"Jag vill inte leva längre, mamma"

Ingen som läser bloggen då och då har väl lyckats missa att det är G som är "Diagnosbarnet" här i familjen. Storebror O har dock också visat sig ha bekymmer med sina frontallober. Redan förra vårterminen bröt han ihop av utmattning och stress och var hemma nästan en vecka och skolavslutningen kröntes med ett (inplanerat) besök på BUP. Första veckan på höstterminen vaknade han och låg under täcket och grät, så jobbigt var det för honom med ny lärare, nytt klassrum och nya rutiner. Jag ringde klassläraren som dock inte riktigt verkade förstå problemet och han erkände också utan omsvep att han inte visste något om NPF.

Så har det rullat på under hösten med ogjorda läxor, läxor gjorda i fel skrivböcker eller på lösblad för att någon skrivbok inte funnits, bortglömda läxböcker och bortslarvade papper. Förra veckan blev en repris på höstterminsstarten. Hjärtskärande gråt, skolvägran och ett framhulkat "Jag vill inte leva längre, mamma". Mammahjärtat blödde och jag bestämde mig för att ringa rektorn igen. Rektor fick skrämselhicka av min berättelse och pratade med klassläraren som vid det här laget tydligen har insett att O behöver hjälp (eller så har han tröttnat på klottriga lösblad). Så nästnästa vecka är det elevvårdskonferens och basutredningen ska påbörjas så fort psykologen är tillbaka på banan igen efter sin sjukdom.

O är ett praktexempel på hur svårt det kan vara med NPF och hur svårt det är att som förälder att se att något är fel. För på ytan är han en vanlig 10-åring som gillar TV-spel, läsa fantasyböcker, se på film och är med i scouterna. Under ytan är han kaos. Att städa rummet kräver att jag är med och instruerar och håller honom kvar i uppgiften. Annars vet han inte vad han ska göra och var han ska göra av sina saker. En sida matteläxa tar en timme minst om han ska göra den själv och då slutar det med att han har räknat tre tal och sedan bryter ihop av förtvivlan. Chinchillorna som han var så glad åt i höstas vågar han inte umgås med längre efter att en av dem hoppade upp på fönsterbrädan och han fick panik för att han trodde att den skulle ramla ner och slå ihjäl sig. Han saknar känsla för tid och avstånd; en promenad runt kvarteret med Vovven är nästan som att åka Vasaloppet i hans ögon. Ja, listan kan göras lång.

Jamen så där är ju alla ungar säger säkert någon. Javisst, alla barn har sina svårigheter och alla får inte diagnos för det. Men när svårigheterna blir så stora att barnet själv upplever att livet är en enda lång brant uppförsbacke, då är något fel. Problemet är bara att det finns en lång rad populära bortförklaringar som skola, media och allmänheten gärna tar till. "Bortskämd", "lat", "söndercurlad" och "dåligt uppfostrad" är några förklaringar man möts av när man som förälder vädrar sin oro. Eller så är det "helt normalt i den åldern". Jo hejsan.

Jag är evigt tacksam för att rektor och klasslärare lyssnar på mig och tar min oro på allvar. För ett år sedan hade de nog inte gjort det. Då satt det hårt åt att ens få hjälp till barn som öppet visade att de hade problem. Sedan dess har det runnit vatten under broarna och vår skola har blivit mer lyhörd för barns och föräldrars rop på hjälp.



Vi seglar på ett spökskepp
Som ska gå I kvav
Genom viskande vindar och vågor
Som drar oss mot öppet hav
Vi kan sjunka I virvlande vatten
Eller vaka oss rakt genom natten
Och ta oss iland igen