Kalkon eller Anka?

Jag har en halvskabbig hemlighet - jag älskar covers. Bäst och roligast blir det när artisten gör något eget och inte gör covers för att bättra på plånboken med kassaskåpssäkra gamla hits. Själv är jag barnsligt förtjust i det oväntade, "kulturkrockar" kan man nästan kalla det. Som när Paul Anka gör Nirvanas "Smells like teen spirit" i en helt egen version. Vore jag Kurt Cobain skulle jag le glatt i min himmel. Det håller och det svänger skönt. Vad mer kan man begära?



Ibland blir covern bättre än originalet - det är artisteri på hög nivå. Scotts som tävlar i SVTs "Dansbandskampen" lyckades göra en helt magisk version av Sven-Ingvars "Två mörka ögon". Det är så vackert, så vackert.



Det är inget större fel på originalet heller. Men att det blev en helt annan stämning över låten genom att dra ner på tempot överraskade mig faktiskt. Ett smart drag av Scotts måste jag säga, att göra den sången till sin egen på det sättet.



I morgon är det dansbandskamp igen. Själv har jag min vinnare klar...

När blir prostitution prostitution?

En i sanning delikat fråga kan man tycka, särskilt nu när det börjar diskuteras att förbjuda svenskar att köpa sex även utanför rikets gränser. Jag undrar i all stillsamhet hur det ska gå till rent praktiskt. Ska dyra Interpolresurser tas i anspråk eller ska alla svenskar i passkontrollen förses med underkläder som exploderar i ett moln av outplånlig färg om de tas av? Måste man ansöka om specialtillstånd från Socialstyrelsen för att slippa dessa underkläder om man ska åka på smekmånad?

Problemet i debatten är att de som debatterar så förtvivlat gärna blandar ihop äpplen och päron och använder känslomässiga slagträn i debatten, något som Mattias Sigurdsson skriver om i sin blogg.

Men det finns ytterligare aspekter på prostitutionen än de som Mattias Sigurdsson för fram. Tack vare svenska sexköpslagen får en del grupper i samhället de facto leva sexlösa.

Finn Hellman skrev en krönika om ämnet sex och handikappade år 2004 som publicerades i bl a tidningen Arbetaren. Han konstaterar att handikappade har en ytterst begränsad tillgång till sitt eget sexliv, något som vi vanliga fullt friska svenskar inte verkar fatta överhuvudtaget och definitivt aldrig skulle acceptera för egen räkning. Här ställs frågan verkligen på sin spets.
Är det prostitution om en barmhärtig personlig assistent hjälper sin brukare på den här punkten? Skulle det bli ok för facket om man införde ett onanitillägg och arbetsgivaren erbjöd personalen fortbildning? Eller skulle man stämplas som kriminell eftersom man gjorde det på arbetstid och följdaktligen hade betalt för det?

Och varför ska just sex vara gratis? Massörer, tandläkare, gynekologer och hudterapeuter klassas inte som kriminella när de tar betalt för sina tjänster.
Beror det på att sex symboliserar det yttersta kärleksbeviset mellan man och kvinna och därmed besudlas om det kommersialiseras? Märkligt tankesätt i dessa dagar då kärleken redan är hopplöst kommersialiserad med Alla Hjärtans Dag som främsta exemplet.

Eller är det för att män är snåla och på sin höjd bara vill offra några drinkar på krogen och ett vagt löfte om att ringa någon dag för att få sex? Eller är det för att vidmakthålla könsordningen som kvinnor förbjuds att spä på sina usla löner med ett lönsamt extraknäck? Vore det mer accepterat om de ansökte om F-skatt och betalade skatt som alla andra, mer traditionella kvinnliga entreprenörer?

Många frågor, någon som har ett svar?

Sverige, Sverige

Så svenskt och mångkulturellt det kan bli om man bara lägger manken till.



Min stora favorit Soran Ismail i Parlamentet.



Vi svenskar har svårt för att ta ställning ibland. Här känner sig dock Henrik Schyffert nödgad att ta upp muminfrågan och ta ställning.



Magnus Betnér kommenterar föräldrars förljugenheter och dagis.



Vi tar en klarsynt analys om bankerna och deras medarbetare. Det råder trots allt finanskris här i landet.



Vi avslutar med en sång. Man får tycka vad man vill om Galenskaparna & After Shave men den här är bra. Förutsatt att man gillar gospel och tar religionen med en nypa salt. Har du alibi?

GPS für alle?

Ja, har vi alla en inbyggd känslomässig GPS som talar om för oss när vi är vilse i tillvaron? Jag tror det. Jag tror också att många inte vågar lita på den där GPS:en eftersom den ibland ger underliga och inkonsekventa resförslag i tillvaron. Andra vet inte om att de har en GPS utan försöker ta sig fram i tillvaron enligt ett logiskt mönster.

Själv har jag mer och mer kommit fram till att min GPS funkar riktigt bra. Känns något fel så är det fel. Känns det rätt i magen så är det så. Redan för 8 år sedan lite drygt så vågade jag lita på den. Det var enda skälet till att jag sa "Ja" när min kollega frågade om jag ville gifta mig med honom. Eftersom ingen av oss var nyktra vid det tillfället tog jag frieriet med en stor nypa salt. Men frågan hade satt bollen i rullning. Några veckor senare när hela jobbgänget hade fest igen kom frågan upp igen. Så, lätt berusad, stående på en spannmålsvåg utanför ett svinhus svarade jag ja. Trots att vi knappt ens hade ett gemensamt språk då och bara hade jobbat ihop i en månad så hoppade jag bungy-jump i tillvaron för att följa min GPS.



Inte riktigt lika romantiskt som scenen ur filmen "Love Actually" men helt klart oförglömligt ändå. Medan jag ändå frossar i romantik, filmklipp och Colin Firth så passar jag på att lägga ut ett klipp till. Den här gången från Bridget Jones dagbok.



Förvisso film men ändå ett exempel på att den inre GPS:en har rätt. :)

Själv har jag inte riktigt våga lita på min förrän jag gjorde ett personlighetstest för några veckor sedan. Det blev en riktig ögonöppnare - 40% instinkt, 40%känsla och 20% logik är det som hjälper mig att navigera genom tillvaron. En annan siffra som fångade mig var värdet för familjeorienterade aktiviteter; 119. Jag kände tråkstämpeln smacka till på ena skinkan. När gjorde jag och maken något sist ihop utan barnen egentligen? Någon gång på Hedenhös tid tror jag.

Nog för att det är bra att lita till sig själv. Men ibland är det bra att göra ett personlighetstest. Om inte annat kan man få sig ett gott skratt. Och en ny vår för äktenskapet.

Det finns alltid någon som har det värre

Tänk på de stackars föräldralösa AIDS-barnen i Afrika! Nästan undantagslöst när jag läser på Familjeliv dyker det här fenomenet upp. Människor som förminskar andras känslor genom att påpeka att andra minsann har det värre. Finns det något snålare än sådana människor? Som inte ens kan bjuda på lite bekräftelse eller ens låta människan få hysa känslor utan dåligt samvete. Det kostar ju ingenting!



Men det är inget att förundra sig över egentligen när man skriver om en sajt där moralpaniken flödar fritt. Det är bara att logga in och bli mörkrädd över amningsfascism, nannymetoder, män som inte gör ett smack i hemmet och ett fattigSverige man inte trodde fanns... Utan att ens veta om det har Magnus Betnér klockrent fångat det hela:



Vi ses igen. Tro mig. Det här är bara början.

Att ta av offerkoftan

En del människor lyckas med konststycket att vandra hela livet igenom iförd offerkofta. Gud allena vet hur de lyckas med det. Vi kom aldrig så långt i diskussionen igår min nyfunne vän M och jag. M konstaterade iaf att Gud är en råbarkad sälle som utan förvarning delar ut en smocka då och då. En slags brutal kärlek vars syfte är att visa människan att hon förmår mer än hon någonsin trodde var möjligt.

Det är här min teori börjar. Det är här vi människor kan välja att utmana Gud, knyta näven och vråla "Din jävel! Jag har hus och ungar och det sista jag behövde var att bli av med jobbet just nu! Tack så jävla mycket" eller om vi bara ska lägga oss platt på marken och falla i ordlös gråt av hopplöshet.

Det sista är det enklaste; dra på sig offerkoftan och slokörad vandra vidare på samma stig i livet. Det första är det svåraste och belöningen som väntar runt något av hörnen som passeras vet ingen vad den är. Det är inte ens säkert att man ser att det är en belöning när den väl dyker upp. Men man får åtminstone nöjet att göra lång näsa åt Vår Herre - "Tji fick du gubbstrutt!".



Så fortsätt drömma du. Går det åt helvete så gör det. Oavsett drömmar eller ej. Och se dig själv i spegeln, inte 17 klär du i offerkofta. Det är ett smaklöst plagg.

Tragiskt

Världen är full av tragiska saker. En av dessa är nätdejtingsajter. De är fullproppade med tragiska människor som bjuder på (tragi)komisk läsning. En del lockar till skratt, andra till rysningar och andra känner man vemod inför.

En del häpnar man över, iaf jag. Kalla mig trångsynt eller övermåttan konventionell men jag vill inte dejta en 53-åring. Jag får dåliga vibbar av det. Som att bli bjuden på kondis av pappa ungefär. Nej, tack! Och hur skulle en 53-åring kunna orka med att få tillvaron iaf fläckvis invaderad av två busfrön? Tänker inte 53-åriga män så långt? Eller är de bara desperata och vill dejta allt som inte bär Y-front som dom själva? *ryyys*

Det är förunderliga tider vi lever i. Vi är mer uppkopplade än någonsin och ändå är vi så jävla ensamma. Fruktansvärt. Livet är tufft. Även för 53-åriga män.

När man har tråkigt

kan man alltid leta klipp från You Tube. Jag är nog inte ensam om den hobbyn tror jag.



En av mina absoluta favoriter. Janne Åström har en härlig röst och jag älskar låten.



En av mina favoritfilmer är Love Actually. Särskilt bra är storyn om Colin Firth som författare som förälskar sig i portugisiskan Aurelia. Blir lika full i skratt varje gång hela manuset flyger i sjön och de desperat dyker i för att rädda det. :)

Love, ja. Det vore inte helt fel. *suck*