söndag 25 januari 2009

Lyckotvång

Det finns få saker som är så förknippade med att vara lycklig som när man som kvinna är gravid. Skit samma om du inleder dagen med att syna insidan av emaljfåtöljen från Gustavsberg med inälvor i fullt uppror varje dag i minst tre månader - omgivningen förväntar sig att du ska vara lycklig. Det spelar ingen roll att du får sådan klåda att du krafsar skinnet tills du ser ut som en missbildad polkagris - var glad och tacksam för du ska ha barn! Du må ha ett blodtryck som befinner sig i nivå med knäna (när du inte får blodtrycksfall, då når det bara fotknölarna), lik förbannat ska du vara lycklig. Hemorrojder stora som tennisbollar, halsbränna som förvandlar dig till en mobil eldkastare, foglossning som får en tur till kvartersbutiken att framstå som Jesus vandring till Golgata, ja listan över lidanden kan göras oändlig. Men lycklig ska man vara lik förbannat.

Men ve den stackare som vågar yppa sanningen, att det vissa dagar känns övermäktigt och plågsamt att vara gravid. Det brukar alltid vara någon (företrädesvis en annan kvinna) som i vass ton påpekar hur otacksam man är som inte inser vilken gåva och förmån det är att få ynnesten att bära ett barn. För att inte glömma det avslutande bollträet de brukar drämma till med: "Tänk på de stackarna som inte kan få barn!".

Jag erkänner villigt att jag inte under någon av mina graviditeter skänkte de ofrivilligt barnlösa några tankar. Det är fruktansvärt svårt att tänka nobla tankar när man kämpar med trög mage, blodtrycksfall som får Fritt Fall att te sig som en karusell för småbarn samt ett bäcken som tycks bestå av en samling kringskramlande kotor och knotor. Man har nog med att förbanna att man var dum nog att gå på pratet om hur myyyysigt det är att vänta barn. Särskilt graviditet nummer två framstår det som ett gigantiskt mysterium att man faktiskt gick på det igen.



Det är inte det att man inte är glad och tacksam över att bli förälder. Det är bara så förtvivlat svårt att vara glad och tacksam när kroppen går i strejk lite hur som helst och tankar och hormoner löper amok. Då blir omgivningens krav på lycka bara för mycket.



Älskad knatte som gärna hade fått levereras i postpaket om mitt bäcken själv fått välja.

3 kommentarer:

Mattias sa...

Underbar text, jag skrattade gott och befriande.
Supremes gör inte saken sämre. Eller Gustavs oblyga självporträtt för den delen!
Love ya!

;-)
Mattias

Superkex sa...

Ett stort tack för inspirationen kan jag bara säga.

Det var nära att du fått njuta av Pernilla Wahlgren och Johan Glans istället för Supremes. Det stupade på en inaktiverad inbäddning tyvärr. Men Supremes får duga. ;)

Vidderna en liten del av Världen sa...

Det är tur att hjärnan ibland är en senil blobb.
Hur skulle det annars gå :-)