fredag 20 maj 2011

Elefanterna i tältet

Det finns en sorg som är större än alla andra. Jag kan acceptera att livet inte alltid blir som jag tänkt mig för så är en gång världen inrättad att man inte kan bestämma hur ens liv ska bli. Önska, ja visst. Sträva mot ett mål, självklart. Men bestämma, nej.

Den största sorgen som vissa dagar mest påminner om hur en skock elefanter fyller upp ett cirkustält är att jag vet att jag aldrig riktigt kommer att få lära känna G. Det är grymt och det gör ont. Vad rör sig egentligen i det där lilla huvudet? Vad funderar han på? Varje gång han kramar om mig och säger "Mamma, jag älskar dig" så tänds hoppet. Och släcks lika brutalt när han i nästa andetag säger "Får jag sitta vid datorn, jag måste... osv".

Han är ju en liten vindflöjel minst sagt. Det som gillades starkt förra veckan kan vara jättesämst eller skitäckligt nästa gång jag frågar. Han är en liten kameleont. Ett litet kassaskåp utan nyckel och med ständigt fel på kodlåset. En spelevink med glimten i ögat som går sin egen väg och är villig att utstå mycket från omgivningen för att få göra det. Min son. Som jag älskar. Min älskade skatt som ger mig gråa hår och rynkor i förtid. Som får mig att gråta, skratta och tappa hakan om vartannat. Som varje dag lär mig mer om att vara människa och mamma.

Ibland tror jag att det var just därför vi fick honom. För att lära oss mer om att vara människa och inte bara ta för givet. För att vi ska stanna upp, reflektera och fundera över vilka vi är och varför vi gör som vi gör. Att han på sin väg genom livet lär andra att livet kan levas på olika sätt, att det går att ta sig fram på små krokiga vägar också. En trösterik tanke. Den motar ut elefanterna ur tältet en stund. Och för det mesta är elefanterna ute på savannen. Men ibland blir det cirkus och då fyller de tältet en stund. Sedan går de igen.

6 kommentarer:

MiaM sa...

Är han verkligen "Ett litet kassaskåp utan nyckel och med ständigt fel på kodlåset", eller är det kanske snarare så att den så kallat "normala" världen tappat bort nyckeln och aldrig förstått koden?

Min erfarenhet är att åtminstone många av de med aspergers och högfungerande autism är bättre än "normala" på att förstå varandra.

Har du tänkt på vad sånadär formuleringar gör både för din son och andra autister? Visst kan det vara trevligt att krydda sin text med metaforer som "kassaskåp", men hela fokuseringen på den autistiske vid varje avvikelse mot "vanliga" personers sätt att kommunicera signalerar att det alltid är den autistiske som är underlig.

It takes two to tango. Skriv istället "jag har svårt att kommunicera med honom", eller "för mig framstår han som ett kassaskåp..."

Tänk på autister som folk som flyttat från ett annat land och som har mycket lättare att prata det landets språk än svenska.

Superkex sa...

Nej, de dagar jag skriver för att vädra ut sorgen brukar jag inte tänka på hur mina formuleringar kan tänkas späda på andra människors fördomar.

Sedan är det också så att min son har ännu ingen diagnos. Vi har bara börjat utreda honom. Så då är frågan vem som späder på fördomarna mest. Jag som beskriver honom som ett litet kassaskåp eller du som utgår från att han är autistisk pga min beskrivning?

Vi har alla våra privata sorger. Det här är min. Oavsett vad man tycker om andras sorger så brukar det höra till god ton att respektera dem istället för att ifrågasätta och tycka till om hur man väljer att formulera sig.

Avslutningsvis några ord om språkbruk och kontext. När jag skriver i min privata blogg är det mitt privata tyckande jag presenterar. Därav uteblir (högst omedvetet) språkmarkörer som exempelvis "enligt mig" och "i mitt tycke". Hade det varit en vetenskaplig rapport hade jag ytterst medvetet valt att använda dylika språkmarkörer men då endast i analysavsnittet där personligt tyckande tillåts.

Sparkler sa...

Jag tycker att Elefanterna i tältet var ett otroligt vackert inlägg. Vilken mamma vill inte förstå sitt barn bättre?
Jag blev rörd av ditt inlägg. Kram.

Superkex sa...

Sparkler: Kram raring!

magister nyman sa...

Det var länge sedan jag läste din blogg, och jag blev genast gripen av ditt vackra och välformulerade och mycket personliga inlägg. Och du gav ett mycket bra svar på den elaka kritiken!

Ulrika sa...

Superkexets: Otroligt gripande
skrivet... Har en son med diagnos Asperger och känner igen sorgen, hoppet, men även glädjen som du beskriver... En av livets Berg och dalbana...

MiaM Om jag inte missminner mig så vill inte en person med autism/aspberger kallas för autisten. De har en diagnos som förklarar ett visst beteende, men de är väl inte sin diagnos, eller?