Det är aldrig lätt att avliva ett djur. Jag har alltid en klump i magen när jag laddar bultpistolen och håller det kalla stålet i handen. Och alltid gnager samma tanke i bakhuvudet; måtte hon slockna direkt. Ansvaret för att släcka ett liv vilar tungt på axlarna när jag osäkrar, smeker undan örat och blottar pannan. Placerar det kalla stålet mot pannan mitt mellan öron och ögon, tar ett andetag och trycker av. En dov knall, doft av krut och kroppen som nyss var ett levande djur börjar sprattla.
Jag gör det aldrig med lätt hjärta. Det är ansvaret för tungt för. Men jag är glad över att jag är kapabel att döda. Det betyder att jag har möjlighet att avsluta ett oskyldigt djurs lidande. Det gör mig lätt om hjärtat.
Vad jag gjorde efter att ha skjutit suggan? Jag återgick till något jag alltid gör med lätt hjärta och dessutom är bra på. Jag skapade fler liv.
Idag blir det inget YouTubeklipp. Det blir Bo Setterlinds vackra dikt "Döden tänkte jag mig så" istället. Lite mer passande kanske.
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
