Islossning

Känner ni också igen det där fenomenet? Länge, länge lunkar livet på som vanligt. Jobba, laga till falukorv, titta lite TV, stoppa knattarna i säng och fylla disk- och tvättmaskin och sen börjar det om. Så plötsligt en dag ställs allt på ända och livet börjar flyta i väg i nya fåror. Ibland känns det bara läskigt och ibland känns det bara YES! Just nu känns det som en blandning, både lite läskigt och bra. Eller som min älskade man förklarade: "Vi fixar det. Vi har fixat så jävla mycket ihop så det här blir skitenkelt". Det är vad jag kallar förtröstan. :-)

Och visst har han rätt. Vi har klarat av så jävla mycket. Vi har klarat av, arkiverat och sedan gått vidare. Lite visare, lite tajtare, lite kärare. När det stormar i familjen och vi behöver varandra mer än någonsin sluter vi leden och släpper inte en jävel över bron. När någon av oss faller finns den andre där och lindrar kraschen.

Ja jävlar, här ska skapas en ny framtid för oss alla.

Framåt, det går framåt

Igår var jag hos "min" kurator som visade sig vara en underbart fräsig tant som det klickade med på studs. Det var en underbart välgörande timme och precis vad mina stackars ihopkrullade nerver behövde.

Jag hade varit med G hos skolsköterskan för vaccination mot mässling, påssjuka och rödahund. Efteråt tänkte jag helt fräckt smita hem och laga lunch åt mig, Bebisen och O men pedagogerna hade andra planer. Det var totalt jäkla kaos i klassrummet, ungar som vickade på stolarna så det dundrade i golvet, ungar som knatade runt med böcker och ungar som stod vid varandras bänkar och jämförde plåsterlappar efter vaccinatonen med varandra. I grupprummet satt en avslagen G och en urlakad kompis D ihop med en smått förtvivlad fröken H. Jag övergav raskt tanken på att förmå G att rita något utan försökte febrilt hitta på något annat. Upptäckte ett kortspel med grönsaker och frukter som fungerade ungefär som Löjliga Familjen som G hade pratat om dagen innan. Så jag bad honom visa hur man spelar och D och fröken H hängde på och så pratade vi om lökar, palsternackor och brysselkål istället tills det var dags att gå hem. Jag hade tillbringat en knapp timme i skolan och kände mig tröttare än efter 8 timmar i oväsendet som är på jobbet. Fast där har jag ju hörselskydd iofs.

Igår när jag kom hem från kuratorn muddrade jag brevlådan. Bland reklamblad och annat skräp låg den efterlängtade kallelsen till BUP för G. 13:e juni ska vi dit. Jag har nedräkning dit, det måste jag erkänna.

Idag när jag muddrade brevlådan hittade jag en kallelse till föräldramöte i Gs klass undertecknad av rektorn själv. Det mötet kommer att bli...låt oss säga intressant. På måndag kväll brakar det loss och jag undrar helt ärligt om den där timmen som mötet beräknas pågå kommer att räcka. Jag är skeptisk till det.

Det är fredag, Bebisen sitter på sitt täcke och undersöker leksaker för glatta livet och männen i mitt liv är och fiskar. Barnen tycks äntligen ha hittat en hobby. Jag är evigt tacksam för det. Det blir tacos och försök till fredagsmys. Läs cheeseballs och kiv om fjärrkontrollen i TV-soffan... :-)

Förståelse

Min främsta drivkraft just nu är förståelse. Jag vill skapa förståelse här hemma för varandras svårigheter. Jag vill att vår omgivning ska kunna förstå oss också. Ibland går det riktigt bra. Som i morse. Storebror O är hemma idag också och lillebror G har skola som vanligt. Som väntat blev det ett muttrande när G insåg att han skulle få gå själv till skolan idag också. Det var orättvist ansåg han.
Utbrottet låg i luften. Jag satte mig med honom och frågade om han kom ihåg hur jobbigt det var i skolan innan han fick hjälp och hur trött och ledsen han var när han kom hem från skolan. Blicken mörknade på den lille gossen. Jodå, han mindes.

Jag förklarade att så har brorsan haft det hela tiden, i 3 år. Han är trött, han orkar inte gå till skolan. Han är som en handkontroll till ett X-box med dåliga batterier förklarade jag. I morgon får han hjälp i skolan, så då ska han gå dit. Förklaringen köptes utan vidare.

När det blev dags att gå började G klaga. Jag har ingen att prata med när jag går ensam till skolan sa han. Jag vill att O ska gå med mig. Jag förklarade att det går inte. Men jag och Bebisen kan följa med dig om det går bra tillade jag. Solskenet spred sig och jag bytte om från pyjamas i rekordfart och tog på bebisen mössa, jacka och filt och så traskade vi iväg. När vi hade 50 meter kvar till skolgrindarna behövdes inget mer sällskap. Vi kramades adjö och jag fick en puss. Så skuttade G i väg till en ny skoldag.

Den som läste gårdagens blogginlägg som fan läser bibeln tror säkert att jag ringde till BUP för att O inte ville städa. Nu är det inte riktigt så enkelt. I tisdags storgrät han och lyckades med möda förklara att det var både svårt och jobbigt i skolan. Att han får fokusera stenhårt för att klara av skolan och när skoldagen är slut så är han det också. Han vill inte och orkar inte leka med någon efter skolan. Så ska det inte vara och jag vill att han får den hjälp han behöver innan han går in i väggen på allvar eftersom han bara biter ihop och fortsätter tills det brister för honom. Lillebror G är mer utåtagerande och säger ifrån klart och tydligt när gränsen är nådd. Det gör inte O. Så den som tror att jag är en mamma som vill stämpla mina barn med diagnoser för diagnosticerandets skull kan glömma det. Det handlar inte om städning eller hundraprocentig närvaro. Det handlar om att jag vill förstå mina barn och att de behöver förståelse för att kunna må bra. Hur liten hjärna har man om man inte förstår det?

Ett steg framåt och två bakåt

Det gick bra hos kuratorn igår. Han konstaterade att vi behöver en helt annan hjälp än den han kan bistå med så han har skrivit en remiss till BUP. Jag var snubblande nära att kyssa honom. Äntligen!

Glädjen varade typ 1,5 timme efter kuratorsbesöket. Då var det dags för storebror O att börja med sina läxor. Det blev inga läxor gjorda. Det blev en härdsmälta utan like. Tårar, snor, kvidanden, ylanden och bottenlös förtvivlan vällde fram som lavan ur en vulkan. Det var femtioelva småsaker som staplades på hög och uppförstorades till max av en arg, trött och ledsen liten kille. Djupt inifrån kudden hördes ett kvidande "Jag önskar att jag aldrig hade blivit född eller att jag fick dö". Där fick mammahjärtat en infarkt milt uttryckt. Smärtan var maximal.

Så idag är storebror hemma. Han har ätit pannkakor och tittar på Disneykanalen på tv. På ytan ser han ut att må rätt bra men så fort jag vill ha honom till att göra något som kräver lite organisation och initiativ (läs städa sitt rum med min hjälp) slår han bakut och paniken kommer. Det går inte, det tar för lång tid och han vet inte hur han ska göra. Det går bara inte helt enkelt. Han tycks ha samma problem med tidsuppfattningen som lillebror G och samma problem med att komma igång och organisera.

Jag har ringt till BUP och de lovade att skicka en tid med posten. Hoppas att det inte tar evigheter. Gode Gud, när ska vansinnet ta slut?

Kuratorkrasch

När hela "mådåligtsomfanochvägragåtillskolangrejen" exploderade rätt upp i ansiktet på oss tog jag kontakt med barnkuratorn som är knuten till vår vårdcentral. Eftersom jag såg hur svårt G hade att fokusera på arbetsuppgifterna i skolan misstänkte jag att han hade ADHD och tänkte att han kanske var deprimerad över att det var så jobbigt i skolan. Vi fick en tid i början av april och det kändes så bra. Äntligen skulle G få prata med ett proffs. Vi skulle få hjälp. Efter det samtalet hos kuratorn var inget mer sig likt. G satt inte stilla en sekund, han provocerade kuratorn, svarade goddag yxskaft på ett antal frågor, kunde inte sätta ord på känslor och trodde att de 40 minutrarna vi suttit där var 2. När kuratorn förklarade att vi suttit lite längre än så gissade han på 3 minuter...

Gången därpå gick han dit med pappa. Han satt stilla iaf men för övrigt var det samma visa. Gången därpå skulle vi föräldrar gå dit utan G som för övrigt helt frankt förklarade att han aldrig mer tänkte gå till kuratorn igen någonsin. Vi räknade med att få någon form av återkoppling och ev tips på hur vi skulle tackla vardagen på ett så bra sätt som möjligt för hela familjen. Så blev det inte.

Kuratorn rivstartade med utdelning av stenciler som schematiskt visade hur beslutsfattande ska se ut i familjen med föräldrarna som allsmäktigt beslutande och barnen som inte ens fick föreslå middagsmat. Så fick vi också en föreläsning om vikten av att våga ta fajten oavsett hur stort utbrott det genererar. Varje försök att förklara att det inte var problemet bemöttes med något i stil med "Jag förstår att du går i försvarsställning men det är viktigt att ta makten och hålla på gränserna även om man riskerar att bli biten och sparkad". Jag fick känningar av Kafka och Dolda kameran på en och samma gång. Det kändes helt absurt.

Dagen efter ringde jag för att sondera terrängen och inledde med att försynt fråga vad vi ska tala om nästa gång. Vi fortsätter att prata om gränssättning blev svaret. Då borstade jag upp mig och förklarade milt att det är inte gränssättningen som är vårt problem. Vi sökte ju hjälp för att vi trodde att G var deprimerad pga skolan. Det blev alldeles tyst i luren. När kuratorn återfann rösten bad han om ursäkt och sa att han nog tyvärr missuppfattat oss. Så konstaterade han att G var väldigt psykiskt frånvarande och högst troligen skulle få en diagnos av något slag när utredningen väl var klar. Så frågade jag vad vi skulle prata om vid nästa möte. Jo då, vi skulle prata gränssättning för det är extra viktigt för barn med diagnoser att det finns tydliga gränser. Jag ska fråga honom om han har hört talas om Ross Greene. Jag tror att det här får vara sista besöket hos den här kuratorn.

På torsdag ska jag till vårdcentralens andra kurator. De flesta dagar känns livet som vanligt och andra undrar jag bara hur i helvete vi ska klara det här utan att bli knäppa på kuppen. Det kanske blir lättare när basutredningen är klar och vi väl får en tid hos bup eller hab och själva diagnosticerandet rullar igång. Men väntan tar knäcken på mig. Jag vill veta nu. Jag vill inte vandra runt i ovisshet längre. Och jag vill inte höra ett enda jävla ord till om gränssättning. Är det något som får en att känna sig som en kass förälder så är det tal om gränssättning. Och är det något jag är trött på så är det att känna mig som en kass förälder. Och jag vet att jag för resten av mitt liv kommer hamna i situationer där omgivningen kommer tycka att jag är en kass förälder. Det suger, sanna mina ord. Det suger svettig elefantpung. Jag hoppas att kurator nr 2 faktiskt förstår det.

Bra böcker

Jag är en bokmal. Jag älskar böcker. Biblioteket gör mig hög. Och kunskap är makt att förändra. Så idag blir det boktips!

En riktigt bra bok är Martin L Kutschers " Barn med överlappande diagnoser". Hade man ingen koll innan på vad neuropsykiatriska funktionshinder kan innebära så vet man efter att ha läst den här boken. Eller rättare sagt, man har iaf en aning om vad det kan tänkas innebära. Boken är lättläst utan att vara innehållsmässigt tunn. Det var med en suck av saknad jag återbördade den till biblioteket.

Å andra sidan, vid samma biblioteksbesök lyckades jag lägga vantarna på en annan pärla till bok. Ross Greene har skrivit boken "Explosiva barn" som är en fantastisk handbok i hur man kan bemöta och handskas med explosiva och oflexibla barn som inte kan hantera sin frustration själva. Läsningen av den gav mig en klockren aha-upplevelse. Här ska det stoppas situationer i korg A, B och C hädanefter. Även den här boken är befriande lättläst och enkel att ta till sig med många exempel.

Nu ska jag baxa in några hålkakor i ugnen. Kanske rentav årets första rabarberpaj får bli dagens mellanmål. Och sedan en promenad med jycken och hänga tvätt. Det är ju trots allt helg. Två dagar avsatta för terapeutiskt hushållsarbete och kontemplerande kökssysslor.

Elefanterna i tältet

Det finns en sorg som är större än alla andra. Jag kan acceptera att livet inte alltid blir som jag tänkt mig för så är en gång världen inrättad att man inte kan bestämma hur ens liv ska bli. Önska, ja visst. Sträva mot ett mål, självklart. Men bestämma, nej.

Den största sorgen som vissa dagar mest påminner om hur en skock elefanter fyller upp ett cirkustält är att jag vet att jag aldrig riktigt kommer att få lära känna G. Det är grymt och det gör ont. Vad rör sig egentligen i det där lilla huvudet? Vad funderar han på? Varje gång han kramar om mig och säger "Mamma, jag älskar dig" så tänds hoppet. Och släcks lika brutalt när han i nästa andetag säger "Får jag sitta vid datorn, jag måste... osv".

Han är ju en liten vindflöjel minst sagt. Det som gillades starkt förra veckan kan vara jättesämst eller skitäckligt nästa gång jag frågar. Han är en liten kameleont. Ett litet kassaskåp utan nyckel och med ständigt fel på kodlåset. En spelevink med glimten i ögat som går sin egen väg och är villig att utstå mycket från omgivningen för att få göra det. Min son. Som jag älskar. Min älskade skatt som ger mig gråa hår och rynkor i förtid. Som får mig att gråta, skratta och tappa hakan om vartannat. Som varje dag lär mig mer om att vara människa och mamma.

Ibland tror jag att det var just därför vi fick honom. För att lära oss mer om att vara människa och inte bara ta för givet. För att vi ska stanna upp, reflektera och fundera över vilka vi är och varför vi gör som vi gör. Att han på sin väg genom livet lär andra att livet kan levas på olika sätt, att det går att ta sig fram på små krokiga vägar också. En trösterik tanke. Den motar ut elefanterna ur tältet en stund. Och för det mesta är elefanterna ute på savannen. Men ibland blir det cirkus och då fyller de tältet en stund. Sedan går de igen.

Svårt att säga nej

Jag misstänkte att det var något som gnagde det stora barnet igår eftersom han var på allmänt dåligt humör och inget dög. När lunchen var slukad ringde hans kompis och ville leka så storebror försvann och tog det dåliga humöret med sig. Senast 17 skulle han vara hemma och minsann, han kom hem i tid. Om möjligt ännu buttrare.

Efter middagen var det dags att göra läxor och han tvärvägrade. De var T R Å K I G A och han tänkte aldrig jobba när han blev stor, han kunde bo under någon dum gammal sten i skogen slank det också ur honom. Sedan började underläppen darra och så kom tårarna forsande. Mammahjärtat brast igen. När värsta tårarna ebbat ut kröp problemet fram. Bästa (och i praktiken enda) kompisen vill bara spela tv-spel när de umgås och det är tråkigt. Och när han försöker slingra sig ur umgänget och skyller på att han måste städa sitt rum eller något annat så anklagar kompisen honom för att ljuga.

Jag försökte förklara att hans kompis har nog inte hört ordet nej så ofta och är van vid att få som han vill. Så den här veckan och nästa vecka har vi kompistimeout kom vi överens om. För att stötta storebror O som fick panik och nästan bröt ihop vid blotta tanken på att säga nej och bli anklagad för att ljuga så sa jag att han behöver inte ta den diskussionen utan säg bara att han får följa med och se själv så förklarar jag för honom och tar en ev diskussion. Ingen idealisk lösning på problemet kanske och det bästa hade ju varit att tala klarspråk men budskapet går inte hem hos mottagaren.

Vi hade ett ganska långt samtal igår om det här med kompisar och hur det känns när man säger ja fast man helst vill säga nej. Eller när man säger nej och det inte accepteras. Man blir både trött och ledsen av det kom vi fram till. Och så enades vi om att det är bättre att säga "Mamma, jag behöver hjälp med en sak" istället för att tjura och vägra göra läxan.

Jag tror att det är viktigt att vi lär våra barn vad som händer om man tullar på sig själv och säger ja och amen till allt istället för att lyssna på oss själva och tacka nej till sådant som fyller oss med olust eller gör oss stressade.

Vi flyr hemifrån en stund...

Lovdagar är det värsta jag vet. Ingen ordning alls och det märks tydligt att barnen inte fixar att upprätthålla någon form av rutiner whatsoever. Har man ledigt är det för att sitta iförd kallingar och spela tv-spel i det här huset. Det tycker inte jag.

Sista dagarna på påsklovet höll jag ärligt talat på att bryta ihop. Jag grät. Andra föräldrar hade förmodligen jublat åt att få spendera ett helt påsklov ihop med sina barn. Jag får bara ångest. Inget, och då menar jag verkligen inget, går av sig självt. Inte ens sovmorgon blir det eftersom G brukar vakna senast halv 7. Ofta vaknar han vid halv sex och kommer dundrande nerför trappan. Hannibals elefanter hade inte kunnat åstadkomma mer oväsen, jag lovar.

Frukosten får jag tjata om att den ska ätas. Det fungerar inte att hoppa över den. Vi gjorde det om helgerna ett tag när vi ledsnat på tjatandet. Det resulterade i att när vi andra satte oss till bords för en tidig lunch började G väsnas om att han minsann inte fått någon frukost och började dra fram tallrik och flingor för att äta frukost. Alla försök att få honom att äta lunch resulterade i ett utbrott. Och framåt kvällen kom så utbrott nr 2 - stackaren hade ju inte fått någon lunch! *stön*

Påklädning kan gå av sig självt. Om jag har tur. Men resten av dagen... Alla aktiviteter som föreslås får kalla handen och avfärdas med omdömet "Tråkigt!". Sist vi skulle till biblioteket fick jag muta honom med en halvtimme vid datorn. Jag tror att han var hemma innan bebisen och jag tråcklat oss ut från biblioteket... Tiotusen gånger får jag stänga av en tv som ingen tittar på, tiotusen gånger får jag säga nej till datatid och resten av tiden går åt till att mäkla fred mellan bröderna, hindra barnen från att tömma kylskåp och skafferi och räkna timmar och minuter tills maken kommer hem från jobbet.

Så idag när det var studiedag (den tredje för terminen!)bestämde jag mig för att vi rymmer hemifrån. Mot Valla friluftsområde och Flygvapenmuséet, det borde ju tilltala de små stridstupparna. G var måttligt intresserad och undrade mest om vi skulle titta på surikater på muséet och storebror som varit eld och lågor kvällen innan vägrade helt plötsligt att följa med. Eftersom jag monterat babyskyddet i min mammas bil samt knött in både hundbur och barnvagn därbak mot alla odds typ så var jag inte förhandlingsbar.Så när bebisen vaknat ur morgonluren prackade vi oss iväg.

Det blev en hyfsat trevlig utflykt. Storebror extraknäckte som tjatig reservpolis och det gick mig verkligen på nerverna. G skötte sig galant, matade hästar och kaniner, åkte linbana och verkade trivas som fisken i vattnet på muséet också trots frånvaron av surikater. :-)Bebisen tittade storögt på alla märkliga manicker och lät mamman njuta av att vara på museum.

På hemvägen passerade vi McD och vips var lunchproblemet också löst. Bebisen fick burkmat som spottades ut så till sist gav jag upp. Borstade bort saltet på ett gäng pommes och lade i en hög framför henne och då dög maten helt plötsligt. Queen of skräpmat, det är Bebisen det. Tur att jag är en snart 38-årig jävligt luttrad trebarnsmorsa. Annars hade jag väl haft mastodontångest och anmält mig själv till soc för barnmisshandel pga de där ynka potatisstrimlorna. :-D

En märklig krumelur

Ja, det är just vad han är lille G. Snart 7,5 år gammal och egensinnig som få och med en drastisk humor. Häromdagen i skolan envisades han med att vilja skriva ett meddelande på datorn till Fröken N. "Hej Fröken N. När det inte är Fritids i Skolan är jag ledig. G.". Fröken H som assisterade hade fullt sjå att hålla mungiporna i styr och hjälpte honom att skriva ut meddelandet. Eftersom Fröken N inte har någon humor (vi har inte märkt av den iaf)så vet jag inte riktigt vilket mottagande meddelandet fick.

Väldigt ofta befinner sig G i sin egen värld och där kretsar allt kring en sak; TV-spel. Eller dataspel. Han minns inte eller klarar iaf inte av att spontant plocka fram minnen av vad som hänt under skoldagen eller under helgen. Vet man vad som hänt under exempelvis helgen kan man möjligen lirka fram några svar. Oftast är dock omdömet "Tråkigt".

Att sätta sig in i vad andra tänker och tycker är raketforskning för honom. Eller rättare sagt, raketforskning vore enklare än att förstå varför kompisar tycker det är tråkigt att se på när han demonstrerar hur man spelar tv-spel. Har han en riktigt bra dag fixar han att vara ute och cykla med någon eller leka krig med vattenpistoler i trädgården. Annars tycker han att man kan sitta inne och titta på TV ihop. Legobygge är ett kapitel för sig. Det byggs, de tekniska finesserna demonstreras, sedan rivs det och byggs om. Det leks liksom inte, det byggs bara.

Ända fram till i mars i år har vi trott att han var som vilket barn som helst. Egensinnig, javisst men det måste bero på sexårstrotsen. Han är född sent på året och lite omogen. Det är storebror som är ovanligt snäll och resonabel och lätt att ha att göra med trodde vi också. Numera vet vi bättre och tänker efter en gång extra när det blir knasigt. För knasigt blir det med ojämna mellanrum.

Testing testing

Igår var vi tillbaka hos skolpsykologen för att fortsätta med WISC-IV-testet. G var minst sagt butter över det hela och var inte i form för något arbete. Sista timmen i skolan hade han haft sitt favoritämne Fritids i skolan som i vanliga fall innebär lek i någon form men just denna dag hade fritidspedagogen valt att prata om djur istället vilket var ett fett streck i räkningen för G. Han och fritidspedagogen hade blivit rejält osams. Ingen bra uppladdning för att uttrycka det milt.

Medan G var hos psykologen satt jag och pratade med rektorn. Världens bästa rektor för övrigt. Vi diskuterade Gs skolgång inför hösten och kom fram till 2 alternativ. Det första alternativet är att vara kvar i klassen på heltid med en egen assistent och det andra är att ha det mesta av undervisningen i en liten resursklass men ha den undervisning som går ihop med ordinarie klassen. Eftersom G tycker att det är stökigt och rörigt i klassrummet lutar det åt att det får bli alternativ två. Egentligen krävs det en npf-diagnos för att få tillhöra resursen men eftersom sjukvårdens kvarnar mal så obarmhärtigt långsamt lovade rektorn att det ska räcka med ett utlåtande från skolpsykologen tills G är utredd hos bup. Vilken lättnad!

G orkade bara med en halvtimme den här gången och jag förstod varför när jag såg att de hade spelat Yatzy... Lägga ihop små tal är inte Gs likör om vi säger så. Det ska vara STOOOORA tal med många nollor, då går det bra. Men 4+6, det är ett helt mysterium för honom.

Så nästa måndag fortsätter testandet. Klockan 10 den här gången så får vi hoppas att det finns mer ork hos den lille mannen. Tur att det är några måndagar kvar tills skolan slutar!

"Det går ju inte så bra"

Ja, så sa hon, G:s fröken. Och ja, hon har rätt. Det går inte så bra när man tycker att alla i klassrummet väsnas och stör, när det är omöjligt att komma igång med en uppgift och det inte går att lägga ifrån sig miniräknaren för att det är roligare att räkna stoooora tal på den än att fortsätta traggla 4+6=10. Då blir det jobbigt och helst vill man bara fly undan alla krav och aldrig mer gå till skolan. Eller ha mamma med sig.

Alla telefonsamtal och närvarande vid lektioner gav mig ont i magen och hjärtat och till sist sa jag ifrån. Han behöver hjälp, något är seriöst fel. På utvecklingssamtalet skrevs det in i den individuella utvecklingsplanen att han " ska lära sig att påbörja en uppgift och att bli klar med den". Det står också att han " ska försöka hitta lusten att lära sig nya saker". Det var droppen. Jag fick högljutt kräva en basutredning av skolpsykologen. Innan dess besökte vi en beteendevetare och kurator som efteråt har erkänt att maken till psykiskt frånvarande barn har han nog aldrig mött.

Så här är vi nu. Vissa dagar känns det som vanligt. Han är som vilket barn som helst, bara envisare och mer explosiv. Andra dagar är som hämtade ur filmen "Rainman". En del dagar bär jag honom med lätthet över de hinder vi möter. Andra dagar vill jag helst bara dra täcket över huvudet och vakna om 100 år.

Men oavsett så försöker vi göra det bästa av tillvaron. Det finns de som har det värre. Och idag fortsätter basutredningen hos psykologen och jag ska träffa rektorn och prata om ev specialklass till hösten. Det ordnar sig.