Idag har vi haft besök av arbetsterapeuten. G fick i uppgift att göra ett mellanmål bestående av O'Boy och en macka med valfritt pålägg. Senast G träffade arbetsterapeuten så frågade hon G vad han hjälpte till med hemma och han sa "inget". Hon frågade om det verkligen var så varpå jag förklarade läget. Städning ger utbrott och inget annat (jo dålig stämning) och han klarar inte av att ta eget ansvar ens för att göra ett mellanmål. Finns inte motivationen så blir det inget mellanmål, inte ens om han är hungrig. Så vi curlar på, eller kravanpassar. Välj själv.
Just idag fanns motivationen. Antagligen för att det var lite roligt och spännande att briljera inför en okänd vuxen som intresserat antecknade vad som försiggick. Publik är alltid roligt.
I övermorgon bär det av till hab igen. Då ska vi träffa psykologen och specialpedagogen. Det ska bli intressant.
Den här veckan är inte kravanpassad. Den var det inte när den febrilt planerades upp förra veckan och nu har den definitivt havererat. Det är Bebisens fel. Och Grävpappans. Och Exkollegans.
Bebisen blev sjuk i helgen. Skyhög feber, snor i floder och ledset till max. Så igår piggnade lilla damen till och var sitt gamla glada goa jag igen plus snormustasch de luxe. Så optimistiska jag tänkte tillbaka på förra gången samma scenario utspelade sig och bestämde mig för att Bebisen nog skulle fixa iaf en kort dag hos dagmamman. Grävpappan trodde detsamma och drog följdaktligen iväg i gryningen till Töreboda för en sista veckas tappert grävande i den västgötska leran.
Fram på morgonkulan vaknade Bebisen, ledsen, trött, ynklig och med ögon som en mört. Varm dessutom. Farväl jobb, hejsan hallå vab. Så enkelt kunde det ha varit. Men sedan en vecka tillbaka är jag ensam på jobbet. Ingen kris egentligen om det inte varit för att jag hade anmält 16 suggor till slakt. Bara att åka till kontoret och ringa runt och pejla läget. När kommer slaktbilen? Vem kan hjälpa mig att lasta ut djuren? Efter en timmes ringande och däremellan en lagning av en trasig tryckluftsslang blottas beskedet; transportplaneringen koko, mina djur är bortglömda. Då drog jag en lättnadens suck, parkerade Bebisen lätt knotande i bilbarnstolen och styrde kosan hemåt igen. Bebisen somnade innan vi lämnat gårdsplanen tror jag.
I morgon gör vi om bedriften. Då ska vi dräktighetstesta. Och vabba.
Igår gjorde jag något som jag inte gjort på flera veckor. Lyssnade på musik. Winnerbäck närmare bestämt. En av de bästa sångerna som han gjort heter Tvivel. Underbar musik och en fantastisk text. Och om man roar sig med att analysera den så ser man att tvivel nog är en avlägsen släkting till NPF. Se själva och framförallt, lyssna på denna underbara pärla till sång!
Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet Du lever för stunden, precis som jag
Ja, saknar man känsla för tid så lever man för stunden, här och nu.
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
Efter utbrottet kommer sorgen och ångesten, den grå efterslängen. men lyckan i grunden, precis som jag Vi är som personifierade Nittiotal i ett virrvarr av chanser och val Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Har man NPF är det ofta svårt att upprätthålla rutiner utan hjälp. Och utan rutiner blir det ofta gott om, just det, dåliga vanor.
Jag lever för kicken, precis som du Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Stress och krav är svårt att hantera för den som har NPF.
Jag har frihet i blicken, precis som du Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel, det där som stör Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
Ena stunden jätteglad och så blev något fel och så kom ilskan och sedan ångesten över ilskan. Ett konstigt humör som är beroende av dagsformen.
och jag ser hur du tänker på nåt hur du längtar dig bort som en fågel i bur En obehaglig distans en konstig känsla nånstans Det känns tomt - eller hur?
Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår när du somnar om natten, precis som jag utan mening på jakt efter ruset, genom dunklet och bruset Du lever för skratten, precis som jag Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas Vi proppar i oss och vi vaknar som as Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
Många föräldrar till barn med NPF kan vittna om enorma samlingar i barnens rum. Drivor med allehanda "dyrgripar".
Dom hjälper mot ledan, precis som du Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar och längtar till fredan, precis som du Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt? Kan du känna hur det gnager i natt? Det kallas tvivel... Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå Det kallas tvivel...
Det kallas tvivel. Jo. Utan tvivel är man inte riktigt klok.
Chick lit är en lite lätt bespottad litteraturgenre som tillhandahåller lättsmält läsunderhållning författad av exempelvis Emma Hamberg, Sophie Kinsella, Marian Keyes och Helen Fielding. Men även den lättviktigaste litteratur kan rymma stora tankar även om de på ytan ser banala ut. För mig är t ex Emma Hambergs "Brunstkalendern" en bok som verkligen berör. Varje gång jag läser den rinner tårarna för den rör upp så mycket känslor inom mig.
Jag har några berättelser som ligger och gror. Som pockar på att få bli nedskrivna och förhoppningsvis även lästa. Frågan är bara när jag ska hinna skriva dem? Antagligen mitt i natten istället för att som nu sitta och lyssna på "Hon kommer från främmande vidder" och blogga. :-)
De senaste årens kaos och turbulens har gett mig så mycket att tänka på och fundera över och jag tror att skrivande är ett bra sätt att sortera tankarna på. Ett slags terapi och bokslut helt enkelt. Det ska bli intressant att se hur det slutar.
Ingen som läser bloggen då och då har väl lyckats missa att det är G som är "Diagnosbarnet" här i familjen. Storebror O har dock också visat sig ha bekymmer med sina frontallober. Redan förra vårterminen bröt han ihop av utmattning och stress och var hemma nästan en vecka och skolavslutningen kröntes med ett (inplanerat) besök på BUP. Första veckan på höstterminen vaknade han och låg under täcket och grät, så jobbigt var det för honom med ny lärare, nytt klassrum och nya rutiner. Jag ringde klassläraren som dock inte riktigt verkade förstå problemet och han erkände också utan omsvep att han inte visste något om NPF.
Så har det rullat på under hösten med ogjorda läxor, läxor gjorda i fel skrivböcker eller på lösblad för att någon skrivbok inte funnits, bortglömda läxböcker och bortslarvade papper. Förra veckan blev en repris på höstterminsstarten. Hjärtskärande gråt, skolvägran och ett framhulkat "Jag vill inte leva längre, mamma". Mammahjärtat blödde och jag bestämde mig för att ringa rektorn igen. Rektor fick skrämselhicka av min berättelse och pratade med klassläraren som vid det här laget tydligen har insett att O behöver hjälp (eller så har han tröttnat på klottriga lösblad). Så nästnästa vecka är det elevvårdskonferens och basutredningen ska påbörjas så fort psykologen är tillbaka på banan igen efter sin sjukdom.
O är ett praktexempel på hur svårt det kan vara med NPF och hur svårt det är att som förälder att se att något är fel. För på ytan är han en vanlig 10-åring som gillar TV-spel, läsa fantasyböcker, se på film och är med i scouterna. Under ytan är han kaos. Att städa rummet kräver att jag är med och instruerar och håller honom kvar i uppgiften. Annars vet han inte vad han ska göra och var han ska göra av sina saker. En sida matteläxa tar en timme minst om han ska göra den själv och då slutar det med att han har räknat tre tal och sedan bryter ihop av förtvivlan. Chinchillorna som han var så glad åt i höstas vågar han inte umgås med längre efter att en av dem hoppade upp på fönsterbrädan och han fick panik för att han trodde att den skulle ramla ner och slå ihjäl sig. Han saknar känsla för tid och avstånd; en promenad runt kvarteret med Vovven är nästan som att åka Vasaloppet i hans ögon. Ja, listan kan göras lång.
Jamen så där är ju alla ungar säger säkert någon. Javisst, alla barn har sina svårigheter och alla får inte diagnos för det. Men när svårigheterna blir så stora att barnet själv upplever att livet är en enda lång brant uppförsbacke, då är något fel. Problemet är bara att det finns en lång rad populära bortförklaringar som skola, media och allmänheten gärna tar till. "Bortskämd", "lat", "söndercurlad" och "dåligt uppfostrad" är några förklaringar man möts av när man som förälder vädrar sin oro. Eller så är det "helt normalt i den åldern". Jo hejsan.
Jag är evigt tacksam för att rektor och klasslärare lyssnar på mig och tar min oro på allvar. För ett år sedan hade de nog inte gjort det. Då satt det hårt åt att ens få hjälp till barn som öppet visade att de hade problem. Sedan dess har det runnit vatten under broarna och vår skola har blivit mer lyhörd för barns och föräldrars rop på hjälp.
Vi seglar på ett spökskepp Som ska gå I kvav Genom viskande vindar och vågor Som drar oss mot öppet hav Vi kan sjunka I virvlande vatten Eller vaka oss rakt genom natten Och ta oss iland igen
