Liv och död i mina händer

Idag fick jag återigen anledning att reflektera över hur nära varandra liv och död egentligen är varandra. Jag har seminerat suggor idag på jobbet och därmed skapat nya liv. När jag gick längs gången och tittade ner på djupströbäddarna hittade jag en sugga med brutet framben. Människor går att gipsa men för en sugga finns bara en lösning; en kula i pannan och avhämtning med kadaverbilen.



Det är aldrig lätt att avliva ett djur. Jag har alltid en klump i magen när jag laddar bultpistolen och håller det kalla stålet i handen. Och alltid gnager samma tanke i bakhuvudet; måtte hon slockna direkt. Ansvaret för att släcka ett liv vilar tungt på axlarna när jag osäkrar, smeker undan örat och blottar pannan. Placerar det kalla stålet mot pannan mitt mellan öron och ögon, tar ett andetag och trycker av. En dov knall, doft av krut och kroppen som nyss var ett levande djur börjar sprattla.

Jag gör det aldrig med lätt hjärta. Det är ansvaret för tungt för. Men jag är glad över att jag är kapabel att döda. Det betyder att jag har möjlighet att avsluta ett oskyldigt djurs lidande. Det gör mig lätt om hjärtat.

Vad jag gjorde efter att ha skjutit suggan? Jag återgick till något jag alltid gör med lätt hjärta och dessutom är bra på. Jag skapade fler liv.

Idag blir det inget YouTubeklipp. Det blir Bo Setterlinds vackra dikt "Döden tänkte jag mig så" istället. Lite mer passande kanske.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Helger - när vardagen krackelerar

Det är förunderligt hur mycket som gömmer sig under vardagens grå yllefilt men som kommer fram vid storhelgerna. Som midsommar till exempel. En helg när vädret ska vara soligt, snapsen kall, jordgubbarna svenska och gud nåde den som smiter från sitt ansvar att skutta runt stången. Det är bara det att det blir inte alltid så. Faktum är att det idag på midsommardagen finns ganska många besvikna människor runt om i vårt avlånga land.



Kvinnor vars män blev för fulla, kvinnor vars män struntade i sin familj och istället hävde öl med polarna, barn vars föräldrar grälade om hur många snapsar som druckits och om det inte räcker nu, män vars kvinnor har pippat med grannen i hamocken på altanen och tusen andra galenskaper. Bara för att det är midsommar. Egentligen en helt vanlig fredag när natten är ovanligt ljus. Groteskt laddad med förväntningar och måsten. Måste vara med familjen, måste vara på fest, måste ha roligt. Och givetvis urartar det. Ingen klarar av att leva upp till sådana uppskruvade förväntningar. Inte ens midsommarafton självt.

Det märkliga är att folk aldrig lär sig det. Det är trial, trial och trial igen med error, error och error som resultat. Bara för att vi förväntar oss olika saker och är dåliga på att kommunicera dem. Eller är för själviska för att ta hänsyn.

Förstå mig rätt, jag tycker om midsommar. Jag gillar jul, påsk och födelsedagar också. Men jag ogillar de hysteriska måstena, tvånget och masspsykosen kring dessa företeelser. Världen går inte under för att midsommar inte blir en Carl Larssonidyll. Man kan ha en fantastisk födelsedag utan att ha hundra av de närmaste kompisarna på fest. Det blir jul även om man inte har kokat tio olika sorters kola, pysslat ihop tovade strutar i ull och samlat hela släkten ner till minsta brylling runt en hundrakilos skinka.

Tänk så mycket ångest, kreditkortsskulder och stress vi skulle bespara oss om vi tittade på vad som är viktigt för oss själva istället för att hysteriskt försöka leva upp till fejkade ideal. Hur vill du fira nästa gång?



Vi har bara en liten stund på jorden. Ta vara på den och gör den till din.

Total pain

Sedan några veckor tillbaka har jag varit sugen på att göra en svensk text till Prince underbara gamla hit Purple Rain. I söndags satte jag mig med papper och penna och väntade på att min inre musa skulle börja skapa. Lite lagom avslappnad efter en skön hundpromenad kombinerad med lite joggande. Detta var på förmiddagen. På eftermiddagen började benen kännas stela och ömma. Träningsvärk, förstås. På kvällen föddes idén om att göra en ny text till Purple Rain, Total Pain. En ny hit för Weird Al Yankowitch, helt klart. Jag hade ont i hela kroppen, frös som en nyrakad isbjörn på Antarktis och svettades floder. Influensa.



Måndagen spenderade jag helt utslagen hemma med en pigg och nyter femåring som glatt ägnade förmiddagen åt diverse aktiviteter ute för att sedan förnöjt ordna till en lunch bestående av flingor, mjölk och en syltsmörgås åt sig själv. Sjuåringen gick ut med hunden och jag låg i soffan och huttrade under en fleecefilt.

Tisdagen förflöt på ett liknande sätt förutom att jag faktiskt lyckades gå ut med hunden själv och värma lasange i micron till lunch.

Idag är det onsdag och hopp om livet. En expedition till Apoteket resulterade i mer Panodil (ovärderligt!) och nya halstabletter (ännu mer ovärderligt!). Snälla mamma har lovat att gå ut med hundar och barn, jag har gräddat våfflor till lunch och femåringen har ritat stora blåa Halloweenpumpor och tittat på "RasmusåSnalle", dvs Rasmus Nalle. Och själv sitter jag och bloggar i godan ro. Lycklig som få eftersom jag idag fick på mig ett par jeans som jag köpte på januarirean 2006. Det är ett par sjukt snygga Only-jeans och de kostade typ 134,50. De har varit min morot i diverse olika viktminskningsprojekt de senaste tre åren.

I morgon är det torsdag och då ska jag till jobbet om jag så är döende. Jag har fått en massiv överdos av Nickelodeon, tjat om glass och har definitivt fått nog av att försöka dressera en egensinnig femåring som påtalar att han hatar mig varje gång jag säger nej. Min stackars hals pallar dessutom inte fler duster.

Det är tur att jag har ett jobb att rymma till...

Grisiga kollegor

Det var sjukt längesedan jag hade tid och möjlighet att sitta ner och blogga i godan ro. Helt plötsligt har jag både ett jobb och ett liv som tar det mesta av min tid. Men jobbet ger inspiration och möjlighet att filosofera och det vore syndigt slöseri att inte blogga om en del av det som flyter upp i huvudet.

Jobbet som djurskötare ger upphov till fler spännande iakttagelser än vad man skulle kunna tro. Det är inte särskilt svårt att dra mänskliga paralleller till grisarna. Som till exempel mina ovärderliga kollegor och assistenter galtarna. Vi har sex stycken och idag tänkte jag presentera dem. Tyvärr utan bilder, det får bli en annan gång.

Första paret ut som bor vägg i vägg med varandra är Svennis och Örren (gud allena vet varifrån det namnet kommer!) och de är ungefär varandras motsatser. Svennis påminner ganska mycket om sin namne fotbollstränaren Svennis Eriksson. Snygg och proper, har hand med damer och håller ungkarlslyan snygg och prydlig. Örren däremot framstår som en halvsluskig ungkarl, lätt alkoholiserad och svinar ner precis överallt. Märkligt nog tycks suggorna vara svaga för honom ändå. Troligen beror det på dåligt omdöme skapat av brunsthormonerna.

Nästa par är ungefär lika omaka som det första. I den vänstra boxen bor Gert, stor och kraftig som Robert Aschberg men med en betydligt godmodigare framtoning. Eftersom han skiftar i brunt är det inte alltför svårt att se honom som en vital sextioplussare i snusbrun gubbtröja som älskar att gubbsjukt flirta med yngre tjejer. Dessvärre är han så stor att de enda damer han får ragga på är de lite äldre och bastantare som tål tyngden. Han är ingen hetsig älskare men bemödar sig faktiskt om att ge partnern lite förspel.

Ordet förspel existerar inte i grannen Foppas värld. Precis som sin namne har han en benskada som hindrar honom från att ge sitt allra yttersta men det hindrar honom inte. Smal och elegant kråmar han sig inför suggorna som beter sig ungefär som värsta sortens vulgära hockeyfans. Om suggor bar trosor skulle förmodligen Foppa sova gott i en driva av hipsters och tanga istället för vanlig hederlig svensk kornhalm.

Sista paret ut är Knut och Zlatan. Knut och Svennis är väldigt lika, både till sätt och utseende. Knut skulle förmodligen om han var människa vara en trettioplus singelkille som får hålla tillgodo med one night stands. Inte för att han ser illa ut eller är ofräsch eller bor i en liten sunkig etta på en bakgata ute i förorten utan för att han är en så otroligt ego kille. "Maximal tillfredsställelse omgående" tycks vara hans motto.

Ingen kunde vara mer feldöpt än Zlatan. Låt gå för att han har lite ont i ett knä, precis som vilken fotbollslirare som helst. Men han påminner mest om en söt men finnig och tafatt tonårskille som aldrig kommer längre än till nudda-bröstenstadiet. Dessutom blir han så barnsligt lycklig när någon uppmärksammar honom att han kissar på sig. Drömkille? Nja, tror inte det...

Hur som helst är de trevliga kollegor som sköter sitt jobb väl. Jag ska bara vänja av Örren med att gubbsjukt nypa och dra i mina byxor när jag städar hos honom...

Och vad kunde vara lämpligare att avrunda just det här inlägget med än Galenskaparna & After Shaves träffsäkra sång "Grisen i säcken"?

Lite levnadsvisdom

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för
mycket för Dig att hantera. När dygnets 24 timmar inte
känns nog. Kom ihåg majonäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några
föremål på bordet framför sig. När lektionen började
lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom
majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten
med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken
var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i
burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i
tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han
studenterna om burken var full. De höll med om att den var
det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och
hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av
tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full.
Återigen svarade studenterna med ett enhälligt
'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe
som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i
burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum
som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna
skrattade. Nu, sa professorn medan skratten klingade ut,
vill jag att ni tänker er att den här burken representerar
ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som
familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert
hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara
dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika
ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder
något , som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt
annat - småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först,
fortsatte professorn, går det inte att få plats med
golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det
inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var
uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och
förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut
på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig
passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är
mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först -
sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som
är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar. Professorn log och sade, jag är glad att du
frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och
pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för
en fika med en vän.



Och en sak till; se livet från den ljusa sidan.

Längtan till landet ger matjord i fickorna

I fredags var jag ute på det riktiga landet. Ni vet, böljande nyharvade åkrar, smala slingrande vägar där bönder tuffar fram i en gammal Valmet med en skramlande såmaskin efter och bondgårdar med röda lador och mörkblå silotorn av märket Harveststore. Det var som att färdas 15 år tillbaka i min egen privata tidsmaskin.



Sakta men säkert återtar jag delar av mitt gamla liv som jag känner att jag inte vill leva utan. Fast någon mer bonde blir det inte. Det räcker med att mannen i mitt liv är uppväxt på en kolchos. Och var gång jag åker förbi en stor flock kor på eftermiddagen vid halvfyrasnåret känner jag en djup tacksamhet över att jag slipper mjölka dem. Och traktorkörning? Nja, jag nöjer mig med att tävla i ATL:s Traktor-VM.

Vad jag gjorde ute på landsbygden? Tja, jag passerade Memory Lane, svängde av till höger och gick på anställningsintervju. Idag fick jag veta att jobbet är mitt på prov i sex månader. Så den fjärde maj är det slut på de tråkiga dagarna, då börjar mitt nygamla liv. Jag längtar redan... Bara en sådan sak som att få lön. Det har inte hänt mig sedan september 2007. Tala om att få matjord i fickorna!



Riktigt så här pittoreskt blir det ju inte på mitt jobb. Men jäklars vad kul det ska bli att komma tillbaka till bondenäringen igen. Ni kan ju tänka på mig när ni äter en fläskkotlett sen; "Den här kotletten kanske kommer från en gris som Superkexet har gjort". Så, ät era fläskkotletter med andakt framöver...

Den gyllene medelåldern

Det är inte lätt att bli gammal. Rätt som det är har man blivit så gammal att man förlorat känslan för när det är läge att vara tyst. Det brukar infalla någon gång efter 65 så dit är det ju ett tag. Däremot cirklar det runt andra tecken på ålderdom som bara väntar på att ta mig i besittning. Ni vet, ungefär som gamarna cirklar runt en döende elefant med kallbrand.

Några saker har jag noterat redan och försöker låta bli att bortse från dem.
T ex inköpet av en scarf för några månader sedan. Denna medelålderns tantslips inköptes för att brukas till en fest. Numera när jag kommer till jobbet brukar jag muttra över att jag glömt kvar scarfen hemma. "Den hade varit snygg till den här toppen" brukar jag tänka. Den dag jag verkligen kommer ihåg att sno den runt halsen innan jag åker hemifrån, då är det officiellt. Jag är medelålders.

Regelbundet inköp av hårtoning är ett annat tecken. Jag intalar mig att det beror på att jag vill dölja de grå hårstrån som smått yrvaket börjat leta sig fram i mitt generösa hårsvall. Dessvärre är det inte riktigt sant. Jag färgar håret för att jag vill känna mig ung igen. Ni vet, som en fjortis som färgade håret i 14 olika nyanser på lika många veckodagar. Nu har jag ju åldern emot mig så den värsta experimentlustan har ju hunnit flagna lite. Men ändå...

Det tredje och värsta tecknet som jag hittills upptäckt är att jag kan längta besinningslöst efter att få gå ut och röja på närmsta partyställe. Ni vet, dricka drinkar, tokdansa så skorna glöder och flirta ohämmat med allt som har skäggstubb och boxershorts. Men som den medelålders pantertant jag är så nöjer jag mig med att hälla upp ett halvt glas rödvin (jo, det är ett ålderstecken till, jag vet!)och hångla upp maken i soffan med en bra film på TV. Inget dåligt substitut och definitivt inget man blir bakis av.

Fast i december ska vi unna oss en sån där riktig helkväll ute, jag och syrran. Äkta männen är förpassade till hemmets ljuva vrå och barnpassandets fröjder. Syrran och jag ger oss ut på galej och återupplivar gamla minnen från vår ungdom.



I morgon fortsätter jag litegrann på temat om medelåldern och dess utmaningar. Elakt, jag vet ju att ni vill sluka mina visdomsord redan nu. ;-)

Rätt man på rätt plats

Inte nog med att han är världens starkaste man, han är dansant också. Jag menar naturligtvis hela Östergötlands alldeles egna "lilla" kelgris Magnus Samuelsson.
Han snuvade Laila Bagge på segern i Lets dance och han gjorde det på sitt eget sätt, med glimten i ögat och humor. Det är skönt med människor som inte tar sig själva på så stort allvar. Och det tyckte visst många av tittarna också.



Och här har vi segerdansen. Grattis Magnus och Annika!

Älska din nästa såsom dig själv

Det märks här i bloggen att det börjar bli vår, det är mycket kärlek här. Ett härligt ämne och stort eftersom kärleken har många ansikten. Grundbulten till det här inlägget är en mening som jag hittade i någons presentation på Vildawebben; "Det är omöjligt att älska någon som inte älskar sig själv". Det ligger en hel del i det tycker jag.

För det är när du älskar och accepterar dig själv som du är fri att ta emot och ge till andra. Det är när du slutar gömma dig för dig själv som andra kan hitta dig. Och det är när du slutar spjärna emot och verkligen känner efter som du kan hitta dig själv. Som sagt, du kan springa men du kan inte gömma dig för evigt. Du kan jobba som en galning, träna som en dåre, shoppa som en tok och inbilla dig att du har allt under kontroll. Och hela tiden ekar det tomt någonstans därinne. Ett svart hål som slukar allt i väntan på att fyllas med kärlek och acceptans för den du är.



Rätt många gånger de senaste åren har jag haft lust att bara höja knytnäven mot skyn och förbanna Någon därovan. Jag och min vän M kallar honom Osvaldo, efter Linus på Linjens skapare. Osvaldo har inte bara sjuk humor (tycker iaf jag), han har också förmågan att dela ut käftsmällar som får en att gunga och resa sig på 9,5 precis innan gong-gongen ljuder. Men han gör det av välmening. För när man väl släpat sig upp inser man hur jäkla stark man egentligen är. Och för varje smocka faller lite mer av fasaden som man så omsorgsfullt byggt upp för att duga åt omvärlden. Och han slår aldrig hårdare än att du kan klara av det.

Det tycks fascinera många som träffar mig, mitt icke-behov av att låtsas vara något jag inte är. Att jag faktiskt är nöjd med att vara jag. Att jag ser saker för vad de är och inte låter mig luras av yttre attribut. Och nej, jag är inte på något vis fullkomlig. Jag har lång väg kvar att vandra. Men jag har ju resten av livet på mig för det. Det är resan som är målet, inte målet i sig.



Och vad passar bättre än att avsluta med en himmelskt vacker version av "Heaven" med Bryan Adams? Och fundera på om du inte borde älska dig själv såsom din nästa...

Bra kultur berör - på något sätt

Jag höll på att sätta mitt frukostté i halsen i morse när jag kilade in här på bloggen i akt och mening att pejla vad mina favoritbloggare uppdaterat med.

Den minnesgode läsaren av den här bloggen minns kanske att jag hyllade pausinslaget "Tingaliing" som framfördes i Globen. Jag tyckte (och tycker faktiskt än!) att vi borde låta det bidraget representera Sverige.

Min åsikt är att bra kultur är kultur som berör på något sätt. Väcker känslor, tankar och reaktioner. Tydligen är "Tingaliing" inte bara ett ovanligt kul pausnummer utan också bra kultur. Läs mer hos Magister Nyman.

Och här har vi det famösa inslaget. Njut, njut, njut.



"One more time for the Motherland!".

Sexigt intellekt?

En och annan gång har jag kommit på mig själv med att fundera över vad eller vilka egenskaper som gör att vissa män blir helt fenomenala i sängen medan andra borde få sova ensamma i en tillknuten sovsäck resten av livet.

En sådan sak är självcentrering eller egoism. De män som tror att världen cirklar kring dem har iaf jag upptäckt inte är några höjdare mellan lakanen. Ofta kräver de mycket och ger lite. Knappast toppkvalitet alltså.



Män med dåligt självförtroende är inte heller det material som förste älskare görs av. Det blir osäkert och fumligt (vilket kan vara gulligt ibland iofs) och till sist känner man för att skrika högt "JAG GÅR INTE SÖNDER FÖR ATT DU TAR PÅ MIG!".

Upptäcker du att din date tycks sakna både humor och fantasi kan jag nog avråda från en satsning mot sängen. Om middagen var lite stel och småtrist brukar inte sexet vara mycket bättre. Tyvärr!



Hittar du däremot en man med humor och självdistans, som säger att "Jag är jag och ingen annan" och som lyssnar på dig, tänker och reflekterar över vad som sägs, ja då bör du hålla hårt i honom. Det är nämligen schyssta odds för att han är lika fantastisk naken i sängen som påklädd vid middagsbordet.

Eller har jag helt fel?

Jaktsäsong och vår

Jag gjorde mig ju lite smålustig över manliga fiskeentusiaster häromdagen. Idag när vårsolen tittar fram och vårvindar friska leka och viska kom jag på att jaktsäsongen faktiskt är slut. Gubben far min jagar nämligen så lite koll har jag.

Så vad faller sig naturligare än att spinna vidare på temat och se vilka chanser en passionerad jägare kan ha hos det motsatta könet? Lets go!

Vi befinner oss i mars och säsongen är slut. Men jakthunden behöver ju fortfarande motion så jägaren kommer iaf ut minst ett par gånger om dagen vare sig han vill eller inte. Och har man bara en tillräckligt gullig hund typ en lurvig tax kan man alltid testa hundtricket. Det kan löna sig.

Sommaren spenderar jägaren med att promenera hunden, underhålla älgtornet och pricka en och annan lerduva. Samtliga aktiviteter (utom möjligen lerduveskyttet) är förenligt med konversation och andra trevliga aktiviteter som en flickvän kan tänkas vara intresserad av.



I mitten av augusti drar bockjakten igång och jägaren spenderar åtskilliga timmar i skogen klädd i grönt. Kommer hem svettig och rufsig på kvällen med älgloppor i kallingarna och granbarr innanför kragen. Men det är ju inget som inte en dusch kan råda bot på. Och så ser hela hösten och vintern ut. Ett par veckor i oktober syns jägaren knappt till eftersom han spanar idogt efter skogens konung i hopp om att få bära hem en gigantisk trofé och kött till minst ett dussin grytor.



Men överlag kan jag nog säga att jägaren har ett bättre utgångsläge än fiskaren. Jag vill ju se den fiskaren som kan använda sig av hundtricket när han fiskar...

Varför fiskare inte förökar sig

I akt och mening att skaffa mig lite nya IRL-vänner reggade jag mig på en kontaktsajt på internet. Kan ju säga att några IRL-vänner har jag inte fått än men väldigt många skratt och tankeväckande upplevelser.

Alla söker ju inte vanliga vänner, de letar efter en Livskamrat. I många fall undrar jag hur de tänker när de presenterar sig på nätet. Jag kan ju säga som så här; det är ingen tillfällighet att en del vid fyllda 45 fortfarande är ogifta och barnlösa...

Som fiskefantasten som fyllt hela sin presentationstext med superlativer över sin käraste hobby; fiske. Sista raderna i presentationen andas hoppfullhet; "Det vore underbart om Du vill dela min passion för fiske och båtliv med mig". Jag kan ju tänka mig exakt hur kul på en skala från ett till tio livet skulle bli med den mannen.



Vi befinner oss nu i mars och isfisket börjar lida mot sitt slut. Ett par helger med gnällig man som polerar sina wobblers och tittar på Rex Hunts fiskeprogram på Discovery i väntan på att isen ska smälta. Så snart isflaken lättat gör han som de gamla vikingarna och slänger båten i sjön. Och sen drar fiskesäsongen igång. Varje tillgänglig stund spenderas i båten och helst med flickvännen. Kvalitetstid liksom.

Men konversera går ju inte när man fiskar, ty då skrämmer man fisken. Och att ha passionerat sex är omöjligt. Dels kan man skrämma fisken och dels kan man missa om det nappar.

På höstkanten släpas båten upp på torra land när isen hotar att klämma sönder skrovet vid nästa köldknäpp. Då plockas flytoveraller, isdubbar, borr och pimpelgrejorna fram. Ut på isen så fort den bär och sen fiskas det varje ledig minut. Kvalitetstid med flickvännen ni vet.

Men konversera går ju inte när man fiskar, ty då skrämmer man fisken. Och passionerat sex på sparken vid fiskeplatsen är uteslutet. Man kan missa att det nappar, overallen är för otymplig och man riskerar frostskador på ädlare delar.

Och i slutet av mars börjar isen lossna och så fortsätter det i all oändlighet.



Ibland är det nog bäst att bara fantisera om en båt.

Festivalsammandrag

Idag blir bloggandet lite stympat. Minstingen ville höra en saga när Mums-Mums Zelmerlöv brände av sin Hope & Glory. Och sen ville 7-åringen ha sällskap i TV-soffan och han somnade rekordsnabbt till tonerna av Snälla Snälla.

Men hittills rockar rockbjörnarna Heat från Upplands Väsby mest iaf. Och jag kan fortfarande inte komma ihåg nägot av texten till Agnes Lovex3. Förvisso svänger det lite om Emilias You're my world men någon ESC-vinnare känns den inte som. Alcazar har dammat av sina lila dildos och låter som ...Alcazar. *surprise* Får se hur långt det räcker idag. Sarah Dawn Finer borde komma långt, Moving On har vuxit med antalet lyssningar faktiskt. Det måste jag medge.



EMD i pingvinklädsel är det enda bidraget som fastnat något sånär hittills och skulle någon pistolhota mig att rösta på något bidrag skulle nog de få min röst.
Nästa bidrag vet jag inte ens vad det heter. Den internationella juryn gick igång på grekiska men själv är jag skeptisk. Mycket skeptisk om jag ska vara uppriktig.

Om det förra bidraget var hysteriskt är nästa så nedtonat att det blir riktigt mesigt. Bara för att man har en vacker röst betyder det inte att man måste sjunga enbart mesiga ballader. Visa lite ös och klös, Molly!

Klös har Malena Ernman iofs men jag har svårt för opera. Å andra sidan kan det kanske funka i Moskva. Kanske.

Och spänningen är oliiiidlig. Eller kanske inte.

Första 12-poängaren går till Moving On och utdelare är den internationella juryn.

Och för en gångs skull var pausunderhållningen riktigt rolig. Tingaling borde gå vidare till Moskva som Sveriges bidrag till ESC. Den borde bli en riktig sommarplåga i hela östblocket. Ungefär som estniska Vanilla Ninjas Tough Enough.



Efter en hyfsat jämn omröstning visar det sig att det blir opera i Moskva.



Min plikt som festivalbloggare är avklarad. Nu blir det Gyllene Tider ett tag framöver. :-)

Inför slutspurten - finaldags!

Ikväll är sista festivalen och jag ska göra en sista heroisk insats och blogga om festivalen. Sen ska jag ta semester från allt vad melodifestivalbloggande heter fram tills ESC drar igång. Om jag orkar med det mastodontevenemanget...

Idag var det extremt svårt att välja peppmusik till det här inlägget. Gammal god schlager, något rockigt ösigt eller något smäktande ljuvt? Efter mycket velande blev det två riktiga pärlor som får hjärtat att picka lite fortare.

Sir Elton Johns magnifika Your Song är så vacker i sin avskalade enkelhet. Den vackra texten framträder klart och tydligt och det är bara att njuta...



I slutet av 80-talet när jag var tonåring släpptes den romantiska dansfilmen Dirty Dancing med den hunkige Patrick Swayze i huvudrollen. Soundtracket till filmen är ruggigt bra och här hittade jag ett fantastiskt klipp med scener från filmen. I've had the time of my life är en sådan där absolut favorit som jag älskar att spela på högsta volym. Man skulle bara kunna dansa också. Och som synes är verkligen dans ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär...



Och vederbörligen stärkt till kropp och själ ska jag äta kvällsmat och bada jycken innan Finalen börjar. Är ni redo?

Löjligt lycklig

Vanlig grå tråkfredag med blötsnö och snålblåst som viner runt benen vid hundpromenaderna. Och plötsligt solsken. Livet är gott, även för ett Superkex.





Ja, jäklar. Man ska leva livet. Allt annat är bara dumt.

Till alla kvinnor

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Firandet ser olika ut för alla tror jag. Själv fick jag en bukett tulpaner av maken. Personligen är jag inte så imponerad av Internationella Kvinnodagen. Jag är less på att vi alltid först och främst ses som kön och inte som människor. Varför kan vi inte fira Internationella Människodagen istället och lyfta fram alla de som lever under hot om tortyr, förföljelse och diskriminering?

Men nu är det Internationella Kvinnodagen som gäller och jag tänker därför ta tillfälet i akt att påminna mina medsystrar jorden runt om några saker som jag känner är viktiga.

1. Var rädd om dig själv. Försök att tänka på vad och hur du stoppar i dig och framförallt, varför. Du har bara en kropp och ett liv - ta hand om dem.

2. Var snäll mot dig. Det räcker med tillräckligt bra, allt måste inte vara perfekt. Världen går inte under för att du inte källsorterat, återvunnit, diskat, tvättat, dammat, skurat och bakat 7 sorters kakor.

3. Underhåll dig. Och gör det för din egen skull. Vill du slippa bli en inkontinent tant med framfall och få ett roligare sexliv så knip. Trist och svårt att komma ihåg? Skaffa knipkulor! Och använd dem. Betrakta dem som hantlar för dina ädlaste delar.

4. Tyck om dig själv. Du är en fantastisk och unik människa. Du förtjänar att älskas för att du är du. Och den som tycker om sig själv blir också omtyckt av andra.

Och för guds skull, lev ditt liv till 100%. Allt annat är ett slöseri.



En tuff brud i lyxförpackning - må vi alla bli det!

Semifinalen

Ska Sarah Dawn Finer lyckas platta till de studsande finska systrarna med sin grandiosa sång och dito rumpa? Världen håller andan.

I väntan på att få veta det njuter jag av piloterna igen. *hänger upp stör-ejskylten*

*stoppar in vadd i öronen* Nu så, kläm i du Carro. Jag hör dig inte iaf!

Och minsann, Sarahs rumpa och röst räckte till. Och dessutom blir det tortyr i form av Caroline af Ugglas i Globen också.

Och därmed är mitt jobb gjort för i kväll. Någon som har sprit?

Pausunderhållning

Kisspaus. Påfyllning av cola. Hörselkåpor på.

Fjärde duellen

Mina favoriter Rigo & the Topaz Sound feat. Red Fox möter Caroline af Ugglas som jag inte är något fan av.

I got U - jag känner sommar, sol och sand i skorna. Värsta strandpartyfeelingen!



Plocka fram spypåsen om du inte tål tiggerier.



*stänger av ljudet på TV:n och lyssnar på I got U på You Tube istället*

Detta är helt omänskligt. Vi ska torteras en gång till. *stön*

Duell nummer 3

Amy Diamond fightas med Star Pilots. Mitt val är klart. Gullig 17-åring har inte en suck mot ett gäng män i uniform. Sorry, Amy.






*/away - hämtar hårtorken för att torka ur tangentbordet*

Och vidare i tävlingen är Star Pilots. Amy Diamond får ägna resten av kvällen åt att tröstäta glass i grenn room.

Den andra duellen - Lili&Sussie vs BWO

Systrarna Päivärinta har dammat av sina gamla moves och klädupplägget med en syster i kjol och en i byxor. T o m musiken har de visst dammat av någonstans ifrån...



BWO satsar på StarTrek-tema i år. Ja, Alexander Bard har förstås ridhjälm på scenen. Känns logiskt. Känslomättat och innerligt och lite skönt med ett bidrag som inte går i warphastighet. Bara Spocköron på Martin Rolinski som saknas.



Och banne mig att systrarna P snuvade Bard & Co på Globenbiljetterna. Det var bara för att Spocköronen saknades.

Första duellen - Scotts vs Sarah Dawn Finer

Hur jämför man äpplen och päron? Upplägget känns omöjligt redan innan Scotts spelat första ackordet ens. Men en sak är säker - jag måste gå på danskurs!



Sarah Dawn Finer sjunger "Moving On" och jag passar på att ta en stärkande lur.



Som sagt, som att jämföra äpplen och bananer. Men Sarah satte sig på scottarna och gick vidare.

Så var det lördagskväll igen

och jag har inte någon vän så jag sitter och slappar och zappar en liten stund...

Ungefär så känns det. Så det blir mobilfestivalbloggande i realtid idag igen.

Förra veckans uppvärmning inför prövningen var ju Supertramps "Logical Song". Riktigt så bra blir det inte den här gången. Mer en försmak av vad som komma skall kan man kanske säga...



För att ni inte ska tro att jag blivit helt mjuk i hjärnan så kommer det lite seriös uppvärmning också. Njut, bara njut!





Sådär. 15 minuter kvar nu bara. *stålsätter mig*

Under polityren är vi alla djur

Vi människor är makalösa på att dölja djuren i oss med hjälp av social polityr. Jag undrar hur samhället skulle se ut och fungera om det inte fanns några sociala normer och beteendekoder. Skulle hela tillvaron bli ett enda stort swingerparty där alla är inbjudna? Skulle det bli okej att bli tagen bakifrån av en förbipasserande främling vid övergångsstället medan man väntar på grön gubbe?



Skulle parkbänkarna fyllas av lyckliga onanister istället för miserabla fyllerister?
Kommer sex och kärlek att vara mindre förknippat med varandra än vad de är nu? Vi älskar någon och knullar andra. Använder andra för att förverkliga våra egna fantasier och går sedan vidare till nästa. Detta är egoismens tidevarv. Det är också sexets tidevarv. Vi översköljs konstant av sex i media och hela tillvaron går ut på att fånga vår dagliga njutning.

Själv är jag nog konservativ. Jag vill njuta med någon som är mer än bara ett objekt som ska tillfredsställa mig. Jag vill ge och ta och få från någon som ser hela mig och vill dela mer än bara en räcka orgasmer. En bästaste bästa vän som kan tända mig med en blick, göra mig glad med ett leende och trösta mig med en kram.

Det får du aldrig av främlingen vid övergångsstället.

Andra duellen

Duellanterna är Sarah Dawn Finer och Malena Ernman. Thor-Leifs får nöja sig med att dominera Svensktoppen året ut och en bit in på 2010.

Makens kommentar om Sarah Dawn Finer: "Som Carola fast större omkrets".

Häpnadsväckande nog går operatjofräset vidare direkt till Globen.

I Norrköping möter SDF Scotts och piloterna ska försöka smiska Amy Diamond.

Spänningen är oliiiiidliiiig för att citera Peter Harrysson. Eller inte.

Och vidare är

Rockoperan, piloterna, Idol-Agnes, Sarah Dawn Finer och till sist Thor-Leifs går till "final".

I väntan på det beskedet passade SVT på att visa totalt bortglömda bidrag och sedan levereras en finstämd men flämtande version av Jan Johansens "Se på mig". Synd att Darin blev så andfådd och flåsig någonstans där i mitten. Eller så höll det på att gå för honom där vid pianot.

I första duellen tävlar piloterna mot Idol-Agnes. Piloterna får ta omvägen över Norrköping medan Agnes går direkt till Globen utan att passera gå.

Pausunderhållning

Lika visset som vanligt. Kisspaus. Påfyllning av Cola.

Bidrag 8

Mezzosopranen Malena Ernman sjunger någon symfonisk rockopera. Mina öron går i strejk. Fast det har ju blivit ett stående inslag de senaste åren med ett operainslag i Melodifestivalen. Undrar vad Kungliga Operan betalar för mutpengar till SVT egentligen?



Vi kör lite riktig opera istället. Mozarts Trollflöjten närmare bestämt.

Bidrag 7

"Esta Noche" med Next3. Pojkband från Norrköping som låter som om Markoolio parat sig med Latin Kings. Horribelt.



Rocka på istället.

Bidrag 6

"Moving on" med Sarah Dawn Finer. Befriande knubbig och bra röst men jag undrar om pampig ballad funkar i Moskva. Skeptisk. Men någon reklamradiokanal lär säkert ta på sig frivilligt spela sönder den. Läs "Lugna Favoriter" i föregående mening.

Bidrag 5

Gammal är äldst och det stämmer. Thor-Leifs lär inte komma till Moskva men de lär ockupera förstaplatsen på Svensktoppen länge. Var är mina dansskor? Fan, jag har inga. *depp*

Bidrag 4

Blandat svenskt/norskt lånegods sjunger "Killing me tenderly" och jag känner mi inte särskilt berörd. Tror det blir svårt för duon att upprepa tidigare solobedrifter i ESC.

Bidrag 3

Susanne Alfvengren sjunger "Du är älskad där du går". Iförd enorm lila kaftan låter hon likadant som hon alltid gjort. Jag älskar dig när du kliver av scenen, tant lilla.



Som jag envist brukar hävda, det var bättre förr. Klart hångelvänligt. ;-)

Bidrag 2

Fyra TopGun-wannabes som kallar sig Star Pilots sjunger Higher. De har flygaroveraller och sjunger en trallvänlig discodänga. Ungefär som Brandsta City Släckers som också satsade på arbetskläder på scenen. Fast "Kom och ta mig långt härifrån" är faktiskt riktigt bra har jag upptäckt så här i efterhand.

Första bidraget

Idol-Agnes i guldpaljettig cat-suite och enormt hår sjunger något anonymt som kommer skava sönder öronen på RixFM:s lyssnare det närmaste halvåret. Hon sjunger om love, love, love och jag kommer ha glömt bort den innan nästa bidrag hunnit presenteras.

Någon som har sprit?

Melodiskt bloggmaraton

Ikväll ska jag försöka göra en Pseudonaja och festivalblogga. Jag har laddat upp med påsar och i värsta fall finns ju papperskorgen också.

För att värma upp inför eländet och skaka lite mod i själen inför utmaningen kommer här ett sant mästerverk att njuta av. Just det, "Logical Song" med Supertramp.

Off

Ja, det är ungefär så jag känner mig idag. Helt off. Det är glest med inspirationen just nu, på alla fronter. Senaste tiden har hjärnan gått varm med funderingar över framtiden. Jag antar att det har tagit ut sin rätt nu. Och inte har jag blivit mycket klokare heller.

Igår var jag ute och shoppade kläder efter jobbet. Tre par jeans blev det och det var välbehövligt! Hade bara ett par som satt bra och var hela, resten var så stora att de hängde långt ner på stussen. Säkert jättecoolt om man är tonårskille med Björn Borg-kallingar men definitivt inte ett passande mode för en 35-årig tjej om ni frågar mig. Bara fasansfullt irriterande med brallor på glid.

I tisdags skojade jag och syrran om det här med etapper och delmål i viktminskning. Helt utan allvar sa jag att nästa delmål blir att kunna ta av mig mina ringar som har suttit orubbligt fast sedan sista graviditeten när jag missade att få av dem i tid. Idag fick jag av dem. Förvisso med lite möda och besvär men av kom de! Nu måste jag hitta på ett nytt delmål. Och kanske några till innan jag är framme vid slutmålet: mina Only-jeans som jag köpte för tre år sedan på mellandagsrea.

Nu ska jag fixa en andra frukost åt barnen och sen klä på mig. Jag har fått för mig att jag ska leta reda på mina skidor och ta en tur på dem idag. Inspirerad av Andrus Veerpalus fenomenala insats på 15 km häromdagen. Fast så långt tänker jag inte åka...

Min nya kärlek

Jag är definitivt ingen teknikfåne. Jag är inte ens lite lockad av att vara först med det senaste. Och det är jag ju inte nu heller. Men min nya mobil är helt underbar. Det kan iofs bero på att jag relativt snabbt knäckte hemligheten med hur man raderar när det blivit felskrivet i ett SMS. Det händer mig ofta kan jag säga.

Men den största förtjänsten är ändå ljudresurserna - för att vara en mobil funkar den himla bra som "poplåda" med tjänsten 3Music. Idag har Bublé och Jamie Cullum gått varma i mobilen. :-)



Nu fattas det bara att bli nerringd av hagalna arbetsgivare. Ring Ring!

Melodifestivalen - jämna plågor

Jag härdade ut Melodifestivalen igår också. Mest tack vare HEAT som gjorde sitt bästa för att rocka brallorna av Skellefteå och resten av Sverige. Men resten...

Vilken IQ-befriad idiot tyckte att Petra Mede var rätt val som programledare? Vem tycker att hon är rolig? Och med tanke på hur mycket som är förinspelat, behövs det ens en programledare? Och varför måste allt vara så tillkämpat putslustigt och roligt? Hela produktionen tar i så att den slår knut på sig själv och det blir bara tönt av alltihop.



Du kan ju Christer! Varför inte ta lärdom av andra program och vara lite relaxade?

Jag har blivit svärmor

Sjuåringen kilar numera stadigt med granntjejen i parallellklassen. Jag misstänker att han har utnyttjat Superhunden för att snärja drömtjejen. Hon är nämligen galen i Superhunden. Tänka sig att en sjuåring knäckt det där med hundtricket medan det finns trettiosjuåringar som ännu inte fattat hur svaga vi tjejer är för gulliga hundar.

Det finns få saker som är så gulliga som att se ens äldste telning dela saccosäck med sin själs älskade. Han lägger armen om henne på ett självklart sätt och pillar henne i håret medan de tittar på Svampbob Fyrkant.

Härom morgonen vaknade sjuåringen och sken som en sol. Han hade nämligen drömt att han gifte sig med sin älskade M. Mamsen själv log glatt tillbaks men ruvade invärtes -äktenskap är inte mammas paradgren.

Det är härligt att se dem ihop iallafall och idag förärade sonen henne ett egenhändigt tillverkat halsband som han gjort på fritids i skolan. Och som den gentleman han är bjöd han henne också på middag. Blodpudding med lingonsylt. Det är kärlek det, att dela med sig av sin favoriträtt! De mer kräsmagade svärföräldrarna spisade chiliräkor och spaghetti.

Vem vet, kanske är de fortfarande ihop när de fyller 64?

Kvinna eller trädgårdsmästare?

Igår ägnade jag en stund åt att färga håret. Lite sån där kvinnlig flärd och uppiffning en ledig söndagseftermiddag. Medan färgen gjorde sitt på huvudknoppen funderade jag på resten av borde-listan. Ord som dök upp var "ansa", "klippa", "putsa", "trimma", "plocka" och jag kände mig helt plötsligt som en trädgårdsmästare. Det är knogigt att vara kvinna, fullt i klass med att vara hortonom med ansvar för en medelstor kunglig slottspark ungefär.

Var gång jag rakar benen lyckas nästan alltid blodvite uppstå. Värst var den gången när jag skulle gifta mig. Jag var helt färdigklädd och extremt självbelåten över att se blivande maken trilskas med en bångstyrig slips. Lillasyster och tillika bröllopsvittne synar min eleganta uppenbarelse från topp till tå och viker sig sedan tredubbel av gapskratt. Något mystifierad och lätt stött undrar jag vad som är så roligt. "Dina ben, de ser hahahaha, ULLIGA ut!" pressar syster fram mellan skrattparoxysmerna och även den blivande maken dyker upp och håller på att dö en för tidig död av skratt.

Det som hade hänt var att jag helt enkelt glömt bort att raka benen på flera veckor. Det hade varit extremt mycket på jobbet, jag hade planerat och fixat bröllop och stressat mig blå för att de kvarvarande kollegorna skulle ha en dräglig arbetsbörda medan jag och maken var på bröllopsresa. Att raka benen hade helt fallit ur minnet eftersom det inte stod på någon av mina listor.

Mina ben såg helt ulliga ut när strumpbyxorna kom på. Det var bara att kasta sig in i duschen och panikraka. Det första jag gjorde i brådskan var att sätta rakhyveln i benet strax ovanför fotknölen och åstadkomma ett djupt jack som blödde ymnigt. Kris igen! Nåväl, resten av rakandet gick som en dans, jacket slutade blöda i sinom tid och vi kom i tid till rådhuset.

Men det är när jag tänker på sådant här som jag i all tysthet önskar att vi tjejer kunde vara lite mer som männen. De tvättar sig med tvål och vatten, rakar valda delar av ansiktet och skvätter på lite rakvatten. De är färdiga långt innan vi tjejer hunnit föna håret och vaxa bikinilinjen en sista gång. Men så bär de inte strumpbyxor heller.



Jag tror inte att grabbarna i Atomic Swing rakar benen men "Stone Me Into the Groove" är en så skön början på veckan.

Melodifestival - Jag mår illa

Årets melodifestival har börjat och jag känner redan ett överväldigande behov av att kaskadkräkas. Inte för att Kristian Luuk var den mest fantastiska programledaren men jämfört med Petra Mede var han en dröm. Hennes gälla röst och småelaka framtoning passar inte i sammanhanget.

De tävlande är också ett kapitel för sig. Emilia sjunger ännu en låt med ordet "world" i titeln, Alcazar låter som de gjort de senaste tre gångerna de tävlat, Caroline af Ugglas låter lika desperat som alltid och ja, ge mig en påse någon.

Jag håller med Stenudd i hans analys av melodifestivalen. Maken till uppumpad kalkon får man leta efter.



Det var bättre förr. Banne mig.

Enklare att bara vara lysande

Häromdagen diskuterade jag och syster Lillkex yrkesval. Hon tyckte att jag borde blivit en seriöst samhällsdebatterande journalist och det vore ju trevligt om det vore verklighet. Tills dess att det inträffar fortsätter jag blogga och trimma mitt språkbruk.

Vi diskuterade det här med språk också. I vår ungdoms dagar läste vi Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, Mobergs Utvandrarsvit, DelBlancs svit om Hedebyborna och en hel del annan "finlitteratur". Men vad läser vi nuförtiden? Syrran bekände att hon läser igenom Margit Sandemos svit om Isfolket just nu och själv läser jag helst deckare. Dock med gott samvete eftersom Arne Dahl (eller Jan Arnald som han egentligen heter) skriver deckare som ingen annan. Var sida är en språklig njutning.

Men vill man bli en duktig skribent krävs det nog att man väljer sin läsning lite mer kräset. Annars blir det lite grann som att lägga sig i hårdträning för att springa maraton och slarva med maten. Bra maratonlöpare stoppar inte i sig jordnötsringar och sega råttor, bra skribenter läser inte enbart Kalle Anka.

Tycker man att det verkar jobbigt får man väl satsa på att bli provokativ istället. Det fungerade ju för Linda Skugge. Men ger man sig in på den provokativa banan får man nog räkna med att det blir tufft, riktigt tufft.

På något vis verkar det enklare att bara vara lysande, skribent eller ej.



När vi ändå har uppe ämnet lysande - Petter feat. Säkert med Logiskt. Ett stort tack till den lysande bloggläsaren som fäste min uppmärksamhet på detta mästerverk!

2 barn? Skaffa getter istället!

Häromdagen pratade jag barn med en kund och vi enades raskt om en sak. Ett barn är piece of cake, 2 barn är som att ha en flock getter i hushållet. För det spännande med barn är att när barnaskaran fördubblas från ett till två så tycks allt annat som är barnrelaterat typ fyrdubblas. Tvättmängd, matåtgång, vattenförbrukning och mängden leksaker som piper, tjuter, knattrar och förbrukar batterier med ljusets hastighet. Enda undantaget från den här regeln är barnbidraget.

Missförstå mig rätt nu. Jag ångrar definitivt inte att jag är tvåbarnsförälder. Men de gånger jag bara har ett av barnen runt mig så slås jag av lugnet och harmonin. Barnet plockar glatt och villigt undan efter sig, går att prata och resonera med på ett helt annat sätt och ja, det är så mycket enklare helt enkelt.

Jag konstaterade igår kväll när jag satt och ugglade vid datorn med en Aquatini i näven att livet blivit grymt annorlunda sedan jag blev morsa. Tvåbarnschocken var massiv, det är väl först det senaste året som jag börjat hämta mig tror jag. Än i dag är det ett outgrundligt mysterium hur jag ensam om kvällarna lyckades söva både en trotsig tvååring och en gnällig bebis utan att bli bananas loco. Den lycklige tvåbarnsfadern jobbade nämligen ständigt kvällsskift på den tiden.

Att vara förälder är att steka fiskpinnar tre dagar i rad för det är det enda barnet äter, hitta smörgåsar i DVd-spelaren (har jag aldrig råkat ut för), byta stinkande blöjor på de mest säregna ställen och att bli väckt varje natt av ett klagande "Jag är kissnödig". Men det finns pluspoäng också. Kladdiga pussar med oändlig kärlek i, små knubbiga armar som lindas runt ens hals och ett hängivet "Jag ääääääälskar dig mamma". Tursamt nog fyrdubblas även dessa företeelser med två barn.



Och jag hoppas att jag inte blir alltför lik min egen mamma.

Pollenkoll

Det är februari, det snöar här på "schlätta" och på TV4 presenteras Stockholmsvädret av pollenkollen.se. Tack för påminnelsen, än är det några sköna pollenfria månader kvar innan helvetet drar igång. Näsa som rinner så att man hotas av akut uttorkning, nysningar som nästan ger whiplashskador och en trötthet som får en att undra om man partajat en vecka i sträck. En titt i spegeln kan mycket väl få en att tro är så är fallet, ty maken till rödmosigt nylle och blodsprängda ögon har inte skådats sedan kräftskivan i augusti.

Som tur är så är jag inte ensam om eländet. Vi allergiker är så många att läkarna inte längre hinner med att skriva ut recept så numera finns det receptfria mediciner som är hyfsat effektiva. Dessvärre är de inte särskilt billiga. Nåja, det kunde vara värre. Femåringen är jordnötsallergiker och vi har en adrenalinspruta i beredskap ifall det skulle ske en olycka. Den kostar "bara" typ 800 spänn...

Det mest spännande med pollenallergin är att den drar med sig en massa andra sk korsallergier. I mitt fall innebär det stora problem med rå potatis (färskpotatis är värst), råa äpplen, körsbär och morötter. Dessutom tål jag inte hö under pollenperioden vilket jag gör annars. Det är bara att konstatera att kroppen är en förunderlig tingest.

Det må så vara att det är härligt med våren, denna hänryckningens tid, själv föredrar jag augusti och september. Hög och klar luft, inget illasinnat pollen och man kan reglera temperaturen själv medelst lämplig klädsel.

För en försmak av vår och sommar har jag dammat av två medelålders män med pubertal humor och störtskön dialekt. Så här i snöfallet kan vi behöva lite sommarromantik; Midsommarvisa med Stefan & Krister.

Jag är oemotståndlig

Det har varit lite väl tungsint på sistone här i bloggen, det måste jag medge. Men nu har jag rullat mig själv tillräckligt i självömkan. Jag kände det igår när jag öppnade ett köksskåp och hastigt drog efter andan när jag såg termosen som gömde sig i skåpet. Jag kan ju inte tvinga någon att tycka om mig, lika lite som jag kan intala mig själv att det är normalt att helt obry sig om hur tillvaron ser ut för den man är gift med. Obry förresten, oengagerad är nog ett mer korrekt ord.

Nåväl. Jag har hittat Jobbet med stort J, ett jobb som är to die for. Det ska bli mitt. Jag är oemotståndlig. Arbetsgivaren kommer att falla som en kägla och böna och be om att få mig. *positivt tänkande*

Jag behöver verkligen en nytt jobb. Egentligen skulle jag behöva starta om hela livet men ett nytt jobb får vara början på den omstarten. Det duger gott åt mig. ;)

Idag kommer syster Lillkex och hjälper mig putsa det sista på mitt CV och mitt personliga brev. Som extra pepping blir det lite blandade peppande låtar här i bloggen.

Varning för gas

För att muntra upp stämningen och göra bloggen lite mindre högtravande och deepshit-thinking har jag snott en lista från en gammal favoritsajt. Och när jag skriver gammal, ja då menar jag verkligen gammal. Jag minns att jag satt och fnissade åt innehållet redan för 10 år sedan. Det är snudd på antikt i internetsammanhang känns det som.

Fisguiden

Prutten
Den vanliga, korta, ofarliga och lätt komiska varianten. Roar små barn. Blir pinsam i kyrkor och andra tysta lokaler. Döljs med lätt hostning.

Smygaren
Ofarlig. Tyst och luktfri. Inleds med magknip och kan därför planeras och dras iväg omärkligt genom att man vrider lite på kroppen. En harkling döljer lätt eventuella ljudeffekter. Uppträder när man sitter ensam och ser på fotbollsextra eller bingolotto, har femton par rena kalsonger bredvid sig samt 3 meter till muggen, jämför med "stänkfjärten".

Lönnmördaren
Lömsk, tyst och dödlig. Varnar med magknip och förväxlas därför lätt med "smygaren" men överraskar sedan med sin dödliga lukt när det är för sent. Avslöjar dess bättre inte den skyldige. Dyker upp när man har gäster eller själv är gäst.

Äggmöken
Liknar "lönnmördaren" och "smygaren", är oväntat illaluktande och dessutom ljudlig så att ingen misstar sig på den skyldige. När man tror att man lugnt kan dra iväg sin fjärde "smygare" för kvällen så förvandlar den sig blixtsnabbt till en "äggmök". Kan ej döljas med hjälp av en hostning.

Stänkfjärten
Överraskande och ytterst otrevlig. Kräver omedelbart toalettbesök och kalsongbyte men inträffar givetvis när toaletter är svåråtkomliga och när närmaste rena kalsong finns 10 mil bort. Pendeltåg, biosalonger, småbåtar m.fl är vanliga ställen där "stänkfjärten" helst förekommer. Har en otrevlig bieffekt att lukta länge.

Alkolåset
Har sitt ursprung i mäktiga jäsningsprocesser. Långvarig och ljudlig. Känns av i god tid och varnar även med konstiga ljud. Kan därför lämpligen avsläppas utomhus eller på muggen om man föredrar spännande eko-effekter.

Ärtsoppan
Tar aldrig slut. Påminner mest om tungt artilleri. Kommer sig av olämplig föda. Kan därför undvikas genom god planering. Medför annars inställda middagar och biobesök mm. Uppträder oväntat då vännerna bjudit på "något exotiskt från Turkiet" till middag.

Knallskottet
Rolig effekt vid nyårsfirande. Annars inte rolig. Oftast luktfri men desto ljudligare. Avslöjar direkt den skyldige med sitt skarpa ljud. Åtföljs av fnitter eller rena gapflabb. Dyker oväntat upp vid ansträngning, framåtböjningar mm, t.ex. när man skall hjälpa en vacker flicka med hennes bagage på Arlanda, eller stiga in i en taxi med Hanna Graf.

Brakskiten
Överraskar och är ljudlig som "knallskottet" men är mer utdragen. Låter helt enkelt otrevlig. Behöver inte lukta illa. Väcker i allmänhet kommentarer i stil med: "För h-e! vad håller du på med? Gå på muggen för f-n!"

Benvärmaren
En klassiker. Innehåller ofantliga mängder varm naturgas. Sprider sig långsamt nedåt. Kan vara skön att lägga av utomhus kalla dagar, annars obehaglig.

Slappröven
En märklig och lite ovanlig variant. Utdragen. Varierar i tonhöjd och karaktär genom att inleda med ett högt knatter och sedan avsluta med ett dovt fladdrande ljud. Avnjutes bäst i skogshuggarkojor en torsdagskväll.

Oskulden
Utdragen som "slappröven" men gäll och vass. Inleds med ett ljust utdraget knatter och avslutas med ett pip.

Svidaren
En lurig rackare. Liknar "stänkfjärten" men är långsammare och kan därför hejdas innan alltför stor skada skett. Kräver dock besök på muggen inom närmaste tiden för att inte ge upphov till babianarsle. Tar man inte "svidaren" på allvar kan man senare råka ut för en "stänkfjärt".

Superkex goes mintpastill

Lördagar är fest numera. Åtminstone de tre timmar på förmiddagen när jag jobbar. Ingen hund, inga barn, ingen man. Bara jag och mina kunder. Efter stängningsdags kan jag kila ut på lite småärenden som Systembolaget, Kicks och hälsokostaffären. Det sistnämnda är inte riktigt så suspekt som det låter. Eftersom jag tycks vara allergisk mot någon av ingredienserna i vanliga hårschampoon så är det schampoo från hälsokostaffären som gäller. Ingen billig historia dock. Sist jag köpte schampoo gick en flaska med 250 ml i på 149 spänn. Det var i oktober och sista skvätten gick åt förra veckan.

Idag tjackade jag upp mig på nytt schampoo. Det kostade bara 89 kr så det var rena fyndet. Det förra schampoot luktade som liniment för brottare, det här luktar mint. Antagligen för att maskera teetreeoljan som är i. Nåja, doften dunstar bara håret väl har torkat och med en skvätt av Pumas I'm going så doftar man fantastiskt ändå.

Så ett tips till dig som trälar på med mjällschampoo men ändå lider av snödrivor på kragen och kliande hårbotten; gå till hälsokostaffären.



Med tanke på mintdoften kan man väl nästan säga att jag är en riktig Candy girl idag.

Drömmar och mål

Något av det viktigaste vi människor har är våra drömmar och mål. Det tyckte jag var nonsens och bullshit ända tills jag vid fyllda 22 satte upp ett karriärsmål. Jag gjorde det mest på skoj för att ha någon form av motivation för att orka bilpendla 10 mil till skolan varje dag. Jag satsade inte särskilt aktivt på att nå målet men simsalabim, mest av en otrolig slump och tur hade jag Jobbet med stort J ett par år efter att jag var färdig med min utbildning. Ett år varade det, sedan lades företaget ner. Och helt plötsligt var det tomt. Jag hade peakat karriärmålet och var bara 27. Nytt mål, nya drömmar! Men hur hittar man det?

Det är svårt. Det krävs både självrannsakan, slump och experimentverkstad för att nå fram. Ibland måste man välja också. Det är svårt att bli både känd operasångare och hutlöst välbetald IT-konsult på samma gång.Det gäller att välja det man brinner för. Och när man brunnit färdigt hittar man något annat som får en att brinna. Iaf om man har tur. Annars är det bara att luta sig tillbaka och dagdrömma...

Igår fick jag höra av två kunder att jag levde deras dröm och att mitt liv måste vara underbart. Jag blev lite full i skratt men lyckades hålla god min. De skulle bara veta att jag snart levt färdigt den drömmen och är redo att fånga nästa. Jag talade inte heller om för dem att drömmar kostar på ett eller annat sätt. Det är därför de ofta förblir just drömmar.



Någon som förstått det här med drömmar är Billy Joel. Se och njut av vacker video och den fantastiska sången "River of Dreams". Och dröm vidare om dina mål.

Att avväpna en våldtäktsman

I början av 2000-talet bodde jag i Stockholms södra förorter och jobbade på Söder. Sena kvällar när jag traskade till tunnelbanestationen hade jag ofta fullt adrenalinpåslag och såg våldtäktsmän lite överallt.

Jag drog mig tilll minnes det nu ikväll när jag var ute och traskade med jycken i mörkret. Sen slog det mig - om man håller sig riktigt cool kanske det går att kväva våldtäkten i sin linda? Våldtäkt handlar aldrig om sex, det handlar om makt. Om du lyckas med konststycket att förskjuta maktbalansen till din fördel borde det gå att komma undan. Låtom oss se hur en misslyckad våldtäkt går till!

V är den bestialiske våldtäktsmannen och O är det tilltänkta offret. Jag tar mig också friheten att hoppa över inledningen.

O: Gud, vad du skräms! Den där skidluvan ser riktigt läskig ut.

V: Käften! Jag ska knulla dig!

O: Va, vad sa du? Vill du knulla?

V: Sluta snacka, av med paltorna bara!

O: Härligt, det var längesedan jag fick stock. *förhoppningsfullt* Den är väl riktigt stor?

V: Öh, va?

O: Ska jag hjälpa dig med gylfen? Hur ser du ut förresten?

V: Öh, ja, som folk mest tror jag...

O: Vem är du mest lik, Thomas Järvheden eller Brad Pitt? Gud, vilka läckra kallingar! Du hade inte behövt piffa upp dig så för lilla mig. *tillgjort fniss*

V: Ähm, de är inget märkvärdigt. Köpte dom på Dressmans rea.

O: Dom är jättefina. Innehållet är inte att klaga på heller verkar det som. *nyper i V:s ena skinka* Du, det är kallt här och jag tycker att det luktar hundbajs här under buskarna. Ska vi gå hem till mig istället?

I den bästa av världar skulle det kanske kunna funka. Tills dess kör vi med pepparsprej och ser ovan nämnde Järvheden sjunga Radio Ga Ga ihop med Linda Bengtzing.

Vitt är da shitt

Jag fick ett gott skratt i morse när jag loggade in på ett av de forum där jag är aktiv. En av tjejerna på forumet hade varit på tjejmiddag och där hade det diskuterats den senaste flugan, nämligen att bleka anus. Precis rätt sak att lägga pengarna på så här i finanskrisens tidevarv. Naturligtvis skrattade jag gott åt idiotin men skrattet fastnade i halsen. Egentligen är det inget att skratta åt. Ungefär som Killinggängets film "Torsk på Tallinn", på ytan otroligt komiskt men innerst inne bara sorgligt.

Varför bleka sin rumpa liksom? En av de mest undanskymda och privata kroppsdelar du kan tänka dig. Ska den blekas och visas upp? För vem? Och varför?

Jag undrar om det är osäkra tonårstjejer (och äldre också för den delen) som bleker bakdelen för att de tror att de blir sexigare, vackrare och mer åtråvärda för sin man? Hur tomt och ytligt förhållande har man inte då?

Eller är det för att visa att man har råd att göra något så fullständigt vansinnigt onödigt? Eller för att man fixat alla andra delar av kroppen och nu är det bara den stackars analzonens tur att bli fixad för att matcha resten av kroppen?

Man må ha vilka syften man vill med sin bakdelsblekning. Men jag misstänker starkt att det invärtes hål man försöker fylla på det viset likväl gapar tomt efter blekningen.

Mer intressant läsning om ämnet hittar du här.

Och vad kan vara mer passande i det här inlägget än Procol Harums underbara "Whiter shade of pale"? Det är ingen skitlåt minsann!

Måtte inte mamman vara pedofil!

Jag undrar hur många blivande pappor som legat sömnlösa och stirrat på sin gravida kvinna och tänkt den fullkomligt befängda tanken att hon skulle vara pedofil. Inte är de många, det törs jag slå vad om. Däremot vet jag flera mödrar som spenderat en och annan sömnlös natt med att grubbla över vem pappan till barnet egentligen är innerst inne. Nog för att man känner varandra utan och innan efter ett antal år ihop men en bebis är en X-faktor som kan välta den enklaste ekvation över ända. Inte så konstigt, det är en helt ny och okänd situation för båda två.

Helt plötsligt ska man samarbeta om och ansvara för en liten skrynklig person som är helt försvarslös. Och vad som än händer i framtiden kommer man vare sig man vill eller inte att ha ett band med varandra som inte går att bryta med mindre än att du riskerar att förlora det käraste du har; ditt barn.

Graviditeten är en tid full av knasiga tankar och oro. Det är vårt sätt att förbereda oss på föräldraskapets "worst case scenario". Antagligen för att vi inte helt ska gå i däck över diskussioner om potträning, Kånken-rygga eller ej och huruvida sonen ska få dansa balett eller om det är lämpligare med hockeyskola.




Eftersom ämnet är något skrämmande bjuder jag på en skrämmande version av Sweet child o mine.

Gammeltjo och njutning

Jag har tidigare i bloggen nämnt Dansbandskampen och det är väl ungefär nu lite drygt en månad efter att tävlingen avgjordes som jag någotsånär repat mig från besvikelsen. Scotts fick stryk av Larz-Kristerz. Maskeraddräkter smiskade stil. Fullt ös medvetslös golvade modet att växla ner tempot.

Jag gillade också Larz-Kristerz. Det höll i sig ända tills jag upptäckte att det enda de klarar av att leverera är dansbandsmusik i fullt ös som det alltid har låtit. Inget nytt under solen här inte. Sånt har jag lite svårt för, särskilt när det kombineras med publikfriande töntklädsel.



Som sagt - Larz-Kristerz levererar...



...ungefär samma sak som Black Jacks originalversion.



Medan Scotts ger publiken möjlighet att mysa till det och para ihop sig på dansgolvet. Och ärligt talat, det är väl ändå därför man går ut och dansar?

Handens väg på venusberget

Jag läste tidigare i höstas en verkligt bra artikel om sex. Naturligtvis hittar jag den inte nu men jag ska göra mitt bästa att rekapitulera innehållet i den.

Den handlade om att män många gånger har svårt att ge oss kvinnor tid. Och det som fastnade i mitt minne bäst; att det är så förnedrande när mannen envisas att med jämna mellanrum förhoppningsfullt undersöka hur våt man blivit sen sist han kände efter... "Nähä, fortfarande torrt, fan också, jag mosar klitoris lite till..." *gnugg, gnugg, gnugg*



Som tjej känner man sig som en limpa som det petas på för att undersöka om den är färdiggräddad så att petaren kan få stilla sin hunger med en smörgås.



Allvarligt talat, det är så dålig fantasi och lite omtanke när handen börjar slinka ner över venusberget. Ärligt killar, det är svårt att missa när en tjej är redo.
Likaså, inse att när din hand diskret plockas bort för tredje gången på lika många minuter så är det dags att byta taktik. Det finns fler erogena zoner än en.

Och naturligtvis är inte vi tjejer felfria heller. Vi syndar säkert å det grövsta med både det ena och det andra. Men just det här genvägsfenomenet känner jag är typiskt manligt.

Lyckotvång

Det finns få saker som är så förknippade med att vara lycklig som när man som kvinna är gravid. Skit samma om du inleder dagen med att syna insidan av emaljfåtöljen från Gustavsberg med inälvor i fullt uppror varje dag i minst tre månader - omgivningen förväntar sig att du ska vara lycklig. Det spelar ingen roll att du får sådan klåda att du krafsar skinnet tills du ser ut som en missbildad polkagris - var glad och tacksam för du ska ha barn! Du må ha ett blodtryck som befinner sig i nivå med knäna (när du inte får blodtrycksfall, då når det bara fotknölarna), lik förbannat ska du vara lycklig. Hemorrojder stora som tennisbollar, halsbränna som förvandlar dig till en mobil eldkastare, foglossning som får en tur till kvartersbutiken att framstå som Jesus vandring till Golgata, ja listan över lidanden kan göras oändlig. Men lycklig ska man vara lik förbannat.

Men ve den stackare som vågar yppa sanningen, att det vissa dagar känns övermäktigt och plågsamt att vara gravid. Det brukar alltid vara någon (företrädesvis en annan kvinna) som i vass ton påpekar hur otacksam man är som inte inser vilken gåva och förmån det är att få ynnesten att bära ett barn. För att inte glömma det avslutande bollträet de brukar drämma till med: "Tänk på de stackarna som inte kan få barn!".

Jag erkänner villigt att jag inte under någon av mina graviditeter skänkte de ofrivilligt barnlösa några tankar. Det är fruktansvärt svårt att tänka nobla tankar när man kämpar med trög mage, blodtrycksfall som får Fritt Fall att te sig som en karusell för småbarn samt ett bäcken som tycks bestå av en samling kringskramlande kotor och knotor. Man har nog med att förbanna att man var dum nog att gå på pratet om hur myyyysigt det är att vänta barn. Särskilt graviditet nummer två framstår det som ett gigantiskt mysterium att man faktiskt gick på det igen.



Det är inte det att man inte är glad och tacksam över att bli förälder. Det är bara så förtvivlat svårt att vara glad och tacksam när kroppen går i strejk lite hur som helst och tankar och hormoner löper amok. Då blir omgivningens krav på lycka bara för mycket.



Älskad knatte som gärna hade fått levereras i postpaket om mitt bäcken själv fått välja.

So I say thank you for the music...

För att vara gravt omusikalisk, tondöv och helt utan både sångröst och rytmkänsla så är jag en musikälskare av stora mått. Därav den stora mängden musikklipp från You Tube här i bloggen om nu någon till äventyrs undrat.

Någon gång runt jul om jag inte minns helt avigt hittade jag ett fantastiskt tips från en av mina favoritbloggare. Han tipsade om Last.fm som är streamad radio i princip. Välj en favoritartist och vips streamas musik med både favoriten och liknande artister. Ett utmärkt sätt att vidga sitt lyssnande på när man inte orkar leta klipp på You Tube.

Väljer man Jamie Cullum kommer det upp både Michael Bublé, Norah Jones och Diana Krall bland annat. Kan ni tänka er en härligare blandning?

För att inte frångå traditionen bjuder jag givetvis på ett You Tube-klipp. En helt fenomenal version av Van Morrisons underbara "Moondance" med Michael Bublé.



Om jag orkar ska jag upprepa gårdagskvällens program senare i kväll. Det var länge sedan jag hade så kul. Makalöst så lättroad jag är egentligen. Lite sprit, musik, rätt sällskap och så har man haft något som vagt påminner om ungdomens nattsuddande.

Med sprit kan man göra mycket

Det här är premiär - jag fyllebloggar. En ynka flaska cider och jag är i fantastisk form känner jag. Gott sällskap på MSN och You Tube fulländade min kväll och fick mig att minnas den tiden jag var tjugo, singel och var ute och partajade var helg. Förfest, shots och dunka-dunka på Statt. :D



Känner du nostalgin komma flöda? Inte? Den här då?



Och så avslutar vi kvällen med den obligatoriska tryckaren med en låt som är helt jävla omöjlig att dansa till.



Det bästa är att den är sjukt lång så man hade gott om tid på sig att para ihop sig på dansgolvet. Och sedan återstod oftast bara frågan "Ska vi gå hem till dig, eller hem till mig eller var och en hem till sitt?"

Det känns gott att minnas de där tiderna. Det påminner mig om hur viktigt det är att ha kul och göra galna saker. Det är typ 15 år sedan jag drällde genom centrum medan jag skrålade på Magnus Ugglas "Jag dansar aldrig nykter". Det roliga är att det var ofta jag gjorde det. Två shots och sen cola resten av kvällen. Så gott som nykter.

Nu ska gammal tant hoppa i säng och dra täcket över huvudet. Det är jobb i morgon igen. Får se om det blir ett fylleinlägg och mer nostalgi i morgon.

Hasta la vista babes!