lördag 20 juni 2009

Helger - när vardagen krackelerar

Det är förunderligt hur mycket som gömmer sig under vardagens grå yllefilt men som kommer fram vid storhelgerna. Som midsommar till exempel. En helg när vädret ska vara soligt, snapsen kall, jordgubbarna svenska och gud nåde den som smiter från sitt ansvar att skutta runt stången. Det är bara det att det blir inte alltid så. Faktum är att det idag på midsommardagen finns ganska många besvikna människor runt om i vårt avlånga land.



Kvinnor vars män blev för fulla, kvinnor vars män struntade i sin familj och istället hävde öl med polarna, barn vars föräldrar grälade om hur många snapsar som druckits och om det inte räcker nu, män vars kvinnor har pippat med grannen i hamocken på altanen och tusen andra galenskaper. Bara för att det är midsommar. Egentligen en helt vanlig fredag när natten är ovanligt ljus. Groteskt laddad med förväntningar och måsten. Måste vara med familjen, måste vara på fest, måste ha roligt. Och givetvis urartar det. Ingen klarar av att leva upp till sådana uppskruvade förväntningar. Inte ens midsommarafton självt.

Det märkliga är att folk aldrig lär sig det. Det är trial, trial och trial igen med error, error och error som resultat. Bara för att vi förväntar oss olika saker och är dåliga på att kommunicera dem. Eller är för själviska för att ta hänsyn.

Förstå mig rätt, jag tycker om midsommar. Jag gillar jul, påsk och födelsedagar också. Men jag ogillar de hysteriska måstena, tvånget och masspsykosen kring dessa företeelser. Världen går inte under för att midsommar inte blir en Carl Larssonidyll. Man kan ha en fantastisk födelsedag utan att ha hundra av de närmaste kompisarna på fest. Det blir jul även om man inte har kokat tio olika sorters kola, pysslat ihop tovade strutar i ull och samlat hela släkten ner till minsta brylling runt en hundrakilos skinka.

Tänk så mycket ångest, kreditkortsskulder och stress vi skulle bespara oss om vi tittade på vad som är viktigt för oss själva istället för att hysteriskt försöka leva upp till fejkade ideal. Hur vill du fira nästa gång?



Vi har bara en liten stund på jorden. Ta vara på den och gör den till din.

onsdag 3 juni 2009

Total pain

Sedan några veckor tillbaka har jag varit sugen på att göra en svensk text till Prince underbara gamla hit Purple Rain. I söndags satte jag mig med papper och penna och väntade på att min inre musa skulle börja skapa. Lite lagom avslappnad efter en skön hundpromenad kombinerad med lite joggande. Detta var på förmiddagen. På eftermiddagen började benen kännas stela och ömma. Träningsvärk, förstås. På kvällen föddes idén om att göra en ny text till Purple Rain, Total Pain. En ny hit för Weird Al Yankowitch, helt klart. Jag hade ont i hela kroppen, frös som en nyrakad isbjörn på Antarktis och svettades floder. Influensa.



Måndagen spenderade jag helt utslagen hemma med en pigg och nyter femåring som glatt ägnade förmiddagen åt diverse aktiviteter ute för att sedan förnöjt ordna till en lunch bestående av flingor, mjölk och en syltsmörgås åt sig själv. Sjuåringen gick ut med hunden och jag låg i soffan och huttrade under en fleecefilt.

Tisdagen förflöt på ett liknande sätt förutom att jag faktiskt lyckades gå ut med hunden själv och värma lasange i micron till lunch.

Idag är det onsdag och hopp om livet. En expedition till Apoteket resulterade i mer Panodil (ovärderligt!) och nya halstabletter (ännu mer ovärderligt!). Snälla mamma har lovat att gå ut med hundar och barn, jag har gräddat våfflor till lunch och femåringen har ritat stora blåa Halloweenpumpor och tittat på "RasmusåSnalle", dvs Rasmus Nalle. Och själv sitter jag och bloggar i godan ro. Lycklig som få eftersom jag idag fick på mig ett par jeans som jag köpte på januarirean 2006. Det är ett par sjukt snygga Only-jeans och de kostade typ 134,50. De har varit min morot i diverse olika viktminskningsprojekt de senaste tre åren.

I morgon är det torsdag och då ska jag till jobbet om jag så är döende. Jag har fått en massiv överdos av Nickelodeon, tjat om glass och har definitivt fått nog av att försöka dressera en egensinnig femåring som påtalar att han hatar mig varje gång jag säger nej. Min stackars hals pallar dessutom inte fler duster.

Det är tur att jag har ett jobb att rymma till...