Men ve den stackare som vågar yppa sanningen, att det vissa dagar känns övermäktigt och plågsamt att vara gravid. Det brukar alltid vara någon (företrädesvis en annan kvinna) som i vass ton påpekar hur otacksam man är som inte inser vilken gåva och förmån det är att få ynnesten att bära ett barn. För att inte glömma det avslutande bollträet de brukar drämma till med: "Tänk på de stackarna som inte kan få barn!".
Jag erkänner villigt att jag inte under någon av mina graviditeter skänkte de ofrivilligt barnlösa några tankar. Det är fruktansvärt svårt att tänka nobla tankar när man kämpar med trög mage, blodtrycksfall som får Fritt Fall att te sig som en karusell för småbarn samt ett bäcken som tycks bestå av en samling kringskramlande kotor och knotor. Man har nog med att förbanna att man var dum nog att gå på pratet om hur myyyysigt det är att vänta barn. Särskilt graviditet nummer två framstår det som ett gigantiskt mysterium att man faktiskt gick på det igen.
Det är inte det att man inte är glad och tacksam över att bli förälder. Det är bara så förtvivlat svårt att vara glad och tacksam när kroppen går i strejk lite hur som helst och tankar och hormoner löper amok. Då blir omgivningens krav på lycka bara för mycket.
Älskad knatte som gärna hade fått levereras i postpaket om mitt bäcken själv fått välja.
3 kommentarer:
Underbar text, jag skrattade gott och befriande.
Supremes gör inte saken sämre. Eller Gustavs oblyga självporträtt för den delen!
Love ya!
;-)
Mattias
Ett stort tack för inspirationen kan jag bara säga.
Det var nära att du fått njuta av Pernilla Wahlgren och Johan Glans istället för Supremes. Det stupade på en inaktiverad inbäddning tyvärr. Men Supremes får duga. ;)
Det är tur att hjärnan ibland är en senil blobb.
Hur skulle det annars gå :-)
Skicka en kommentar