Det blir jul ändå

Blä. Ja, det är en bra beskrivning av dagsformen. Blä. Just nu är jag mest trött och less på det mesta och huset ser ut som om det plundrats av tjuvar som inte hittade det de sökte efter. Förklaringen till fenomenet stavas b-e-b-i-s-e-n som numera glatt knallar runt i huset och frejdigt möblerar om i köksskåpen och förflyttar saker med stor energi. Vid skötbädden står en paket stora vita bönor. Under soffbordet ligger ett kastrullock. I Gs rum hittade jag bebisens tandborste och igår när jag kröp ner i sängen lade jag mig på en smörkniv, ärligt stulen ur diskmaskinen.

Julstämning. Vad är det? Började förrförra helgen med att piffa och fiffa men den här helgen blev inget gjort. Till och med livet som gräsänka i veckorna har tappat sin tjusning. Matlagningen blir enklast tänkbara eftersom bebisen är trött och kinkig och helst vill bli buren och de stora barnen har sina favoriter som duger och allt annat är matlagning förgäves. Tvätt har samlats på matsalsbordet i väntan på vikning och vidare distribuering till husets garderober. Allt ska man göra själv.

Nåväl. Huset må se för jävligt ut. Jag må se för jävlig ut. Det blir jul ändå. Ska bara hitta tejp och snören till julklapparna innan dess. De ligger väl antagligen bakom toaletten. Eller någon annanstans.

BUP - hjälpen som pös

I våras när allt var som mest kaotiskt och barnen mådde piss fanns det åtminstone ett ljus i mörkret. BUP. Där skulle vi få hjälp. Trodde jag iallafall.

Hittills har jag inte sett en skymt av den där berömda hjälpen. En period i somras höll G på att mala sönder oss med sitt ensidiga tjatande om diverse olika tv- och dataspel. Jag menar bokstavligen. Inte tyst en minut på hela dagen och det enda som hördes var spel, spel och lite mera spel. Hela familjen höll på att få spel kort sagt. Så jag ringde livlinan BUP och fick en telefontid. Större delen av den telefontiden schabblade doktorn bort genom att ringa hem och förhöra min man om varför jag inte var hemma och svarade när hon ringde. Han föreslog att hon skulle ringa min mobil eller jobbtelefonen. Nåväl, efter att ha förklarat för mig att större delen av telefontiden var bortslösad eftersom jag inte varit hemma och svarat fick jag rådet att bryta tjatandet genom att avsätta 15 minuter någon gång under dagen då vi bara pratade om spel. Jag nästan grät inombords. En kvarts samtal om spel verkar väldigt lite och relativt harmlöst men det är tortyr för den som fått leva med det samtalsämnet hela sin vakna tid.

Nåväl, jag tänkte ge det ett försök åtminstone. Allt för sinnesfriden liksom. Och så knäppte det till i hjärnkontoret. För att slippa tjatet om när den där samtalskvarten skulle vara kom jag på idén om att göra ett enkelt schema för att rent konkret kunna visa när samtalet skulle äga rum. Ett enkelt schema snickrades ihop och fylldes med aktiviteter; frukost, tandborstning, påklädning, lek med kompisar, datortid, middag, utflykt, cykeltur, godis, läggdags och så naturligtvis en kvarts spelprat. Förändringen blev smått otrolig. Barnet klädde på sig och åt frukost utan tjat. Han lekte med kompisar, följde med på utflykter utan gnäll och blev nästan som ett nytt barn. Pratet om spel sjönk till en acceptabel nivå och "tortyrkvarten" ignorerade han helt. Det var inte prat om spel han behövde, det var struktur. Att få en förutsägbar dag, en ram att verka inom.

Vid nästa BUP-besök togs spelfrågan upp igen. När jag talade om att vi hade infört schema och att det medfört att speltjatet hade sjunkit kraftigt sa hon bara "Men så bra att ni kom på den idén!". Ja, det var tur att jag kom på det.

Nästa "experiment" från Bup:s sida blev att vi skulle lära G att somna själv. Vi hade ett helvete de flesta kvällarna med att få honom i säng, mest för att han inte kände sig trött. Jag var sjukt frestad att köpa melatonin från något svartapotek på internet men mitt bättre jag segrade märkligt nog. Nåväl, av BUP fick vi rådet att använda ett belöningssystem. Jag är inte förtjust i belöningssystem eftersom de inte fungerar på våra barn och det påtalade jag också. Mina farhågor viftades bort och vi for hem. Vi sjösatte belöningssystemet och belöningen sattes till "något trevligt som vi bestämmer ihop och det betyder inte att vi ska köpa spel". Naturligtvis bortsåg G från mina tydliga förklaringar och fick ett utbrott i världsklass. Han grät och rasade om vartannat.

Själv funderade jag på vad det kunde bero på. Varför var han tvungen att komma drällande 50 gånger och klaga över att det inte gick att sova för att sedan somna som en gris av utmattning när någon av oss legat bredvid i en minut? Ett närhetsbehov kanske som han glömde bort mitt i allt spelande månntro? På försök schemalade jag familjemys en halvtimme innan läggdags. En stund i soffan med lite tv och prat (här slog jag två flugor i en smäll och lät honom mala på om sina spel), sedan sängen och några sidor högläsning. Var han fortfarande pigg fick han titta på film. Vips, insomnandet gick utan klagomål och vi trötta päron fick en stunds lugn och ro framför tv:n. Utan belöningar...

Häromdagen var det så dags igen. Den här gången var det en telefontid mitt på förmiddagen och jag var preppad och klar. Tänkt igenom vad jag ville ta upp, laddat mobilen och påtalade för chefer och kollega att jag väntade viktigt samtal. En kvart efter utsatt tid ringde luren. Maken. Psykologen hade ringt till honom och beklagat sig återigen över att jag inte var hemma och svarade i telefonen. Dessutom hade hon inte kunnat nå mig på mobilen eftersom jag hade gett henne fel nummer. Jag har svårt att tro att det år 2011 ska vara tvång på att man ska sitta hemma och vakta telefonen för att ens barns psykolog ska ringa. Fattar de inte att även vi föräldrar till NPF-barn behöver vår surt förvärvade lön och inte kan sitta hemma och vänta på ett telefonsamtal?

Nåväl, det är ingen kris. Vi har det ganska bra just nu. Och häromdagen på utvecklingssamtalet frågade fröken vad G tyckte om skolan. Perfect! sa han och gjorde tummarna upp. Då känns det helt ok att BUP är hjälpen som pös...

Batterier, please!

Nej, jag fick inte jobbet jag sökte. Trodde innan jag fick beskedet att jag skulle bli både ledsen´, arg och lätt vansinnig om jag inte fick det men det känns faktiskt helt ok. Jag var iaf med i diskussionerna hela vägen och fick spö av en mycket välmeriterad medelålders man utan småbarn så jag får väl känna mig hyfsat nöjd ändå. Och skam den som ger sig, jag har sökt ett annat jobb...

Men nu var det batterier det skulle handla om. De är nämligen en bristvara. Mina egna inre batterier är nödtorftigt laddade. De otroliga mängder uppladdningsbara batterier jag köpt på mig till ungarnas Wii o dyl är puts väck. Bebisen har knyckt och försnillat batterierna till TV:ns fjärrkontroll. Kort sagt. we're out of battery.

Men idag skiner solen och jag ska försöka ladda mina egna batterier lite grann. Jag har börjat genom att blogga. Sen ska jag göra värsta fusklunchen till mig och barnen; korv med bröd. Så ska jag stoppa mer tvätt i tvättmaskinen och börja städa. Har upptäckt att stök, smuts och kaos i hemmet dränerar mig fullkomligt på energi. Märkligt men så är det. Och framåt kvällningen ska jag gotta ner mig i soffan ihop med maken och njuta av lite iskall cola, några chips och lite speedway på tv. Och så hoppas jag på att Bebisen sover som en stock hela natten...

Saker Som Suger

Som sagt. All denna väntan har gjort mig minst sagt stingslig. Småsaker får mig att se rött och vilken dag som helst går sprinten ur handgranaten och ve den stackare som råkar ut för den explosionen. Men för att lätta lite på trycket har jag gjort en lista på Saker Som Suger. Bered er på låååååång läsning!

* Människor som tror att det är ok att göra om samma klantiga tabbe flera gånger bara de säger förlåt. Värst är de som ber om ursäkt så många gånger att ordet förlåt blir helt urvattnat och sen gör de om samma misstag igen... Och igen.

* Folk som övningskör med sina ungar på allmän väg och låter ungen krypköra i 40 på 70-väg där det är svårt att köra om och inte lär ungen att stanna och släppa förbi bakomvarande trafik.

* BVC-sköterskor som tror att man är hemma och kan "kila förbi" BVC på en improviserad ettårskontroll. När man vänligt förklarar att det tyvärr inte går eftersom man är på jobbet får man frågan om inte pappan kan komma förbi med barnet. Öh, nej, han är inte heller hemma.

* Skolan ska se till att ordna hjälpmedel som barnet behöver i skolan. Otur då att skolan har noll koll på vilka hjälpmedel som finns och hur i helsike ska lärarna kunna prova ut hjälpmedel? Varför utbildas det arbetsterapeuter egentligen?

* Vad är vitsen med att jobba satan och lägga kraft och engagemang när dåligt management stjälper alltihop?

* Hur jävla lång tid behöver ett kunskapsbaserat företag på sig för att bestämma sig för vilken av tre kandidater som ska anställas? Antagligen en månad med tanke på att det tog tre veckor att bestämma sig för vilka som skulle intervjuas...

* Varför måste chinchillor bajsa i sandbadet? Fattar de inte att det är ofräscht och att sanden de skiter i inte är gratis heller? Typiskt karlar, bara grisa ner och sen skita i att städa undan efter sig!

* Människor som glatt glappar på om det mest privata trots att man talat om att man inte vill veta ALLT. Och den som pratar om andra med dig pratar ju också med andra om dig. Nej tack, det går fetbort.

* Människor som tror att vänskap innebär att ha kontakt jämt, varje dag, annars är något fel. Och när man inte orkar prata med dem så åker offerkoftan på direkt. Då är man elak som inte förstår att de bara bryr sig om en och att man behöver dem. I helvete heller. Piss off.

* Människor som bor i sin offerkofta och som ständigt tycker synd om sig själva. Som inte kan försöka lösa sina problem utan hellre skyller på andra. Det får mig att se rött. Men ryck upp dig för helvete och GÖR något själv! Mäh!



Och till skillnad från den där jävla mesiga Melissa Horn som P3 envisas med att spela både nu och då så har Veronica Maggio lite stake. Satan i gatan, passar för jävla bra.

Vakuum

Ja, det är ungefär så det känns just nu. Vi lever i ett vakuum. Bara svävar tyngdlöst i ingenting. Jag väntar på att någon ska behaga dra i spaken som gör att jag antingen ramlar ner på marken med en duns eller också flaxar i väg på små rosa moln. Olidligt är det att vänta i vart fall.

Idag har vi varit på BUP igen. Mest en formsak eftersom G numera är sitt gamla vanliga stundtals rätt plågsamma jag igen. Resursklassen är som gjord för honom och han har kompisar som precis som han älskar att grotta ner sig i dataspelens mystiska värld. O har haft en tyngre start. Han har så lätt för att ge upp vid minsta lilla motvind och har haft svårt att hitta någon kompis som vill vara hans bästaste bästa vän. Han tycker fortfarande att skolan inte är särskilt rolig men det funkar iaf. Och så har han blivit scout. Jag hoppas att han pallar med att sova i sovsäck i ett vindskydd i helgen för då är det hajk. Det bästa var nog iaf födelsedagspresenten som han fick i förskott. Han har vuxit minst en dm av den. Jo, djur är fantastiska på att ge oss människor det vi behöver och O har hittat en helt ny glädje med sina chinchillor.

Vilket otroligt navelskådande inlägg. Som skrivet för någon som är ohjälpligt nyfiken på min enkla tillvaro.

Det är så mycket man borde...

Ja, det är det. Man borde röra mer på sig och äta mindre. Jag borde städa mera och läsa lite mindre i någon bok jag hittat under städningens gång. Jag borde laga mer "ordentlig" mat lite oftare och jag borde gå och lägga mig tidigare.

Men idag skiner solen, bebisens tandsprickningsvärk är borta och i morgon ska jag ut på nya äventyr som slutar gud vet var. Maken roar sig kungligt på sitt håll och resten av oss har det gott här hemma. Livet känns gott helt enkelt.

Tänkte på det häromdagen, hur tunga och märkliga de här senaste åren varit och hur mycket depp jag har rullat mig i. T o m musiken jag lyssnat på har varit konstigt halvdeppig och svår. Men så förra veckan på jobbet med P3 i mina Peltor som vanligt, då kom gapskrattet. Ni kan höra skälet till det i You Tubeklippet nedan. Mr Svårtdeprimerandesomfansjälvt d v s Jocke Berg från Kent sjunger Det känns perfekt. Filmmusik från filmen Bilar 2 och Jocke Berg. Jag kunde bara gapskratta. Och älskar det. Inte en kevlarsjäl i sikte så långt ögat når. Hurra!



"Det kan låta knasigt men jag föll direkt. Jag kan verka galen men det känns perfekt." Jag hoppas att det håller hela vägen.

Återkoppling

I måndags träffade vi skolpsykologen för den hett efterlängtade återkopplingen på basutredningen. Resultatet var varken särskilt överraskande eller upplyftande.

Språkmässigt har G sämre språkförståelse än genomsnittet i hans ålder. Det har jag glatt lyckats blunda för men nu när vi fick det påpekat för oss så märks det tydligt. Koncentrationsförmågan och uthålligheten är sämre än genomsnittet utom när motivationen är på topp. Då ligger både koncentration och uthållighet på normalvärde. Arbetsminne och snabbhet gick inte att mäta ens eftersom G vägrade göra något med ett tidtagarur inblandat. "Fruktansvärt kravkänslig" var psykologens kommentar om det. För övrigt har G också problem med socialt samspel, han har svårt med lek och att ta kontakt. Han försöker men det blir liksom fel. Han upplevs också av psykologen som distanslös och gränssökande, han testar gränser både fysiskt och psykiskt.

Efter återkopplingen satte vi oss i bilen och tog ut kompassriktningen mot Falkenberg. 2 nätter på Hotell Strandbaden och en dagstur till Göteborg och Universeum blev årets första minisemester och vår första semester i NPF-land. Det gick hyggligt måste jag säga. Bara några smärre utbrott och tårar över att ett inbillat Legoinköp uteblev. Bebisen visade sig älska att bada och fick ett totalt hysteriskt utbrott i omklädningsrummet på Klitterbadet när jag klätt på henne.

Och väl hemma andades vi ut igen. Vi överlevde. :-D

Landningsstället utfällt

Och det blev succé. Vi har varit och tittat på Gs "nya skola". Fortfarande samma gamla skola men en ny klass kan man säga. 7 knattar är de, varav de äldsta börjar sexan i höst och G blir yngst. Trevliga lärare, tyst och lugnt i lokalerna och det dröjde inte många minuter förrän G satt och spelade Uno med tre andra elever och 2 ur personalen. G känner sen tidigare igen de andra barnen och en del av personalen och fann sig tillrätta direkt. Det känns jättebra!

Bebisen har provsmakat jordgubbar för första gången och en ny jordgubbsälskare är född kan jag säga...

Egen skola? Nja....

På Aftonbladet debatteras det om huruvida barn med NPF skulle få det bättre om de gick i egna skolor. Jag känner mig inte helt bekväm med den tanken trots att jag förstår tanken bakom den och sympatiserar med den. Och ändå är det något som skaver.

Den största faran är iaf som jag ser det, att det blir "vi och dom" av det hela. En tillbakagång till Instutionssverige där inget avvikande får störa. Inga maskrosor i asfalten. Istället för mångfald får vi enfald. Det har vi ju nu också eftersom många lärare fortfarande inte har förstått att barn inte väljer frivilligt att vara stökiga och få skäll och att föräldrar till stökiga barn inte per automatik är skitiga alkisar som struntar i sina barn.

Det behövs mer kunskap helt enkelt. Lärare måste bli bättre på att se bakom besvärliga beteenden och ta nödrop från förtvivlade föräldrar på allvar. En gyllene medelväg är att låta barnen få tillhöra små grupper med hög lärartäthet i den vanliga skolan. Barnen får ha kvar sin gamla klasstillhörighet och har de lektioner som fungerar ihop med sin vanliga klass. Det bästa av två världar liksom.

Den som gräver en grop osv...

Gårdagen bjöd på en smått bisarr händelse som för min del faktiskt rågade måttet.

G var trött igår morse och måste väckas. Bara det är i sig helt bisarrt eftersom det typ aldrig händer. Naturligtvis klagade han över att han var trött och ville inte gå till skolan. Surprise! *not* Det är en vecka kvar på terminen så jag gjorde en deal med honom. Om han sköter sig den här veckan så ska vi ladda ner Minecraft till datorn. Det väckte livsandarna hos G igen, han åt sin havregrynsgröt, borstade tänderna och knatade iväg till skolan. Inom mig pustade jag ut, det gick idag också utan att bli osams.

Vid typ halv 9 ringde Fröken H, en av Gs lärare. Hon inledde samtalet med ett äppelkäckt "Hej, vad gör du?". Jag muttrade något obestämt till svar eftersom jag är rätt trött på att redogöra för både kreti och pleti om vad jag ägnar min föräldraledighet åt. Funderar starkt på att dra till med nåt i stil med "grupponani via internet", "förbereder ett bankrån" eller om någon lärare ringer "författar en anmälan till Skolinspektionen" nästa gång frågan kommer. *muhahaha*

Nåväl, så snart Fröken H listat ut att jag var hemma och relativt sysslolös gick hon rakt på sak. G var så trött, han ville bara sova och låg på ett par stolar i grupprummet. Så hon undrade om hon kunde skicka hem honom så att han fick sova. Jag blev först paff och sedan arg. Tack så mycket, där rök ett av mina främsta argument för att gå och lägga sig i tid! Idag har BÅDA barnen försökt med att de ska få vara hemma för att de är trötta... Sista droppen blev när det kröp fram att det inte var bara av omtanke om G som hon ville skicka hem honom. De andra barnen tog ju efter och gjorde likadant. Hade det inte varit för det hade han kunnat få ligga och sova i grupprummet fick jag höra. Ytterst avmätt och kort i tonen bad jag henne att skicka hem honom.

G kom hem, klädde av sig och kröp i säng. Själv gjorde jag mig i ordning för morgonpromenad med Vovven och Bebisen. En timme senare återvände jag och möts av en påklädd G som glatt förklarar att nu ska han göra samma sak som han gjorde förut. När jag frågar vad tittar han på mig som om jag vore korkad på riktigt och säger "Gå till skolan så klart, vad trodde du?". Så tar han på skorna, slänger upp ryggsäcken på ryggen och traskar iväg. Kvar står en häpen morsa och letar efter hakan nere vid knäna.

Jag pratade med rektorn tidigare i veckan och hon har lovat att höra av sig om G får en plats i resursklassen. Skolpsykologen har pratat med rektor och de är eniga om att han platsar där trots avsaknad av diagnos än så länge. Men med tanke på stöket i Gs klass och den här senaste grejen med att skicka hem honom för att de andra barnen tar efter honom så ska jag ta ett snack med rektor igen. Och så funderar jag på att göra en anmälan till Skolinspektionen eftersom skolan uppenbarligen inte fixar att fånga upp barn med problem i tid och dessutom helst skuldbelägger barn och föräldrar istället för att lösa de problem som uppstår.

Jag slår vad om att G kommer vara "jättetrött" i skolan idag också för att se om det är möjligt att få gå hem och softa en timme idag igen. Ska bli intressant att se. Den som gräver en grop osv som sagt...

Sorgen i en liten låda

Ett inlägg apropå Mamma Zoffes undran om hur man handskas med sorg.

En period i mitt liv levde jag i ständig sorg. Det var en cocktail av frustration, orättvisa, diskriminering, ekonomisk press och några andra icke positiva ingredienser som gjorde mig deprimerad och ledsen. Sorgen slog till helt oväntat vid de mest olämpliga tillfällen. På väg ner på stan för att köpa mjölk på Ica kunde tårarna och de kolsvarta tankarna invadera mig helt otippat. När jag satt vid matbordet och åt lunch med barnen kunde jag känna tårarna stiga och halsen bli tjock. När vi tittade på filmen Bilar kom tårarna när Blixten MacQueen offrar sin vinst i Pistongcupen för att knuffa den gamla kvaddade racerbilen Kungen i mål.

Numera är livet mer normalt men ibland har jag dagar när jag känner att nu, idag, kan jag sörja. Lugn och ro, ingen som stör och humöret lite lagom vemodigt och sinnet bakåtblickande. Då kan jag ta fram den. Min mentala bruna pappkartong modell hattask med en svart rosett på locket. I asken har jag mentala bilder av det jag sörjer; min underbara älskade farmor som dog för över 15 år sedan och som jag fortfarande saknar varje dag, smärtsamma ögonblick när livet fick en knuff åt fel håll och saker som bara blev fel och som jag sörjer ändå. Allt ligger samlat i min hattask. Jag har en bild av hur jag hämtar ner den från en hylla i ett stort skåp, hur jag blåser bort dammet från locket och hur jag varsamt knyter upp rosetten och låter locket glida av. I tanken sitter jag och plockar upp bilderna ur asken, tittar på dem och känner sorgen välla in över mig och tårarna kommer.

När jag känner att det räcker tänker jag mig hur jag reser på mig, lägger ner bilderna i asken, lägger på locket och knyter fast det. Lägger in asken i skåpet och stänger dörren. Det har tagit tid att komma dit men numera är det jag som har kontrollen. Jag väljer sorgen, tar emot den och liksom badar i den. Sedan är det bra igen. Alternativet hade varit att kämpa emot konstant och aldrig riktigt våga sörja på allvar och utforska vad min sorg består av. För vem sörjer jag, vad sörjer jag och varför?

Jag vet inte om någon blev klokare av det här. Jag kanske rentav framstår som en fulländad knäppgök. Jag bjuder på det.

Rock around the clock

Just nu är det fruktansvärt intensivt känns det som. Bebisen har odlat tänder och därmed också sovit som en kratta om nätterna i ett par veckor. Jag försöker få föräldrarna i Gs klass att ställa sig bakom en skrivelse till BUN där vi framför budskapet att vi vill ha en lärare som är trygg och säker i sin yrkesroll och förmår att fånga upp de elever som behöver hjälp tidigt. Flera av föräldrarna tror att rektor kommer att lösa det utan politiska påtryckningar men jag är skeptisk. Så nu ältar jag alternativen om natten; byta skola och i så fall till vilken? Ska vi då flytta till en annan kommun, sälja huset och var ska vi då bo? Om det blir en ny klasslärare, ska då G gå kvar i klassen med en assistent eller ska han skrivas in i resursklassen för elever med NPF? Ja ni ser, hjärnan har inga sysselsättningsproblem alls! ;-)

Och nästa vecka är det BUP. Jag längtar och fasar om vartannat. Och tänker.

Idag ska jag iaf ringa till rektorn. Jag vill träffa de som jobbar med resursklassen, fotografera klassrummet och försöka mig på att skriva en social berättelse så att G kan få läsa och ta till sig tanken på andra pedagoger och ett annat klassrum. Jag ska också prata med rektorn om hon tror att personalen behöver handledning av BUP och jag ska prata med BUP om de kan erbjuda handledning. Den som räknade ut att föräldrar till barn med NPF lade motsvarande ca en halvtidstjänst på att få ihop sina barns vardagsliv räknade nog ganska rätt känns det som.

Tänk om...

G faktiskt är "frisk". Tänk om han inte har något funktionshinder. Tänk om det är skolan som knäckt honom och han har blivit så här. Tanken slog mig när jag kom hem från kuratorsamtalet i onsdags. Jag fick nästan ångest. För är det så, då vet jag inte vad jag ska göra. Ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan jag ta. Det är medfött och det är som det är. Med träning i mängder och rätt hjälp kan det bli bra ändå. Och framför allt, ingen är skyldig. Några oskyldiga gener på tvären möjligen om jag får uttrycka mig så slarvigt.

Men om han blivit så här tack vare skolan och de pedagoger han haft, då vet jag inte om jag fixar det faktiskt. Halsen blir tjock av tårar av bara tanken. Det käraste jag har tillknycklat och sargat av skolplikt och lärare. Jag blir ledsen och rasande om vartannat. Ärligt talat, skulle ni fixa det?

Det finns de som anser det vara osmakligt och vuxenmobbing och dåligt föredöme för barnen när man samlar in namnunderskrifter på en skrivelse där man yrkar på att barnen ska få en ny klasslärare. För mig är det inte så enkelt. För det första så kan man alltid välja hur man formulerar skrivelsen. För det andra så tycker jag att man som förälder har en skyldighet att stå upp för sitt barns rätt att få en bra skolgång utan kränkningar. För det tredje vill jag också lära mina barn civilkurage, att våga stå upp och protestera mot något som är fel och som drabbar de som har svårast att göra sig hörda i samhället.

Det är nog bara den förälder vars barn inte drabbats av effekterna som en dålig skolgång ger som inte förstår. De vars barn inte gråter, har ont i magen eller gömmer sig innan det är dags att gå till skolan. De vars barn som inte har varit frustrerade, gråtfärdiga eller känt sig misslyckade när de kommit hem från skolan. De som aldrig får några samtal om att barnet stör, slåss, vägrar jobba eller rymmer från skolan. De kan kalla det för vuxenmobbing eller personförföljelse. Vi andra kallar det för att säga ifrån och skydda våra barn.

Reta aldrig upp en morsa (inte en farsa heller för den delen)

Då kan det bli ett jävla liv. Jodå, mötet i måndags var mycket städat och konstruktivt. Ingen pajkastning även om det muttrades en hel del oss föräldrar emellan. Det rektor och pedagoger ville var nämligen att vi föräldrar skulle närvara mer i skolan de sista veckorna på terminen "för att få det lugnare i klassrummet". Att nuvarande pedagoger inte klarar av 16 elever utan hjälp av föräldrar skvallrar rätt mycket om lärarnas förmåga...

Så nu har vi lessnat vi föräldrar. Vi är trötta på att våra barn ska vara stressade, ledsna, oroliga och utan lust och vilja att lära. Till hösten vill vi ha en ny klasslärare, en som kan barn och som är trygg i sig själv och sin yrkesroll.

Nu stundar en namninsamling och de föräldrar som vill får även skicka med ett extra dokument med hur de och deras barn har upplevt det här året. Allt lämnas in till BUNs sista sammanträde innan sommaruppehållet den 13/6. Sen är det bara att hålla tummar och tår och hoppas på mirakel. Det har gjorts så många försök genom åren att få bort den här läraren, nu måste det bara gå. Jag vägrar att utsätta G för henne något mer. Nu jävlar säger jag bara.

Islossning

Känner ni också igen det där fenomenet? Länge, länge lunkar livet på som vanligt. Jobba, laga till falukorv, titta lite TV, stoppa knattarna i säng och fylla disk- och tvättmaskin och sen börjar det om. Så plötsligt en dag ställs allt på ända och livet börjar flyta i väg i nya fåror. Ibland känns det bara läskigt och ibland känns det bara YES! Just nu känns det som en blandning, både lite läskigt och bra. Eller som min älskade man förklarade: "Vi fixar det. Vi har fixat så jävla mycket ihop så det här blir skitenkelt". Det är vad jag kallar förtröstan. :-)

Och visst har han rätt. Vi har klarat av så jävla mycket. Vi har klarat av, arkiverat och sedan gått vidare. Lite visare, lite tajtare, lite kärare. När det stormar i familjen och vi behöver varandra mer än någonsin sluter vi leden och släpper inte en jävel över bron. När någon av oss faller finns den andre där och lindrar kraschen.

Ja jävlar, här ska skapas en ny framtid för oss alla.

Framåt, det går framåt

Igår var jag hos "min" kurator som visade sig vara en underbart fräsig tant som det klickade med på studs. Det var en underbart välgörande timme och precis vad mina stackars ihopkrullade nerver behövde.

Jag hade varit med G hos skolsköterskan för vaccination mot mässling, påssjuka och rödahund. Efteråt tänkte jag helt fräckt smita hem och laga lunch åt mig, Bebisen och O men pedagogerna hade andra planer. Det var totalt jäkla kaos i klassrummet, ungar som vickade på stolarna så det dundrade i golvet, ungar som knatade runt med böcker och ungar som stod vid varandras bänkar och jämförde plåsterlappar efter vaccinatonen med varandra. I grupprummet satt en avslagen G och en urlakad kompis D ihop med en smått förtvivlad fröken H. Jag övergav raskt tanken på att förmå G att rita något utan försökte febrilt hitta på något annat. Upptäckte ett kortspel med grönsaker och frukter som fungerade ungefär som Löjliga Familjen som G hade pratat om dagen innan. Så jag bad honom visa hur man spelar och D och fröken H hängde på och så pratade vi om lökar, palsternackor och brysselkål istället tills det var dags att gå hem. Jag hade tillbringat en knapp timme i skolan och kände mig tröttare än efter 8 timmar i oväsendet som är på jobbet. Fast där har jag ju hörselskydd iofs.

Igår när jag kom hem från kuratorn muddrade jag brevlådan. Bland reklamblad och annat skräp låg den efterlängtade kallelsen till BUP för G. 13:e juni ska vi dit. Jag har nedräkning dit, det måste jag erkänna.

Idag när jag muddrade brevlådan hittade jag en kallelse till föräldramöte i Gs klass undertecknad av rektorn själv. Det mötet kommer att bli...låt oss säga intressant. På måndag kväll brakar det loss och jag undrar helt ärligt om den där timmen som mötet beräknas pågå kommer att räcka. Jag är skeptisk till det.

Det är fredag, Bebisen sitter på sitt täcke och undersöker leksaker för glatta livet och männen i mitt liv är och fiskar. Barnen tycks äntligen ha hittat en hobby. Jag är evigt tacksam för det. Det blir tacos och försök till fredagsmys. Läs cheeseballs och kiv om fjärrkontrollen i TV-soffan... :-)

Förståelse

Min främsta drivkraft just nu är förståelse. Jag vill skapa förståelse här hemma för varandras svårigheter. Jag vill att vår omgivning ska kunna förstå oss också. Ibland går det riktigt bra. Som i morse. Storebror O är hemma idag också och lillebror G har skola som vanligt. Som väntat blev det ett muttrande när G insåg att han skulle få gå själv till skolan idag också. Det var orättvist ansåg han.
Utbrottet låg i luften. Jag satte mig med honom och frågade om han kom ihåg hur jobbigt det var i skolan innan han fick hjälp och hur trött och ledsen han var när han kom hem från skolan. Blicken mörknade på den lille gossen. Jodå, han mindes.

Jag förklarade att så har brorsan haft det hela tiden, i 3 år. Han är trött, han orkar inte gå till skolan. Han är som en handkontroll till ett X-box med dåliga batterier förklarade jag. I morgon får han hjälp i skolan, så då ska han gå dit. Förklaringen köptes utan vidare.

När det blev dags att gå började G klaga. Jag har ingen att prata med när jag går ensam till skolan sa han. Jag vill att O ska gå med mig. Jag förklarade att det går inte. Men jag och Bebisen kan följa med dig om det går bra tillade jag. Solskenet spred sig och jag bytte om från pyjamas i rekordfart och tog på bebisen mössa, jacka och filt och så traskade vi iväg. När vi hade 50 meter kvar till skolgrindarna behövdes inget mer sällskap. Vi kramades adjö och jag fick en puss. Så skuttade G i väg till en ny skoldag.

Den som läste gårdagens blogginlägg som fan läser bibeln tror säkert att jag ringde till BUP för att O inte ville städa. Nu är det inte riktigt så enkelt. I tisdags storgrät han och lyckades med möda förklara att det var både svårt och jobbigt i skolan. Att han får fokusera stenhårt för att klara av skolan och när skoldagen är slut så är han det också. Han vill inte och orkar inte leka med någon efter skolan. Så ska det inte vara och jag vill att han får den hjälp han behöver innan han går in i väggen på allvar eftersom han bara biter ihop och fortsätter tills det brister för honom. Lillebror G är mer utåtagerande och säger ifrån klart och tydligt när gränsen är nådd. Det gör inte O. Så den som tror att jag är en mamma som vill stämpla mina barn med diagnoser för diagnosticerandets skull kan glömma det. Det handlar inte om städning eller hundraprocentig närvaro. Det handlar om att jag vill förstå mina barn och att de behöver förståelse för att kunna må bra. Hur liten hjärna har man om man inte förstår det?

Ett steg framåt och två bakåt

Det gick bra hos kuratorn igår. Han konstaterade att vi behöver en helt annan hjälp än den han kan bistå med så han har skrivit en remiss till BUP. Jag var snubblande nära att kyssa honom. Äntligen!

Glädjen varade typ 1,5 timme efter kuratorsbesöket. Då var det dags för storebror O att börja med sina läxor. Det blev inga läxor gjorda. Det blev en härdsmälta utan like. Tårar, snor, kvidanden, ylanden och bottenlös förtvivlan vällde fram som lavan ur en vulkan. Det var femtioelva småsaker som staplades på hög och uppförstorades till max av en arg, trött och ledsen liten kille. Djupt inifrån kudden hördes ett kvidande "Jag önskar att jag aldrig hade blivit född eller att jag fick dö". Där fick mammahjärtat en infarkt milt uttryckt. Smärtan var maximal.

Så idag är storebror hemma. Han har ätit pannkakor och tittar på Disneykanalen på tv. På ytan ser han ut att må rätt bra men så fort jag vill ha honom till att göra något som kräver lite organisation och initiativ (läs städa sitt rum med min hjälp) slår han bakut och paniken kommer. Det går inte, det tar för lång tid och han vet inte hur han ska göra. Det går bara inte helt enkelt. Han tycks ha samma problem med tidsuppfattningen som lillebror G och samma problem med att komma igång och organisera.

Jag har ringt till BUP och de lovade att skicka en tid med posten. Hoppas att det inte tar evigheter. Gode Gud, när ska vansinnet ta slut?

Kuratorkrasch

När hela "mådåligtsomfanochvägragåtillskolangrejen" exploderade rätt upp i ansiktet på oss tog jag kontakt med barnkuratorn som är knuten till vår vårdcentral. Eftersom jag såg hur svårt G hade att fokusera på arbetsuppgifterna i skolan misstänkte jag att han hade ADHD och tänkte att han kanske var deprimerad över att det var så jobbigt i skolan. Vi fick en tid i början av april och det kändes så bra. Äntligen skulle G få prata med ett proffs. Vi skulle få hjälp. Efter det samtalet hos kuratorn var inget mer sig likt. G satt inte stilla en sekund, han provocerade kuratorn, svarade goddag yxskaft på ett antal frågor, kunde inte sätta ord på känslor och trodde att de 40 minutrarna vi suttit där var 2. När kuratorn förklarade att vi suttit lite längre än så gissade han på 3 minuter...

Gången därpå gick han dit med pappa. Han satt stilla iaf men för övrigt var det samma visa. Gången därpå skulle vi föräldrar gå dit utan G som för övrigt helt frankt förklarade att han aldrig mer tänkte gå till kuratorn igen någonsin. Vi räknade med att få någon form av återkoppling och ev tips på hur vi skulle tackla vardagen på ett så bra sätt som möjligt för hela familjen. Så blev det inte.

Kuratorn rivstartade med utdelning av stenciler som schematiskt visade hur beslutsfattande ska se ut i familjen med föräldrarna som allsmäktigt beslutande och barnen som inte ens fick föreslå middagsmat. Så fick vi också en föreläsning om vikten av att våga ta fajten oavsett hur stort utbrott det genererar. Varje försök att förklara att det inte var problemet bemöttes med något i stil med "Jag förstår att du går i försvarsställning men det är viktigt att ta makten och hålla på gränserna även om man riskerar att bli biten och sparkad". Jag fick känningar av Kafka och Dolda kameran på en och samma gång. Det kändes helt absurt.

Dagen efter ringde jag för att sondera terrängen och inledde med att försynt fråga vad vi ska tala om nästa gång. Vi fortsätter att prata om gränssättning blev svaret. Då borstade jag upp mig och förklarade milt att det är inte gränssättningen som är vårt problem. Vi sökte ju hjälp för att vi trodde att G var deprimerad pga skolan. Det blev alldeles tyst i luren. När kuratorn återfann rösten bad han om ursäkt och sa att han nog tyvärr missuppfattat oss. Så konstaterade han att G var väldigt psykiskt frånvarande och högst troligen skulle få en diagnos av något slag när utredningen väl var klar. Så frågade jag vad vi skulle prata om vid nästa möte. Jo då, vi skulle prata gränssättning för det är extra viktigt för barn med diagnoser att det finns tydliga gränser. Jag ska fråga honom om han har hört talas om Ross Greene. Jag tror att det här får vara sista besöket hos den här kuratorn.

På torsdag ska jag till vårdcentralens andra kurator. De flesta dagar känns livet som vanligt och andra undrar jag bara hur i helvete vi ska klara det här utan att bli knäppa på kuppen. Det kanske blir lättare när basutredningen är klar och vi väl får en tid hos bup eller hab och själva diagnosticerandet rullar igång. Men väntan tar knäcken på mig. Jag vill veta nu. Jag vill inte vandra runt i ovisshet längre. Och jag vill inte höra ett enda jävla ord till om gränssättning. Är det något som får en att känna sig som en kass förälder så är det tal om gränssättning. Och är det något jag är trött på så är det att känna mig som en kass förälder. Och jag vet att jag för resten av mitt liv kommer hamna i situationer där omgivningen kommer tycka att jag är en kass förälder. Det suger, sanna mina ord. Det suger svettig elefantpung. Jag hoppas att kurator nr 2 faktiskt förstår det.

Bra böcker

Jag är en bokmal. Jag älskar böcker. Biblioteket gör mig hög. Och kunskap är makt att förändra. Så idag blir det boktips!

En riktigt bra bok är Martin L Kutschers " Barn med överlappande diagnoser". Hade man ingen koll innan på vad neuropsykiatriska funktionshinder kan innebära så vet man efter att ha läst den här boken. Eller rättare sagt, man har iaf en aning om vad det kan tänkas innebära. Boken är lättläst utan att vara innehållsmässigt tunn. Det var med en suck av saknad jag återbördade den till biblioteket.

Å andra sidan, vid samma biblioteksbesök lyckades jag lägga vantarna på en annan pärla till bok. Ross Greene har skrivit boken "Explosiva barn" som är en fantastisk handbok i hur man kan bemöta och handskas med explosiva och oflexibla barn som inte kan hantera sin frustration själva. Läsningen av den gav mig en klockren aha-upplevelse. Här ska det stoppas situationer i korg A, B och C hädanefter. Även den här boken är befriande lättläst och enkel att ta till sig med många exempel.

Nu ska jag baxa in några hålkakor i ugnen. Kanske rentav årets första rabarberpaj får bli dagens mellanmål. Och sedan en promenad med jycken och hänga tvätt. Det är ju trots allt helg. Två dagar avsatta för terapeutiskt hushållsarbete och kontemplerande kökssysslor.

Elefanterna i tältet

Det finns en sorg som är större än alla andra. Jag kan acceptera att livet inte alltid blir som jag tänkt mig för så är en gång världen inrättad att man inte kan bestämma hur ens liv ska bli. Önska, ja visst. Sträva mot ett mål, självklart. Men bestämma, nej.

Den största sorgen som vissa dagar mest påminner om hur en skock elefanter fyller upp ett cirkustält är att jag vet att jag aldrig riktigt kommer att få lära känna G. Det är grymt och det gör ont. Vad rör sig egentligen i det där lilla huvudet? Vad funderar han på? Varje gång han kramar om mig och säger "Mamma, jag älskar dig" så tänds hoppet. Och släcks lika brutalt när han i nästa andetag säger "Får jag sitta vid datorn, jag måste... osv".

Han är ju en liten vindflöjel minst sagt. Det som gillades starkt förra veckan kan vara jättesämst eller skitäckligt nästa gång jag frågar. Han är en liten kameleont. Ett litet kassaskåp utan nyckel och med ständigt fel på kodlåset. En spelevink med glimten i ögat som går sin egen väg och är villig att utstå mycket från omgivningen för att få göra det. Min son. Som jag älskar. Min älskade skatt som ger mig gråa hår och rynkor i förtid. Som får mig att gråta, skratta och tappa hakan om vartannat. Som varje dag lär mig mer om att vara människa och mamma.

Ibland tror jag att det var just därför vi fick honom. För att lära oss mer om att vara människa och inte bara ta för givet. För att vi ska stanna upp, reflektera och fundera över vilka vi är och varför vi gör som vi gör. Att han på sin väg genom livet lär andra att livet kan levas på olika sätt, att det går att ta sig fram på små krokiga vägar också. En trösterik tanke. Den motar ut elefanterna ur tältet en stund. Och för det mesta är elefanterna ute på savannen. Men ibland blir det cirkus och då fyller de tältet en stund. Sedan går de igen.

Svårt att säga nej

Jag misstänkte att det var något som gnagde det stora barnet igår eftersom han var på allmänt dåligt humör och inget dög. När lunchen var slukad ringde hans kompis och ville leka så storebror försvann och tog det dåliga humöret med sig. Senast 17 skulle han vara hemma och minsann, han kom hem i tid. Om möjligt ännu buttrare.

Efter middagen var det dags att göra läxor och han tvärvägrade. De var T R Å K I G A och han tänkte aldrig jobba när han blev stor, han kunde bo under någon dum gammal sten i skogen slank det också ur honom. Sedan började underläppen darra och så kom tårarna forsande. Mammahjärtat brast igen. När värsta tårarna ebbat ut kröp problemet fram. Bästa (och i praktiken enda) kompisen vill bara spela tv-spel när de umgås och det är tråkigt. Och när han försöker slingra sig ur umgänget och skyller på att han måste städa sitt rum eller något annat så anklagar kompisen honom för att ljuga.

Jag försökte förklara att hans kompis har nog inte hört ordet nej så ofta och är van vid att få som han vill. Så den här veckan och nästa vecka har vi kompistimeout kom vi överens om. För att stötta storebror O som fick panik och nästan bröt ihop vid blotta tanken på att säga nej och bli anklagad för att ljuga så sa jag att han behöver inte ta den diskussionen utan säg bara att han får följa med och se själv så förklarar jag för honom och tar en ev diskussion. Ingen idealisk lösning på problemet kanske och det bästa hade ju varit att tala klarspråk men budskapet går inte hem hos mottagaren.

Vi hade ett ganska långt samtal igår om det här med kompisar och hur det känns när man säger ja fast man helst vill säga nej. Eller när man säger nej och det inte accepteras. Man blir både trött och ledsen av det kom vi fram till. Och så enades vi om att det är bättre att säga "Mamma, jag behöver hjälp med en sak" istället för att tjura och vägra göra läxan.

Jag tror att det är viktigt att vi lär våra barn vad som händer om man tullar på sig själv och säger ja och amen till allt istället för att lyssna på oss själva och tacka nej till sådant som fyller oss med olust eller gör oss stressade.

Vi flyr hemifrån en stund...

Lovdagar är det värsta jag vet. Ingen ordning alls och det märks tydligt att barnen inte fixar att upprätthålla någon form av rutiner whatsoever. Har man ledigt är det för att sitta iförd kallingar och spela tv-spel i det här huset. Det tycker inte jag.

Sista dagarna på påsklovet höll jag ärligt talat på att bryta ihop. Jag grät. Andra föräldrar hade förmodligen jublat åt att få spendera ett helt påsklov ihop med sina barn. Jag får bara ångest. Inget, och då menar jag verkligen inget, går av sig självt. Inte ens sovmorgon blir det eftersom G brukar vakna senast halv 7. Ofta vaknar han vid halv sex och kommer dundrande nerför trappan. Hannibals elefanter hade inte kunnat åstadkomma mer oväsen, jag lovar.

Frukosten får jag tjata om att den ska ätas. Det fungerar inte att hoppa över den. Vi gjorde det om helgerna ett tag när vi ledsnat på tjatandet. Det resulterade i att när vi andra satte oss till bords för en tidig lunch började G väsnas om att han minsann inte fått någon frukost och började dra fram tallrik och flingor för att äta frukost. Alla försök att få honom att äta lunch resulterade i ett utbrott. Och framåt kvällen kom så utbrott nr 2 - stackaren hade ju inte fått någon lunch! *stön*

Påklädning kan gå av sig självt. Om jag har tur. Men resten av dagen... Alla aktiviteter som föreslås får kalla handen och avfärdas med omdömet "Tråkigt!". Sist vi skulle till biblioteket fick jag muta honom med en halvtimme vid datorn. Jag tror att han var hemma innan bebisen och jag tråcklat oss ut från biblioteket... Tiotusen gånger får jag stänga av en tv som ingen tittar på, tiotusen gånger får jag säga nej till datatid och resten av tiden går åt till att mäkla fred mellan bröderna, hindra barnen från att tömma kylskåp och skafferi och räkna timmar och minuter tills maken kommer hem från jobbet.

Så idag när det var studiedag (den tredje för terminen!)bestämde jag mig för att vi rymmer hemifrån. Mot Valla friluftsområde och Flygvapenmuséet, det borde ju tilltala de små stridstupparna. G var måttligt intresserad och undrade mest om vi skulle titta på surikater på muséet och storebror som varit eld och lågor kvällen innan vägrade helt plötsligt att följa med. Eftersom jag monterat babyskyddet i min mammas bil samt knött in både hundbur och barnvagn därbak mot alla odds typ så var jag inte förhandlingsbar.Så när bebisen vaknat ur morgonluren prackade vi oss iväg.

Det blev en hyfsat trevlig utflykt. Storebror extraknäckte som tjatig reservpolis och det gick mig verkligen på nerverna. G skötte sig galant, matade hästar och kaniner, åkte linbana och verkade trivas som fisken i vattnet på muséet också trots frånvaron av surikater. :-)Bebisen tittade storögt på alla märkliga manicker och lät mamman njuta av att vara på museum.

På hemvägen passerade vi McD och vips var lunchproblemet också löst. Bebisen fick burkmat som spottades ut så till sist gav jag upp. Borstade bort saltet på ett gäng pommes och lade i en hög framför henne och då dög maten helt plötsligt. Queen of skräpmat, det är Bebisen det. Tur att jag är en snart 38-årig jävligt luttrad trebarnsmorsa. Annars hade jag väl haft mastodontångest och anmält mig själv till soc för barnmisshandel pga de där ynka potatisstrimlorna. :-D

En märklig krumelur

Ja, det är just vad han är lille G. Snart 7,5 år gammal och egensinnig som få och med en drastisk humor. Häromdagen i skolan envisades han med att vilja skriva ett meddelande på datorn till Fröken N. "Hej Fröken N. När det inte är Fritids i Skolan är jag ledig. G.". Fröken H som assisterade hade fullt sjå att hålla mungiporna i styr och hjälpte honom att skriva ut meddelandet. Eftersom Fröken N inte har någon humor (vi har inte märkt av den iaf)så vet jag inte riktigt vilket mottagande meddelandet fick.

Väldigt ofta befinner sig G i sin egen värld och där kretsar allt kring en sak; TV-spel. Eller dataspel. Han minns inte eller klarar iaf inte av att spontant plocka fram minnen av vad som hänt under skoldagen eller under helgen. Vet man vad som hänt under exempelvis helgen kan man möjligen lirka fram några svar. Oftast är dock omdömet "Tråkigt".

Att sätta sig in i vad andra tänker och tycker är raketforskning för honom. Eller rättare sagt, raketforskning vore enklare än att förstå varför kompisar tycker det är tråkigt att se på när han demonstrerar hur man spelar tv-spel. Har han en riktigt bra dag fixar han att vara ute och cykla med någon eller leka krig med vattenpistoler i trädgården. Annars tycker han att man kan sitta inne och titta på TV ihop. Legobygge är ett kapitel för sig. Det byggs, de tekniska finesserna demonstreras, sedan rivs det och byggs om. Det leks liksom inte, det byggs bara.

Ända fram till i mars i år har vi trott att han var som vilket barn som helst. Egensinnig, javisst men det måste bero på sexårstrotsen. Han är född sent på året och lite omogen. Det är storebror som är ovanligt snäll och resonabel och lätt att ha att göra med trodde vi också. Numera vet vi bättre och tänker efter en gång extra när det blir knasigt. För knasigt blir det med ojämna mellanrum.

Testing testing

Igår var vi tillbaka hos skolpsykologen för att fortsätta med WISC-IV-testet. G var minst sagt butter över det hela och var inte i form för något arbete. Sista timmen i skolan hade han haft sitt favoritämne Fritids i skolan som i vanliga fall innebär lek i någon form men just denna dag hade fritidspedagogen valt att prata om djur istället vilket var ett fett streck i räkningen för G. Han och fritidspedagogen hade blivit rejält osams. Ingen bra uppladdning för att uttrycka det milt.

Medan G var hos psykologen satt jag och pratade med rektorn. Världens bästa rektor för övrigt. Vi diskuterade Gs skolgång inför hösten och kom fram till 2 alternativ. Det första alternativet är att vara kvar i klassen på heltid med en egen assistent och det andra är att ha det mesta av undervisningen i en liten resursklass men ha den undervisning som går ihop med ordinarie klassen. Eftersom G tycker att det är stökigt och rörigt i klassrummet lutar det åt att det får bli alternativ två. Egentligen krävs det en npf-diagnos för att få tillhöra resursen men eftersom sjukvårdens kvarnar mal så obarmhärtigt långsamt lovade rektorn att det ska räcka med ett utlåtande från skolpsykologen tills G är utredd hos bup. Vilken lättnad!

G orkade bara med en halvtimme den här gången och jag förstod varför när jag såg att de hade spelat Yatzy... Lägga ihop små tal är inte Gs likör om vi säger så. Det ska vara STOOOORA tal med många nollor, då går det bra. Men 4+6, det är ett helt mysterium för honom.

Så nästa måndag fortsätter testandet. Klockan 10 den här gången så får vi hoppas att det finns mer ork hos den lille mannen. Tur att det är några måndagar kvar tills skolan slutar!

"Det går ju inte så bra"

Ja, så sa hon, G:s fröken. Och ja, hon har rätt. Det går inte så bra när man tycker att alla i klassrummet väsnas och stör, när det är omöjligt att komma igång med en uppgift och det inte går att lägga ifrån sig miniräknaren för att det är roligare att räkna stoooora tal på den än att fortsätta traggla 4+6=10. Då blir det jobbigt och helst vill man bara fly undan alla krav och aldrig mer gå till skolan. Eller ha mamma med sig.

Alla telefonsamtal och närvarande vid lektioner gav mig ont i magen och hjärtat och till sist sa jag ifrån. Han behöver hjälp, något är seriöst fel. På utvecklingssamtalet skrevs det in i den individuella utvecklingsplanen att han " ska lära sig att påbörja en uppgift och att bli klar med den". Det står också att han " ska försöka hitta lusten att lära sig nya saker". Det var droppen. Jag fick högljutt kräva en basutredning av skolpsykologen. Innan dess besökte vi en beteendevetare och kurator som efteråt har erkänt att maken till psykiskt frånvarande barn har han nog aldrig mött.

Så här är vi nu. Vissa dagar känns det som vanligt. Han är som vilket barn som helst, bara envisare och mer explosiv. Andra dagar är som hämtade ur filmen "Rainman". En del dagar bär jag honom med lätthet över de hinder vi möter. Andra dagar vill jag helst bara dra täcket över huvudet och vakna om 100 år.

Men oavsett så försöker vi göra det bästa av tillvaron. Det finns de som har det värre. Och idag fortsätter basutredningen hos psykologen och jag ska träffa rektorn och prata om ev specialklass till hösten. Det ordnar sig.