Kravanpassning

Många gånger har jag fått höra klagomål om alla livets måsten. Städning hit, föräldramöten dit och däremellan är det räkningar, bilreparationer, vändning av komposten, släktkalas och avmaska hunden. Däremellan ska det arbetas, knullas och bäras ut soppåsar. Jag har aldrig riktigt förstått problemet. Inte förrän nu.

Anledningen till min bristande förståelse kan troligen härledas till mitt tjugonde levnadsår. För att göra en lång historia väldigt kort drämde jag mig själv in i väggen med dunder och brak med stor hjälp av svärföräldrar, dåvarande sambo och egen envishet och vilja att göra det rätta. Iaf trodde jag att det var rätt att ställa upp för familjen och bortse från mina egna behov. Det höll ju naturligtvis inte. Det tog mig ungefär ett år att komma igen. Jag levde på socialbidrag i en etta och funderade på hur mitt liv skulle bli någon gång.

Jag har ända sedan dess skalat bort och gjort mig av med massor av måsten. Hemmet måste inte glänsa fläckfritt, huvudsaken är att det är undanplockat och att man inte får stelkramp av att gå på toa eller blir magsjuk av middagen. Allt som måste göras som exempelvis tandläkarbesök och annat som innebär att passa en tid skrivs in i stora almanackan. Helgerna bokas inte upp på femtioelva saker utan hålls tomma för att om det finns lust och energi kunna fyllas med något roligt som ger lust och glädje för hela familjen.

Jag har alltså kravanpassat min tillvaro. I höst och vinter har det gått sådär. Jag har dragit den stora delen av lasset eftersom maken inte har varit hemma i veckorna. Det har känts och känns fortfarande. Energin är inte på topp. Utvecklingssamtal, matlagning, jobb, barn, husdjur, ja hela livspusslet har varit svårt att få ihop trots att jag gjort mitt bästa för att kravanpassa för att orka. Bara att ta nya tag.

Nästnästa vecka ska vi till NP-teamet och påbörja Gs utredning. Veckan därpå börjar mitt nya liv som ensamjobbare. Ska bli skönt. Mer kravanpassat liksom. :-)