Återkoppling

I måndags träffade vi skolpsykologen för den hett efterlängtade återkopplingen på basutredningen. Resultatet var varken särskilt överraskande eller upplyftande.

Språkmässigt har G sämre språkförståelse än genomsnittet i hans ålder. Det har jag glatt lyckats blunda för men nu när vi fick det påpekat för oss så märks det tydligt. Koncentrationsförmågan och uthålligheten är sämre än genomsnittet utom när motivationen är på topp. Då ligger både koncentration och uthållighet på normalvärde. Arbetsminne och snabbhet gick inte att mäta ens eftersom G vägrade göra något med ett tidtagarur inblandat. "Fruktansvärt kravkänslig" var psykologens kommentar om det. För övrigt har G också problem med socialt samspel, han har svårt med lek och att ta kontakt. Han försöker men det blir liksom fel. Han upplevs också av psykologen som distanslös och gränssökande, han testar gränser både fysiskt och psykiskt.

Efter återkopplingen satte vi oss i bilen och tog ut kompassriktningen mot Falkenberg. 2 nätter på Hotell Strandbaden och en dagstur till Göteborg och Universeum blev årets första minisemester och vår första semester i NPF-land. Det gick hyggligt måste jag säga. Bara några smärre utbrott och tårar över att ett inbillat Legoinköp uteblev. Bebisen visade sig älska att bada och fick ett totalt hysteriskt utbrott i omklädningsrummet på Klitterbadet när jag klätt på henne.

Och väl hemma andades vi ut igen. Vi överlevde. :-D

Landningsstället utfällt

Och det blev succé. Vi har varit och tittat på Gs "nya skola". Fortfarande samma gamla skola men en ny klass kan man säga. 7 knattar är de, varav de äldsta börjar sexan i höst och G blir yngst. Trevliga lärare, tyst och lugnt i lokalerna och det dröjde inte många minuter förrän G satt och spelade Uno med tre andra elever och 2 ur personalen. G känner sen tidigare igen de andra barnen och en del av personalen och fann sig tillrätta direkt. Det känns jättebra!

Bebisen har provsmakat jordgubbar för första gången och en ny jordgubbsälskare är född kan jag säga...

Egen skola? Nja....

På Aftonbladet debatteras det om huruvida barn med NPF skulle få det bättre om de gick i egna skolor. Jag känner mig inte helt bekväm med den tanken trots att jag förstår tanken bakom den och sympatiserar med den. Och ändå är det något som skaver.

Den största faran är iaf som jag ser det, att det blir "vi och dom" av det hela. En tillbakagång till Instutionssverige där inget avvikande får störa. Inga maskrosor i asfalten. Istället för mångfald får vi enfald. Det har vi ju nu också eftersom många lärare fortfarande inte har förstått att barn inte väljer frivilligt att vara stökiga och få skäll och att föräldrar till stökiga barn inte per automatik är skitiga alkisar som struntar i sina barn.

Det behövs mer kunskap helt enkelt. Lärare måste bli bättre på att se bakom besvärliga beteenden och ta nödrop från förtvivlade föräldrar på allvar. En gyllene medelväg är att låta barnen få tillhöra små grupper med hög lärartäthet i den vanliga skolan. Barnen får ha kvar sin gamla klasstillhörighet och har de lektioner som fungerar ihop med sin vanliga klass. Det bästa av två världar liksom.

Den som gräver en grop osv...

Gårdagen bjöd på en smått bisarr händelse som för min del faktiskt rågade måttet.

G var trött igår morse och måste väckas. Bara det är i sig helt bisarrt eftersom det typ aldrig händer. Naturligtvis klagade han över att han var trött och ville inte gå till skolan. Surprise! *not* Det är en vecka kvar på terminen så jag gjorde en deal med honom. Om han sköter sig den här veckan så ska vi ladda ner Minecraft till datorn. Det väckte livsandarna hos G igen, han åt sin havregrynsgröt, borstade tänderna och knatade iväg till skolan. Inom mig pustade jag ut, det gick idag också utan att bli osams.

Vid typ halv 9 ringde Fröken H, en av Gs lärare. Hon inledde samtalet med ett äppelkäckt "Hej, vad gör du?". Jag muttrade något obestämt till svar eftersom jag är rätt trött på att redogöra för både kreti och pleti om vad jag ägnar min föräldraledighet åt. Funderar starkt på att dra till med nåt i stil med "grupponani via internet", "förbereder ett bankrån" eller om någon lärare ringer "författar en anmälan till Skolinspektionen" nästa gång frågan kommer. *muhahaha*

Nåväl, så snart Fröken H listat ut att jag var hemma och relativt sysslolös gick hon rakt på sak. G var så trött, han ville bara sova och låg på ett par stolar i grupprummet. Så hon undrade om hon kunde skicka hem honom så att han fick sova. Jag blev först paff och sedan arg. Tack så mycket, där rök ett av mina främsta argument för att gå och lägga sig i tid! Idag har BÅDA barnen försökt med att de ska få vara hemma för att de är trötta... Sista droppen blev när det kröp fram att det inte var bara av omtanke om G som hon ville skicka hem honom. De andra barnen tog ju efter och gjorde likadant. Hade det inte varit för det hade han kunnat få ligga och sova i grupprummet fick jag höra. Ytterst avmätt och kort i tonen bad jag henne att skicka hem honom.

G kom hem, klädde av sig och kröp i säng. Själv gjorde jag mig i ordning för morgonpromenad med Vovven och Bebisen. En timme senare återvände jag och möts av en påklädd G som glatt förklarar att nu ska han göra samma sak som han gjorde förut. När jag frågar vad tittar han på mig som om jag vore korkad på riktigt och säger "Gå till skolan så klart, vad trodde du?". Så tar han på skorna, slänger upp ryggsäcken på ryggen och traskar iväg. Kvar står en häpen morsa och letar efter hakan nere vid knäna.

Jag pratade med rektorn tidigare i veckan och hon har lovat att höra av sig om G får en plats i resursklassen. Skolpsykologen har pratat med rektor och de är eniga om att han platsar där trots avsaknad av diagnos än så länge. Men med tanke på stöket i Gs klass och den här senaste grejen med att skicka hem honom för att de andra barnen tar efter honom så ska jag ta ett snack med rektor igen. Och så funderar jag på att göra en anmälan till Skolinspektionen eftersom skolan uppenbarligen inte fixar att fånga upp barn med problem i tid och dessutom helst skuldbelägger barn och föräldrar istället för att lösa de problem som uppstår.

Jag slår vad om att G kommer vara "jättetrött" i skolan idag också för att se om det är möjligt att få gå hem och softa en timme idag igen. Ska bli intressant att se. Den som gräver en grop osv som sagt...

Sorgen i en liten låda

Ett inlägg apropå Mamma Zoffes undran om hur man handskas med sorg.

En period i mitt liv levde jag i ständig sorg. Det var en cocktail av frustration, orättvisa, diskriminering, ekonomisk press och några andra icke positiva ingredienser som gjorde mig deprimerad och ledsen. Sorgen slog till helt oväntat vid de mest olämpliga tillfällen. På väg ner på stan för att köpa mjölk på Ica kunde tårarna och de kolsvarta tankarna invadera mig helt otippat. När jag satt vid matbordet och åt lunch med barnen kunde jag känna tårarna stiga och halsen bli tjock. När vi tittade på filmen Bilar kom tårarna när Blixten MacQueen offrar sin vinst i Pistongcupen för att knuffa den gamla kvaddade racerbilen Kungen i mål.

Numera är livet mer normalt men ibland har jag dagar när jag känner att nu, idag, kan jag sörja. Lugn och ro, ingen som stör och humöret lite lagom vemodigt och sinnet bakåtblickande. Då kan jag ta fram den. Min mentala bruna pappkartong modell hattask med en svart rosett på locket. I asken har jag mentala bilder av det jag sörjer; min underbara älskade farmor som dog för över 15 år sedan och som jag fortfarande saknar varje dag, smärtsamma ögonblick när livet fick en knuff åt fel håll och saker som bara blev fel och som jag sörjer ändå. Allt ligger samlat i min hattask. Jag har en bild av hur jag hämtar ner den från en hylla i ett stort skåp, hur jag blåser bort dammet från locket och hur jag varsamt knyter upp rosetten och låter locket glida av. I tanken sitter jag och plockar upp bilderna ur asken, tittar på dem och känner sorgen välla in över mig och tårarna kommer.

När jag känner att det räcker tänker jag mig hur jag reser på mig, lägger ner bilderna i asken, lägger på locket och knyter fast det. Lägger in asken i skåpet och stänger dörren. Det har tagit tid att komma dit men numera är det jag som har kontrollen. Jag väljer sorgen, tar emot den och liksom badar i den. Sedan är det bra igen. Alternativet hade varit att kämpa emot konstant och aldrig riktigt våga sörja på allvar och utforska vad min sorg består av. För vem sörjer jag, vad sörjer jag och varför?

Jag vet inte om någon blev klokare av det här. Jag kanske rentav framstår som en fulländad knäppgök. Jag bjuder på det.

Rock around the clock

Just nu är det fruktansvärt intensivt känns det som. Bebisen har odlat tänder och därmed också sovit som en kratta om nätterna i ett par veckor. Jag försöker få föräldrarna i Gs klass att ställa sig bakom en skrivelse till BUN där vi framför budskapet att vi vill ha en lärare som är trygg och säker i sin yrkesroll och förmår att fånga upp de elever som behöver hjälp tidigt. Flera av föräldrarna tror att rektor kommer att lösa det utan politiska påtryckningar men jag är skeptisk. Så nu ältar jag alternativen om natten; byta skola och i så fall till vilken? Ska vi då flytta till en annan kommun, sälja huset och var ska vi då bo? Om det blir en ny klasslärare, ska då G gå kvar i klassen med en assistent eller ska han skrivas in i resursklassen för elever med NPF? Ja ni ser, hjärnan har inga sysselsättningsproblem alls! ;-)

Och nästa vecka är det BUP. Jag längtar och fasar om vartannat. Och tänker.

Idag ska jag iaf ringa till rektorn. Jag vill träffa de som jobbar med resursklassen, fotografera klassrummet och försöka mig på att skriva en social berättelse så att G kan få läsa och ta till sig tanken på andra pedagoger och ett annat klassrum. Jag ska också prata med rektorn om hon tror att personalen behöver handledning av BUP och jag ska prata med BUP om de kan erbjuda handledning. Den som räknade ut att föräldrar till barn med NPF lade motsvarande ca en halvtidstjänst på att få ihop sina barns vardagsliv räknade nog ganska rätt känns det som.

Tänk om...

G faktiskt är "frisk". Tänk om han inte har något funktionshinder. Tänk om det är skolan som knäckt honom och han har blivit så här. Tanken slog mig när jag kom hem från kuratorsamtalet i onsdags. Jag fick nästan ångest. För är det så, då vet jag inte vad jag ska göra. Ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan jag ta. Det är medfött och det är som det är. Med träning i mängder och rätt hjälp kan det bli bra ändå. Och framför allt, ingen är skyldig. Några oskyldiga gener på tvären möjligen om jag får uttrycka mig så slarvigt.

Men om han blivit så här tack vare skolan och de pedagoger han haft, då vet jag inte om jag fixar det faktiskt. Halsen blir tjock av tårar av bara tanken. Det käraste jag har tillknycklat och sargat av skolplikt och lärare. Jag blir ledsen och rasande om vartannat. Ärligt talat, skulle ni fixa det?

Det finns de som anser det vara osmakligt och vuxenmobbing och dåligt föredöme för barnen när man samlar in namnunderskrifter på en skrivelse där man yrkar på att barnen ska få en ny klasslärare. För mig är det inte så enkelt. För det första så kan man alltid välja hur man formulerar skrivelsen. För det andra så tycker jag att man som förälder har en skyldighet att stå upp för sitt barns rätt att få en bra skolgång utan kränkningar. För det tredje vill jag också lära mina barn civilkurage, att våga stå upp och protestera mot något som är fel och som drabbar de som har svårast att göra sig hörda i samhället.

Det är nog bara den förälder vars barn inte drabbats av effekterna som en dålig skolgång ger som inte förstår. De vars barn inte gråter, har ont i magen eller gömmer sig innan det är dags att gå till skolan. De vars barn som inte har varit frustrerade, gråtfärdiga eller känt sig misslyckade när de kommit hem från skolan. De som aldrig får några samtal om att barnet stör, slåss, vägrar jobba eller rymmer från skolan. De kan kalla det för vuxenmobbing eller personförföljelse. Vi andra kallar det för att säga ifrån och skydda våra barn.

Reta aldrig upp en morsa (inte en farsa heller för den delen)

Då kan det bli ett jävla liv. Jodå, mötet i måndags var mycket städat och konstruktivt. Ingen pajkastning även om det muttrades en hel del oss föräldrar emellan. Det rektor och pedagoger ville var nämligen att vi föräldrar skulle närvara mer i skolan de sista veckorna på terminen "för att få det lugnare i klassrummet". Att nuvarande pedagoger inte klarar av 16 elever utan hjälp av föräldrar skvallrar rätt mycket om lärarnas förmåga...

Så nu har vi lessnat vi föräldrar. Vi är trötta på att våra barn ska vara stressade, ledsna, oroliga och utan lust och vilja att lära. Till hösten vill vi ha en ny klasslärare, en som kan barn och som är trygg i sig själv och sin yrkesroll.

Nu stundar en namninsamling och de föräldrar som vill får även skicka med ett extra dokument med hur de och deras barn har upplevt det här året. Allt lämnas in till BUNs sista sammanträde innan sommaruppehållet den 13/6. Sen är det bara att hålla tummar och tår och hoppas på mirakel. Det har gjorts så många försök genom åren att få bort den här läraren, nu måste det bara gå. Jag vägrar att utsätta G för henne något mer. Nu jävlar säger jag bara.