En hyllning till Helsingfors och ett löfte

Det var ett tag sedan jag bloggade senast. Har njutit skamlöst av julefriden måste jag erkänna. Juldagen tog jag mig inte ens ur pyjamasen faktiskt. På annandagen däremot fick jag packa ner pyjamasen för då åkte vi på utflykt. Till Helsingfors. Vi lekte med tanken att åka till Tallinn istället men eftersom resan var en julklapp till hela familjen så blev det Helsingfors istället. Jag ska avslöja varför i nästa blogginlägg som kommer att handla om just "Att kryssa med barn". Undertecknad är nämligen proffs på det ämnet efter att ha korsat Östersjön åtskilliga gånger med knattar.






För övrigt älskar jag Helsingfors. Staden får mig att tänka på en vänlig och ungdomlig gammal dam med glimten i ögat som bjuder på hembakade bullar. Vackra byggnader, fantastisk shopping och nöjen även för barnen som Sea Life Center, Högholmens Zoo, Borgbackens tivoli och Naturhistoriska muséet. Bilderna ovan är lånade från Vikingline och från Helsinki.fi och föreställer Senatstorget. Jag har svårt att se mig mätt på den fantastiska byggnaden. Den och Aleksander Nevskij-katedralen i Tallinn får mitt hjärta att picka lyckligt.

Den här gången besökte vi Högholmens Zoo. Senast vi var där rådde augustivärme och turistinvasion och vi svalkade oss med att åka hjulångare till och från Högholmen. Den här gången var det bitande kallt med hög klar luft och glest mellan besökarna. Det kändes riktigt lyxigt att ha hela ön nästan för sig själv och riktigt känna tystnaden. Högholmen är fantastiskt på sommaren och magiskt på vintern.



Det är ju nyårsafton och därmed borde jag skriva ner en hel rad med nyårslöften. Jag borde träna mera, äta mindre, bli mer organiserad och spendera mindre tid vid datorn på arbetstid. Men jag gör det enkelt för mig och väljer ett enda löfte. För år 2009 lovar jag att inte lova något som jag inte kan hålla. Och medan ni väntar på tolvslaget kan ni ju alltid njuta av förra årets fyrverkerier i London. Som en liten uppvärmning. I morgon blir det backhoppning från Garmisch Partenkirchen. I pyjamas.

Gott Nytt År till er alla!

Julångest

Blir du deprimerad av julgardiner och får kväljningar av tomtar? Hyperventilerar du vid tanken på stort julbord ihop med tjocka släkten? Det är lugnt, du är inte konstig. Du har bara julångest.

Det är inte helt socialt accepterat att inte tycka om julen. Som att svära i kyrkan eller säga att semester är trist. Man _ska_ tycka om julen, punkt slut. No mercy.
Det finns faktiskt de som på fullaste allvar menar att det är synd om barnen om man inte fyller huset med tomtar, pynt och julmusik från första advent.

Det har tagit mig åratal av träning att skala ner julen till ett minimum här hemma. Jullunch med enbart familjen, julklappsutdelning efter Kalle när mina päron dyker upp och då dricks det glögg och snaskas julgodis. Inga hysteriska julgardiner och dito dukar, inte femtielva släktingar och bara det godaste på julbordet. Bara lugn och ro. Och i år har Pohlman tajmat nederbörden, det är snö också som grädde på moset. Hurra!

Nu ska Superkexet byta pyjamas mot förkläde - här ska tillverkas julgodis. Bättre sent än aldrig vet ni.

Jag önskar er läsare en riktigt God och Fridfull Jul. Nu hämtar vi andan, laddar batterierna och sen äger vi 2009. Eller hur?

Ingen jul utan julevangelium. I år blir det inte Lukasevangeliet, det blir Joakimevangeliet, läst av Claes Eriksson.



Och from the bottom of my heart, Feliz Navidad!

Skam går på torra land

Fråga vilken genomsnittlig svensk som helst vilken myndighet han/hon ogillar mest och det troligaste svaret blir "Försäkringskassan". Det är fullt förståeligt som det ser ut idag och har sett ut de senaste åren. Det är monetär kris och det är en förtroendekris utan like.

Den absolut största skandalen i det här är att det drabbar människor som redan har det tufft och verkligen inte har råd att vänta i månader på beslut och pengar. FK:s ledning kunde lika gärna ge sig ut på stan och sparka ner gamla, stjäla kryckor och sno barnvagnar. Det vore faktiskt bättre, då kunde de drabbade åtminstone polisanmäla dem. Det går tyvärr inte nu.

Det värsta är den totala nonchalansen inför katastrofen. En dryg vecka före nyår finns det ingen budget för Försäkringskassan. Ekonomichefen Sture Hjalmarsson tycker det ”känns ganska normalt”. Vi talar om en verksamhet som kostar oss skattebetalare runt 450 miljarder om året. Hårresande!

Nej, ge oss en Försäkringskassa värd namnet! Rensa i träsket av krångliga regler och för Guds skull, kom ut ur er låda! Ni är till för de som behöver och har rätt till hjälp, inte tvärtom.

Om ledningen fortfarande inte har förstått att det är kris så får vi väl hjälpa dem på traven. Jag undrar om de fattar den dagen vi börjar bombardera huvudkontoret med bajsblöjor, inkontinensskydd, tomma kattmatsburkar och utslitna hålfotsinlägg och stödstrumpor?

Det är inte bara FK som är sena med att leverera; det här klippet skulle jag visat förra veckan när det var lucia. Förhoppningsvis påverkade inte min försening er ekonomi. ;)

Tomten ringde

Jo, tomten ringde igårkväll. Vilket humör den mannen har och vilket språkbruk! :o Ärligt talat fick han Gordon Ramsay att framstå som en försagd korgosse. En fruktansvärd massa klagomål fick jag ta emot under den stund som samtalet varade. Antagligen börjar julstressen ta ut sin rätt nu så här veckan före jul. Arme man!

Jag vet inte vilket som var värst av klagomålen. Det kan ha varit när han ondgjorde sig över att skorstenarna är för smala i moderna hus. Han hade tänkt lösa det genom en välplanerad viktgenomgång och mailade därför flera gånger till Anna "Du är vad du äter" Skipper. Tydligen ville hon inte hjälpa honom eftersom hon bara mailade tillbaka "Du är jättefin som du är. Har du problem med självkänslan och känner att du inte duger för att du är kraftig är det bättre att du kontaktar Mia Törnholm. Vänliga och fettfria hälsningar, Anna. PS. Jag önskar mig en ny blender och 100 kg blandade rotsaker i julklapp. DS."

När han började klaga över att det är för snålt med toapauser på julafton och att det är besvärligt för en gammal tomte med taskig prostata att hålla tätt över Atlanten försökte jag muntra upp honom med att han faktiskt får assistans av många pappor som går och köper tidningen mitt i Kalle Anka. Det skulle jag inte ha sagt. Shit, vad sur han blev! Han gormade något om att dessa män minsann får dopp i grytan sen på kvällen av glada fruar medan han själv får hålla tillgodo med kall gröt.

En sista hälsning till allmänheten blev det innan han drämde luren i örat på mig; Ni ska ge f*n i att önska er 50 tums plattTV i julklapp, renarna orkar inte det i år igen. Så i år får ni hålla tillgodo med kärlek till mänskligheten - det kostar lite, är lätt att bära och är miljövänligt. Visst platsar väl kärlek som Årets Julklapp?

Tycker man att det verkar lite futtigt kan man alltid surfa in här och leta efter passande julklappar så här i sista minuten. Erkänn att du gärna skulle vilja köpa en get till svärmor!

För maximal julklappsstämning har jag valt den härligt 80-talsdoftande "Do they know it's Christmas" med Band Aid. "The greatest gift they'll get to share is life" - i det skenet bleknar finanskrisen må jag säga.

Vardagsromantik

Rymde för några minuter från jobbet och slank in på den närbelägna kebabbaren för att beställa lunch och hann då slänga ett getöga i pappersversionen av Aftonbladet.Där hittade jag en artikel om romantiska komedier och hur skeva förväntningar på förhållanden de får oss att skapa. Ett typexempel är det klassiska "Om han förstår vad jag vill utan att jag säger det, då älskar han mig på riktigt".

Om jag finge bestämma skulle alla romantiska komedier dödskallemärkas. Åtminstone skulle de förses med en varningstext "This is pure fiction, don't try this at home". Går det med cigarettpaket borde det funka med DVD-fodral också.



Någon som skulle ligga risigt till om jag började ägna tid åt att snöa in på romantiska komedier är min käre man. Han förstår inte ett jota av tyst kommunikation, det är rakt på sak som gäller. Och ofta möts jag ändå av en förvirrad min. Det är ytterst tunnsått med presenter och julklappar - det får jag köpa själv.
Hans storhet ligger i förmågan i att vara vardagsromantiker. Middagen klar när jag kommer hem från jobbet, väckning med en puss eller två de mornar han inte behöver åka tidigt till jobbet, ett berg av tvätt ihopvikt på nolltid eller en trave pannkakor till frukost om helgerna. Om ni frågar mig är det mer värt än en trave julklappar. Julafton är en dag på året, vardagsromantiken flödar året om.

Så följdaktligen och helt tematiskt korrekt är dagens julsång Mariah Careys "All I want for Christmas is you".



Ta vara på varandra där ute!

Groteska trivselterrorister

Vi har alla företeelser vi älskar att hata. Telefonförsäljning är en sådan sak till exempel. Mitt eget absoluta privata favorithatobjekt är trivselterroristerna. De får mig att se rött och famla efter spypåse direkt. Varför undrar ni säkert, det är väl bara bra om man har det trevligt? Jodå, men det ska vara trevligt på lika villkor och det är det inte när trivselterroristerna är i farten.

Jag har ett tydligt exempel. I ett större sällskap är en TV-kändis en stor idol och förebild för en del av gruppen. En dag kommenterar några andra i förbifarten att de tycker att kändisen känns både överdriven och falsk varpå ramaskri uppstår bland fansen. Trivselterroristen bannar de tanklösa själarna och menar på att det är oförskämt att tala nedsättande om någon som är en förebild för så många. Dessutom, har man inget trevligt eller snällt att säga kan man ju vara tyst tycker trivselterroristen. Så i trivselns och myspysets namn ska man hålla käften alltså. Åsiktsfrihet, vart tog du vägen? Respekten för andras åsikter, ho ho?

Så länge trivselterroristerna bara håller till i blogosfären och olika communitys går det väl att stå ut med dem. Det är ju bara att surfa vidare när kväljningarna kommer. Det är mycket värre i verkligheten. Jag har inget emot att umgås och ha trevligt i olika sällskap. Tvärtom, det är ett nöje. Men det finns inget som helst nöje i att tvingas vara tyst för att man inte delar åsikt med andra i sällskapet och att bli tillsagd att vara tyst för att man förstör trivseln i sällskapet.

Vem TV-kändisen som det blev sådant ramaskri om är? Jo, det är TV-kocken Leila Lindholm. Och eftersom trivselterroristerna lyser med sin frånvaro här liksom hennes fans kan jag passa på att erkänna att jag inte gillar henne. Överdrivet hurtig, oäkta och sockermängderna i hennes recept ger en diabetes bara av att slå upp boken. Dessutom ogillar jag pekpinnar som "ekologiska ägg" och "choklad av god kvalitet". Det är väl ändå upp till var och en vad man vill baka med?



Nästan lika irriterande är de som bara vill ha och ha. Därav är dagens julsång Kylie Minouges underbara version av "Santa Baby". Och nej, jag tänker inte kräva att ni gillar den. ;-)

Lösensumma: 28 miljarder

Det är vad bilindustrin lyckats roffa åt sig i stöd från regeringen. Istället för att kavla upp ärmarna och ta tag i det elände de själva skapat genom att blunda med både ögon och öron har de tiggt till sig pengar som de kan plöja ner i de svarta hål som kallas Volvo och Saab. Och som gisslan använde de säkert alla de småföretag som är underleverantörer. En stor del av de små svenska tillverkningsföretagen är nämligen på något vis beroende av bilindustrin. En hel del har säkert orderboken mer än lovligt full av ordrar från just bilindustrin. Ni kan ju tänka er hur det skulle gå i kommande val om regeringen bara låtit krafterna ha sin gång... Vem vill ha kvar regeringen som drog undan mattan för levebrödet liksom? You rub me - I rub you.

Det finns inget som är så impopulärt och svårt att genomföra som förändringar. Minns att ordet sabotage härstammar från franskans "sabot" som betyder träsko. Det var de franska textilarbetarna som i rädsla och ilska över att förlora jobbet när textilindustrin mekaniserades kastade in sina träskor i maskinerna för att, just det, sabotera.

För ganska snart precis ett år sedan hade jag äran och nöjet att få intervjua Bengt-Åke Bengtsson; VD på Boxholms AB. Ämnet för intervjun var just att leda förändringar. När Bengtsson köpte Boxholms AB köpte han ett veritabelt råttbo av verksamheter; mejeri, sågverk, valsverk, dörrfabrik, skog och lantbruk. Det var dessutom inte bara ett företag, det var grundstommen för en hel kommun. Det var stålkris och det var inte tal om några miljoner från regeringen.




Lösningen blev att bunsha, dvs att dela upp företaget i mindre, självständiga företag samlade i en koncern. Helt plötsligt försvann möjligheten att föra över kostnader på andra delar av företaget och det blev en drivkraft att visa plus istället för minus. De delar som inte passade in i verksamheten såldes och nya småföretag poppade upp. Och än idag valsas det stål och dras stång i Boxholm.

Det här är ett exempel som bilindustrin har mycket att lära av. Det går att vända förlust till vinst men det krävs mod, nytänkande, entreprenörskap och ledarskap. Det är nu när det är kris som det är lättast att göra förändringar. Vad väntar ni på Volvo och Saab?



Idag är jag lika konservativ som bilindustrin när jag väljer julsång; Let it snow med Dean Martin.

I ljuset spricker trollen

Ibland häpnar jag över hur liten betydelse vi tillmäter oss föräldrar som förebilder för våra barn. Må så vara att vi lämnar dem till dagis, dagmammor eller skola och att en stor del av fostran sker där. Men det är vi som är föräldrar, det är vi som blir villkorslöst älskade av våra barn just för att vi är föräldrar.

Som förälder är du också rollmodell, skapare av en värdegrund och stundtals även hatobjekt (men det brukar blåsa över rätt snart). Och det är här jag häpnar över att så många tar så lätt på sin uppgift. Att så många inte reflekterar över sin egen barndom och sitt eget förhållande till föräldrarna och funderar över vad de vill föra vidare till sina egna barn.

Jag kan förstå att det är svårt om man vuxit upp i en dysfunktionell familj med missbruk, våld eller psykisk sjukdom. Det finns liksom ingen mall för vad som är rätt och "normalt" då. Men man kan alltid ställa sig frågan "Vem vill jag att mitt barn ska bli, vad vill jag ge mitt barn?" Då har man tänkt till åtminstone och kan arbeta utifrån det.

Det är en otrolig kris att bli förälder. Sista månaderna av första graviditeten hade jag som vana att ta ett hett bad varje kväll. Medan vattnet brusade ner i badkaret satt jag och grät tyst för mig själv för att maken inte skulle höra det. Vad hade jag gett mig in på? Skaffa barn med någon jag knappt kände och knappt ens delade ett gemensamt språk med. Arbetslös och med framtiden som ett oskrivet blad och det stora ansvaret för en värnlös människas väl och ve grät jag som ett barn. Det var någonstans där jag bestämde mig för att vad som än hände så skulle mina barn alltid få veta att de är älskade och att jag finns där för dem. Till mig ska de alltid kunna komma med sina funderingar och bli bemötta med respekt.

Det krävs att man gör upp med sin egen barndom för att kunna ge sina barn det man själv inte fick. Svårt och jobbigt men i ljuset spricker trollen och dina barn blir fria att göra sina egna misstag och inte bara följa i fädrens spår. En finare gåva finns inte. Det är genom att våga se i backspegeln vi kan köra säkert framåt.



Som en tribut till ett av mina borttappade språk serveras det julmusik på estniska idag. Aisakell eller Jingle Bells eller Bjällerklang.

Var finns bitterkukarna?

Eftersom jag är tjej och därtill morsa borde jag vara predestinerad att bli en första klassens bitterfitta. Lägg därtill att var gång jag försett landet med en ny potentiell skattebetalare har jag som tack för det förlorat jobbet. Men bitter?

Jodå, andra gången blev jag bitter. Det erkänner jag villigt. Det är bittert att se en arbetsgivare gömma sina egna tillkortakommanden bakom ens växande mage. Men det är så okonstruktivt att bli en bitterfitta iförd offerkofta.

Bitterfitta tycks förresten ha slagit rot i vår svenska vokabulär. Spännande nog är det ytterst sällsynt med bitterkukar som vädrar sina tillstukade manliga tillkortakommanden i samhället. Beror det på att män inte råkar ut för händelser som gör dem bittra? Eller vägrar de bara bli bittra offer?

Jag vet bara att varje gång jag och min man satt barn till världen så har han fått nytt jobb och enbart mötts av gratulationer.

Jag skulle kunna bli bitter och en och annan bloggläsare tycker säkert att min text andas ett visst mått av bitterhet. Men vem vinner på det? Inte jag och inte samhället heller. Däremot har jag ett upprop att komma med:

Du förälder som blivit bitter över att livet inte längre är vad det har varit, eller inte blev som du tänkt dig; Våga protestera! Gör uppror! Gör vad fan som helst men bli inte bitter! Slåss om du behöver för att få tillbaka din plats i tillvaron. Och minns att mamma är inte en synonym till oumbärlig och att ordet pappa inte betyder lekfarbror.

Och käre Gud, lär människorna att tala med varandra. Innan vi alla blir bittra.

Dagens julsång är skapad av ett absolut geni. Håll tillgodo, det är så mycket jul det kan bli utan bjällerklang.

Jobbigt att vara duktig

Känner du också pressen på dig att vara duktig? Visst är det jobbigt? För om man tänker efter lite närmare - vad innebär ordet "duktig" egentligen? Vad ska man göra, vad måste man åstadkomma för att vara duktig? Eller är man duktig om man har en viss typ av personlighet? Extra jobbigt är det eftersom alla har sin egen referensram för begreppet duktig. Förvirringen blir liksom total.

Värst är det när barn utsätts för duktighetsterrorn. "Åh, så stor och duktig du är!". Tala om att ge barnet en mental tvångströja - när jag är så här är jag duktig. Inte undra på att så många går in i väggen nu för tiden. Vi är fostrade till att vara duktiga men eftersom vi inte riktigt vet vad som döljer sig bakom ordet duktig tar vi i som fasen på alla plan. Tjong, rätt in i väggen bara för att vi ville vara duktiga. Uppfylla förväntningarna som ställdes på oss redan som blöjklädda koltbarn.

När mitt första barn kom till världen var både jag och barnafadern helt lost. Hade det inte varit för risken att bli totalt utskrattade hade vi gladeligen ringt till BB och klagat över att bruksanvisningen saknades.

Det som räddade förståndet på mig var Anna Wahlgrens "Barnaboken". Hennes sova-hela-natten-kur brydde jag mig inte om för den kändes inte rätt. Men för övrigt... Det är inte duktigt att äta upp maten, sitta still på stolen och kissa i pottan. Det är bra att äta upp maten för då orkar man leka mera, det är trevligt när alla sitter stilla vid matbordet och det är skönt att slippa kissiga blöjor så pottan är bättre. Och så vidare. Basic vardagsgrejer som görs är inte duktigt, det är sådant som ska göras för annars funkar inte tillvaron rent praktiskt på ett bra sätt.

Idag när jag kommer hem hoppas jag att jag kan säga till man och barn: "Vad fint det blev när ni städade och vad bra att ni hann handla också! Då hinner vi göra något kul i morgon istället för att städa". Men ordet duktig ska de slippa få höra.

Dagens julsång; Wham möter Beatles och det låter så här:



Enjoy!

Tid för eftertanke

Ibland vill jag bara rycka i nödstoppet för världen och ställa mig och hålla ett brandtal till världens massor - utan att bli avbruten av reklampauser och annan skit.

För varje dag som går blir världen ännu lite mer egoistisk, egocentrerad och kommersialiserad känns det som. Så dagens julsång är för mig en verklig paradox; en sång om att önska något man drömmer om och budskapet kommer från värsta sortens kommersialism de luxe: Walt Disney.



Låt mig säga det på en gång, jag avskyr Disney. Ingen blev gladare än jag (jo förresten, äkta hälften blev det) när vårt Boxerabonnemang gick ut och vi kunde göra oss av med f*cking Disney Channel. Samma intelligensfria skit vevas om och om igen. Det värsta är att eländet tycks vara beroendeframkallande också. Två dagar tog det för ungarna att fastna i träsket eftersom någon smaklös jävel släppte loss TRE Disneykanaler i Telias bredbandsTV-utbud förra veckan. Numera är det smygreklam också; "Programmet presenteras i samarbete med Toys R' Us". Jag hoppas verkligen att vi inte betalar för eländet också.

Så jag tittar längtansfullt upp mot en stjärna i kväll och önskar Disney och all annan kommersiell smörja åt fanders. Då kan jag och min familj få äta middag i lugn och ro utan att stressas av att Disney Channel visar filmen "Bilar" för tusende gången...

Nu börjas det...

Julmusikterrorn drar snart igång! Om den inte redan har börjat förstås. Superkexet har lite dålig koll på hur det låter i gallerior och köpcentran, det ska medges.

Och som vanligt är jag sent ute också - här skulle jag ju naturligtvis ha radat upp 24 oumbärliga julsånger och presenterat dem omsorgsfullt en i taget var dag fram till jul. Tyvärr slog mig inte idén förrän precis nu. Ni får ta det som det är liksom.



Jag inleder med en modern klassiker - Adolphsson & Falks "Mer Jul". Jag hoppas kunna återkomma med något mer otippat i morgon. :)

Jobbet - ingen frizon!

Idag fick Superkexet flott besök på jobbet - av 2 säljare från Tele2. *stön* Det är illa när inte ens jobbet är en frizon från telefonsäljare! Och naturligtvis var jag tvungen att lyssna på dem också eftersom de var tvugna att dra alla fördelar med deras jadajadajada. Inte ens ett bestämt nej fick tyst på dem - de hade order från sina chefer att dra hela mumbo-jumbot. *suck*

Att inte säljcheferna på Tele2 fattar att det är bättre att ta ett nej direkt istället för att säljarna ska stå och tala för döva och uttråkade öron vars ägare för längesedan velat placera en fot i byxbaken på säljarna? Då hade man kanske varit åtminstone lite frestad att överväga ett eventuellt byte till Tele2 någon gång eftersom de verkat både trevliga och lyhörda för kundens önskemål den gången man stötte på dem.

Här byts inte längre några teleoperatörer. Jag kommer ringa med Telia till döddagar, bara för att jävlas med alla idiotiska bolag som ringer och tjatar. Den ene är fräckare än den andre dessutom. Värstingarna i ligan brukar inte ens presentera sig och sluddrar fram företagsnamnet och när man ber dem förtydliga sig är det ett företagsnamn man aldrig hört förut.

Jag har fått erbjudanden från Ventelo om att "uppgradera" mitt telefonabbonnemang. När jag förklarat för dem att det inte går eftersom jag inte är kund hos dem har jag fått till svar att "Det gör inget, det ordnar jag nu!". "I helsike heller" brukar de få till svar.

En annan variant är en nymodighet som har blivit mer populär på sistone. Säljaren presenterar sig bara med förnamnet och börjar sedan kallprata om vädret eller nåt liknande för att sedan plötsligt fråga "Ni ringer väl med X idag?". Den taktiken går jag inte heller på. Ringer det någon som jag inte känner blir det bara ett "Jag är inte intresserad och jo, det regnar här också, hej då!".

Nu behöver jag lugna nerverna. Det får bli ett klipp från You Tube med något av det vackraste jag vet; Sussie Tapper sjunger "Visst finns mirakel". Enjoy!

Näthandel - hur svårt kan det va'?

Inte alls tydligen om man får tro många som drömmer om att starta eget. Det svåraste som finns, säger andra som har erfarenhet av det.

De som varit med ett tag och kört e-handelsracet brukar peka ut några betydelsefulla faktorer som bidragit till att de överlevde sitt första år på webben.

1. De hade ett nätverk på internet som var en målgrupp för affärsidén.

2. De hade en egen och unik idé och kopierade inte ett befintligt koncept.

3. De såg till att ha täckning för sina kostnader, främst för frakten.

Vad är då främsta hotet mot e-handeln? Lågkonjunkturen? Rädslan att få kontot länsat när man betalar med kort? Nej, främsta hotet kommer paradoxalt nog från de egna leden om jag får säga det själv. För när marknaden blir mer än mättad och konkurrensen hårdnar, då börjar utslagningen.

Ett lysande exempel är alla dessa barnklädesbutiker som poppat upp som svampar ur jorden de senaste åren. Här råder verkligen amatörernas julafton i vissa fall. Deras strategi för att alls få sälja (eftersom de ofta totalt missat marknadsföringsbiten) är att sälja billigt och därtill ofta sälja fraktfritt. Det funkar ett tag men genererar ingen vinst men vad gör det eftersom "jag har det som hobby". Dessa hobbybutiker gör det snudd på omöjligt att sälja på villkor som genererar inkomster som faktiskt gör att det går att leva på företaget.

De skapar dessutom bortskämda konsumenter som vägrar att betala vad det faktiskt kostar att tillhandahålla shoppingmöjligheter med bekväma, säkra och användarvänliga betalningssätt 24 timmar om dygnet och servicen att få det hem i brevlådan eller för avhämtning på Ica när man ändå går in för att handla mjölk och bröd.

Baksidan med näthandeln är att kundkontakten förlorar den där extra dimensionen som det personliga mötet i vanliga butiker ger. Det är mer än en näthandlare som fått uppleva att bli kallad lurendrejare och svindlade skurk eftersom det inte låg något paket i brevlådan dagen efter att beställningen gjordes. Att det finns hårt arbetande människor som gör sitt bästa men som inte alltid räcker till tycks vara svårt att förstå för en del köpare. Att det bakom den snygga sidan (som f ö kostar runt 500 + moms eller mer varje månad att tillhandahålla) finns en människa som månar om sina kunder och vill dem väl även de dagar allt känns skit och kräkreflexen kväljer i halsen när de ser att mailboxen är full av kundmail som måste besvaras.

Så nästa gång du handlar på nätet, fundera en gång extra hur du vill att dina shoppingmöjligheter ska se ut i framtiden. Använd din makt som konsument med omdöme. Och minns att bakom varje nätbutik finns det människor med känslor som sliter för att få tillvaron att gå ihop, inte en dator som räknar cash.

Sälj dig själv - en mycket liten raggskola för nätdejtare

Eftersom Superkex besitter trettioplussarens och den självbelåtet giftas oändliga visdom tänkte jag idag dela med mig av mina reflektioner som jag burit runt på och grunnat över i runt ett decennium; Varför är så många fantastiska män så fantastiskt dåliga på att ragga på dejtingsajter?

Jag tror att det lamaste jag hittade i min mailbox på den tiden jag nätdejtade var "Hej, jag är en snäll och trevlig kille i X-stad". That´s it. End of story. Det var typ vad han hade att säga mig.

Har män inte förstått att nätdejting ligger på samma nivå som arbetssökande? För det man gör på en dejtingsajt, det är att söka plats i någons hjärta. Ett hedersuppdrag av rang liksom. Och då vill det till att man har något mer att komma med än bara snäll och trevlig. Det är ju faktiskt ett basic grundkrav, något vi alla är med vissa undantag. (Jo, jag antyder här att Hitler hade en sjujäkla tur som fick komma innanför brallorna på Eva Braun!).

Vill jag dela liv och säng med någon som är snäll och trevlig kan jag lika gärna skaffa jycke. Sexlivet blir katastrofalt förstås men man slipper svettiga strumpor på soffbordet, pinsamma vitsar när ens föräldrar kommer på besök och klagomål över att det är för mycket grönsaker och för lite bearnaisesås i lunchlådan. Alltså, bred på om dig själv! Det är mycket mer lockande att dejta någon som läst moralfilosofi, som tycker att karrékotletter är en överskattad bit av grisen, som tycker att Martin Timell borde skaffa peruk eller konstaterar att om han skulle välja yrke idag skulle han vilja bli schimpansforskare istället för ekonom. Det ger en helt annan bild av någon än bara snäll och trevlig.

Ett annat fenomen som jag upptäckt när jag roat mig med att chatta på
Passagen är att män är helt okritiska utom på en punkt; utseendet. Om vi tjejer vore tårtor skulle många män sluka oss hela bara vi såg tillräckligt läckra ut. Ni vet, gräddiga med frestande rosa marsipanrosor på strategiska ställen och ett vagt lockande löfte om ett saftigt inre. Varför inte bemöda sig med att ta en smakbit helt förutsättningslöst? Det är inte roligt alls att få magknip för att man vräkt i sig en sockersöt tårta som sedan visade sig vara fylld med äppelmos och krossad ananas som är det värsta du vet. Och den där lite menlöst dekorerade tårtan kan visa sig vara en verklig läckerbit.

Alltså: Superkexet rekommenderar:

1. Ta reda på vem du själv är och vad du vill ha.

2. Erinra dig den bästa platsansökan du någonsin skrivit och som gav dig Drömjobbet. Lägg ner lika mycket tid och möda och du kan få till det med Drömtjejen.

3. Utseende i all ära men har ni inget gemensamt kommer du ändå bara få nöjet att nuppa en gång. Om du ens kommer så långt.

4. Skaffa dig självkänsla och självförtroende. Det är sexigt!

5. Minns att vi tjejer får pussa många grodor innan vi hittar vår prins. Detta gäller även män.



Och bli inte förskräckt om hon tar initiativet. :)

Kalkon eller Anka?

Jag har en halvskabbig hemlighet - jag älskar covers. Bäst och roligast blir det när artisten gör något eget och inte gör covers för att bättra på plånboken med kassaskåpssäkra gamla hits. Själv är jag barnsligt förtjust i det oväntade, "kulturkrockar" kan man nästan kalla det. Som när Paul Anka gör Nirvanas "Smells like teen spirit" i en helt egen version. Vore jag Kurt Cobain skulle jag le glatt i min himmel. Det håller och det svänger skönt. Vad mer kan man begära?



Ibland blir covern bättre än originalet - det är artisteri på hög nivå. Scotts som tävlar i SVTs "Dansbandskampen" lyckades göra en helt magisk version av Sven-Ingvars "Två mörka ögon". Det är så vackert, så vackert.



Det är inget större fel på originalet heller. Men att det blev en helt annan stämning över låten genom att dra ner på tempot överraskade mig faktiskt. Ett smart drag av Scotts måste jag säga, att göra den sången till sin egen på det sättet.



I morgon är det dansbandskamp igen. Själv har jag min vinnare klar...

När blir prostitution prostitution?

En i sanning delikat fråga kan man tycka, särskilt nu när det börjar diskuteras att förbjuda svenskar att köpa sex även utanför rikets gränser. Jag undrar i all stillsamhet hur det ska gå till rent praktiskt. Ska dyra Interpolresurser tas i anspråk eller ska alla svenskar i passkontrollen förses med underkläder som exploderar i ett moln av outplånlig färg om de tas av? Måste man ansöka om specialtillstånd från Socialstyrelsen för att slippa dessa underkläder om man ska åka på smekmånad?

Problemet i debatten är att de som debatterar så förtvivlat gärna blandar ihop äpplen och päron och använder känslomässiga slagträn i debatten, något som Mattias Sigurdsson skriver om i sin blogg.

Men det finns ytterligare aspekter på prostitutionen än de som Mattias Sigurdsson för fram. Tack vare svenska sexköpslagen får en del grupper i samhället de facto leva sexlösa.

Finn Hellman skrev en krönika om ämnet sex och handikappade år 2004 som publicerades i bl a tidningen Arbetaren. Han konstaterar att handikappade har en ytterst begränsad tillgång till sitt eget sexliv, något som vi vanliga fullt friska svenskar inte verkar fatta överhuvudtaget och definitivt aldrig skulle acceptera för egen räkning. Här ställs frågan verkligen på sin spets.
Är det prostitution om en barmhärtig personlig assistent hjälper sin brukare på den här punkten? Skulle det bli ok för facket om man införde ett onanitillägg och arbetsgivaren erbjöd personalen fortbildning? Eller skulle man stämplas som kriminell eftersom man gjorde det på arbetstid och följdaktligen hade betalt för det?

Och varför ska just sex vara gratis? Massörer, tandläkare, gynekologer och hudterapeuter klassas inte som kriminella när de tar betalt för sina tjänster.
Beror det på att sex symboliserar det yttersta kärleksbeviset mellan man och kvinna och därmed besudlas om det kommersialiseras? Märkligt tankesätt i dessa dagar då kärleken redan är hopplöst kommersialiserad med Alla Hjärtans Dag som främsta exemplet.

Eller är det för att män är snåla och på sin höjd bara vill offra några drinkar på krogen och ett vagt löfte om att ringa någon dag för att få sex? Eller är det för att vidmakthålla könsordningen som kvinnor förbjuds att spä på sina usla löner med ett lönsamt extraknäck? Vore det mer accepterat om de ansökte om F-skatt och betalade skatt som alla andra, mer traditionella kvinnliga entreprenörer?

Många frågor, någon som har ett svar?

Sverige, Sverige

Så svenskt och mångkulturellt det kan bli om man bara lägger manken till.



Min stora favorit Soran Ismail i Parlamentet.



Vi svenskar har svårt för att ta ställning ibland. Här känner sig dock Henrik Schyffert nödgad att ta upp muminfrågan och ta ställning.



Magnus Betnér kommenterar föräldrars förljugenheter och dagis.



Vi tar en klarsynt analys om bankerna och deras medarbetare. Det råder trots allt finanskris här i landet.



Vi avslutar med en sång. Man får tycka vad man vill om Galenskaparna & After Shave men den här är bra. Förutsatt att man gillar gospel och tar religionen med en nypa salt. Har du alibi?

GPS für alle?

Ja, har vi alla en inbyggd känslomässig GPS som talar om för oss när vi är vilse i tillvaron? Jag tror det. Jag tror också att många inte vågar lita på den där GPS:en eftersom den ibland ger underliga och inkonsekventa resförslag i tillvaron. Andra vet inte om att de har en GPS utan försöker ta sig fram i tillvaron enligt ett logiskt mönster.

Själv har jag mer och mer kommit fram till att min GPS funkar riktigt bra. Känns något fel så är det fel. Känns det rätt i magen så är det så. Redan för 8 år sedan lite drygt så vågade jag lita på den. Det var enda skälet till att jag sa "Ja" när min kollega frågade om jag ville gifta mig med honom. Eftersom ingen av oss var nyktra vid det tillfället tog jag frieriet med en stor nypa salt. Men frågan hade satt bollen i rullning. Några veckor senare när hela jobbgänget hade fest igen kom frågan upp igen. Så, lätt berusad, stående på en spannmålsvåg utanför ett svinhus svarade jag ja. Trots att vi knappt ens hade ett gemensamt språk då och bara hade jobbat ihop i en månad så hoppade jag bungy-jump i tillvaron för att följa min GPS.



Inte riktigt lika romantiskt som scenen ur filmen "Love Actually" men helt klart oförglömligt ändå. Medan jag ändå frossar i romantik, filmklipp och Colin Firth så passar jag på att lägga ut ett klipp till. Den här gången från Bridget Jones dagbok.



Förvisso film men ändå ett exempel på att den inre GPS:en har rätt. :)

Själv har jag inte riktigt våga lita på min förrän jag gjorde ett personlighetstest för några veckor sedan. Det blev en riktig ögonöppnare - 40% instinkt, 40%känsla och 20% logik är det som hjälper mig att navigera genom tillvaron. En annan siffra som fångade mig var värdet för familjeorienterade aktiviteter; 119. Jag kände tråkstämpeln smacka till på ena skinkan. När gjorde jag och maken något sist ihop utan barnen egentligen? Någon gång på Hedenhös tid tror jag.

Nog för att det är bra att lita till sig själv. Men ibland är det bra att göra ett personlighetstest. Om inte annat kan man få sig ett gott skratt. Och en ny vår för äktenskapet.

Det finns alltid någon som har det värre

Tänk på de stackars föräldralösa AIDS-barnen i Afrika! Nästan undantagslöst när jag läser på Familjeliv dyker det här fenomenet upp. Människor som förminskar andras känslor genom att påpeka att andra minsann har det värre. Finns det något snålare än sådana människor? Som inte ens kan bjuda på lite bekräftelse eller ens låta människan få hysa känslor utan dåligt samvete. Det kostar ju ingenting!



Men det är inget att förundra sig över egentligen när man skriver om en sajt där moralpaniken flödar fritt. Det är bara att logga in och bli mörkrädd över amningsfascism, nannymetoder, män som inte gör ett smack i hemmet och ett fattigSverige man inte trodde fanns... Utan att ens veta om det har Magnus Betnér klockrent fångat det hela:



Vi ses igen. Tro mig. Det här är bara början.

Att ta av offerkoftan

En del människor lyckas med konststycket att vandra hela livet igenom iförd offerkofta. Gud allena vet hur de lyckas med det. Vi kom aldrig så långt i diskussionen igår min nyfunne vän M och jag. M konstaterade iaf att Gud är en råbarkad sälle som utan förvarning delar ut en smocka då och då. En slags brutal kärlek vars syfte är att visa människan att hon förmår mer än hon någonsin trodde var möjligt.

Det är här min teori börjar. Det är här vi människor kan välja att utmana Gud, knyta näven och vråla "Din jävel! Jag har hus och ungar och det sista jag behövde var att bli av med jobbet just nu! Tack så jävla mycket" eller om vi bara ska lägga oss platt på marken och falla i ordlös gråt av hopplöshet.

Det sista är det enklaste; dra på sig offerkoftan och slokörad vandra vidare på samma stig i livet. Det första är det svåraste och belöningen som väntar runt något av hörnen som passeras vet ingen vad den är. Det är inte ens säkert att man ser att det är en belöning när den väl dyker upp. Men man får åtminstone nöjet att göra lång näsa åt Vår Herre - "Tji fick du gubbstrutt!".



Så fortsätt drömma du. Går det åt helvete så gör det. Oavsett drömmar eller ej. Och se dig själv i spegeln, inte 17 klär du i offerkofta. Det är ett smaklöst plagg.

Tragiskt

Världen är full av tragiska saker. En av dessa är nätdejtingsajter. De är fullproppade med tragiska människor som bjuder på (tragi)komisk läsning. En del lockar till skratt, andra till rysningar och andra känner man vemod inför.

En del häpnar man över, iaf jag. Kalla mig trångsynt eller övermåttan konventionell men jag vill inte dejta en 53-åring. Jag får dåliga vibbar av det. Som att bli bjuden på kondis av pappa ungefär. Nej, tack! Och hur skulle en 53-åring kunna orka med att få tillvaron iaf fläckvis invaderad av två busfrön? Tänker inte 53-åriga män så långt? Eller är de bara desperata och vill dejta allt som inte bär Y-front som dom själva? *ryyys*

Det är förunderliga tider vi lever i. Vi är mer uppkopplade än någonsin och ändå är vi så jävla ensamma. Fruktansvärt. Livet är tufft. Även för 53-åriga män.

När man har tråkigt

kan man alltid leta klipp från You Tube. Jag är nog inte ensam om den hobbyn tror jag.



En av mina absoluta favoriter. Janne Åström har en härlig röst och jag älskar låten.



En av mina favoritfilmer är Love Actually. Särskilt bra är storyn om Colin Firth som författare som förälskar sig i portugisiskan Aurelia. Blir lika full i skratt varje gång hela manuset flyger i sjön och de desperat dyker i för att rädda det. :)

Love, ja. Det vore inte helt fel. *suck*