Chick lit - deep shit

Chick lit är en lite lätt bespottad litteraturgenre som tillhandahåller lättsmält läsunderhållning författad av exempelvis Emma Hamberg, Sophie Kinsella, Marian Keyes och Helen Fielding. Men även den lättviktigaste litteratur kan rymma stora tankar även om de på ytan ser banala ut. För mig är t ex Emma Hambergs "Brunstkalendern" en bok som verkligen berör. Varje gång jag läser den rinner tårarna för den rör upp så mycket känslor inom mig.

Jag har några berättelser som ligger och gror. Som pockar på att få bli nedskrivna och förhoppningsvis även lästa. Frågan är bara när jag ska hinna skriva dem? Antagligen mitt i natten istället för att som nu sitta och lyssna på "Hon kommer från främmande vidder" och blogga. :-)

De senaste årens kaos och turbulens har gett mig så mycket att tänka på och fundera över och jag tror att skrivande är ett bra sätt att sortera tankarna på. Ett slags terapi och bokslut helt enkelt. Det ska bli intressant att se hur det slutar.

"Jag vill inte leva längre, mamma"

Ingen som läser bloggen då och då har väl lyckats missa att det är G som är "Diagnosbarnet" här i familjen. Storebror O har dock också visat sig ha bekymmer med sina frontallober. Redan förra vårterminen bröt han ihop av utmattning och stress och var hemma nästan en vecka och skolavslutningen kröntes med ett (inplanerat) besök på BUP. Första veckan på höstterminen vaknade han och låg under täcket och grät, så jobbigt var det för honom med ny lärare, nytt klassrum och nya rutiner. Jag ringde klassläraren som dock inte riktigt verkade förstå problemet och han erkände också utan omsvep att han inte visste något om NPF.

Så har det rullat på under hösten med ogjorda läxor, läxor gjorda i fel skrivböcker eller på lösblad för att någon skrivbok inte funnits, bortglömda läxböcker och bortslarvade papper. Förra veckan blev en repris på höstterminsstarten. Hjärtskärande gråt, skolvägran och ett framhulkat "Jag vill inte leva längre, mamma". Mammahjärtat blödde och jag bestämde mig för att ringa rektorn igen. Rektor fick skrämselhicka av min berättelse och pratade med klassläraren som vid det här laget tydligen har insett att O behöver hjälp (eller så har han tröttnat på klottriga lösblad). Så nästnästa vecka är det elevvårdskonferens och basutredningen ska påbörjas så fort psykologen är tillbaka på banan igen efter sin sjukdom.

O är ett praktexempel på hur svårt det kan vara med NPF och hur svårt det är att som förälder att se att något är fel. För på ytan är han en vanlig 10-åring som gillar TV-spel, läsa fantasyböcker, se på film och är med i scouterna. Under ytan är han kaos. Att städa rummet kräver att jag är med och instruerar och håller honom kvar i uppgiften. Annars vet han inte vad han ska göra och var han ska göra av sina saker. En sida matteläxa tar en timme minst om han ska göra den själv och då slutar det med att han har räknat tre tal och sedan bryter ihop av förtvivlan. Chinchillorna som han var så glad åt i höstas vågar han inte umgås med längre efter att en av dem hoppade upp på fönsterbrädan och han fick panik för att han trodde att den skulle ramla ner och slå ihjäl sig. Han saknar känsla för tid och avstånd; en promenad runt kvarteret med Vovven är nästan som att åka Vasaloppet i hans ögon. Ja, listan kan göras lång.

Jamen så där är ju alla ungar säger säkert någon. Javisst, alla barn har sina svårigheter och alla får inte diagnos för det. Men när svårigheterna blir så stora att barnet själv upplever att livet är en enda lång brant uppförsbacke, då är något fel. Problemet är bara att det finns en lång rad populära bortförklaringar som skola, media och allmänheten gärna tar till. "Bortskämd", "lat", "söndercurlad" och "dåligt uppfostrad" är några förklaringar man möts av när man som förälder vädrar sin oro. Eller så är det "helt normalt i den åldern". Jo hejsan.

Jag är evigt tacksam för att rektor och klasslärare lyssnar på mig och tar min oro på allvar. För ett år sedan hade de nog inte gjort det. Då satt det hårt åt att ens få hjälp till barn som öppet visade att de hade problem. Sedan dess har det runnit vatten under broarna och vår skola har blivit mer lyhörd för barns och föräldrars rop på hjälp.



Vi seglar på ett spökskepp
Som ska gå I kvav
Genom viskande vindar och vågor
Som drar oss mot öppet hav
Vi kan sjunka I virvlande vatten
Eller vaka oss rakt genom natten
Och ta oss iland igen

Kravanpassning

Många gånger har jag fått höra klagomål om alla livets måsten. Städning hit, föräldramöten dit och däremellan är det räkningar, bilreparationer, vändning av komposten, släktkalas och avmaska hunden. Däremellan ska det arbetas, knullas och bäras ut soppåsar. Jag har aldrig riktigt förstått problemet. Inte förrän nu.

Anledningen till min bristande förståelse kan troligen härledas till mitt tjugonde levnadsår. För att göra en lång historia väldigt kort drämde jag mig själv in i väggen med dunder och brak med stor hjälp av svärföräldrar, dåvarande sambo och egen envishet och vilja att göra det rätta. Iaf trodde jag att det var rätt att ställa upp för familjen och bortse från mina egna behov. Det höll ju naturligtvis inte. Det tog mig ungefär ett år att komma igen. Jag levde på socialbidrag i en etta och funderade på hur mitt liv skulle bli någon gång.

Jag har ända sedan dess skalat bort och gjort mig av med massor av måsten. Hemmet måste inte glänsa fläckfritt, huvudsaken är att det är undanplockat och att man inte får stelkramp av att gå på toa eller blir magsjuk av middagen. Allt som måste göras som exempelvis tandläkarbesök och annat som innebär att passa en tid skrivs in i stora almanackan. Helgerna bokas inte upp på femtioelva saker utan hålls tomma för att om det finns lust och energi kunna fyllas med något roligt som ger lust och glädje för hela familjen.

Jag har alltså kravanpassat min tillvaro. I höst och vinter har det gått sådär. Jag har dragit den stora delen av lasset eftersom maken inte har varit hemma i veckorna. Det har känts och känns fortfarande. Energin är inte på topp. Utvecklingssamtal, matlagning, jobb, barn, husdjur, ja hela livspusslet har varit svårt att få ihop trots att jag gjort mitt bästa för att kravanpassa för att orka. Bara att ta nya tag.

Nästnästa vecka ska vi till NP-teamet och påbörja Gs utredning. Veckan därpå börjar mitt nya liv som ensamjobbare. Ska bli skönt. Mer kravanpassat liksom. :-)

Det blir jul ändå

Blä. Ja, det är en bra beskrivning av dagsformen. Blä. Just nu är jag mest trött och less på det mesta och huset ser ut som om det plundrats av tjuvar som inte hittade det de sökte efter. Förklaringen till fenomenet stavas b-e-b-i-s-e-n som numera glatt knallar runt i huset och frejdigt möblerar om i köksskåpen och förflyttar saker med stor energi. Vid skötbädden står en paket stora vita bönor. Under soffbordet ligger ett kastrullock. I Gs rum hittade jag bebisens tandborste och igår när jag kröp ner i sängen lade jag mig på en smörkniv, ärligt stulen ur diskmaskinen.

Julstämning. Vad är det? Började förrförra helgen med att piffa och fiffa men den här helgen blev inget gjort. Till och med livet som gräsänka i veckorna har tappat sin tjusning. Matlagningen blir enklast tänkbara eftersom bebisen är trött och kinkig och helst vill bli buren och de stora barnen har sina favoriter som duger och allt annat är matlagning förgäves. Tvätt har samlats på matsalsbordet i väntan på vikning och vidare distribuering till husets garderober. Allt ska man göra själv.

Nåväl. Huset må se för jävligt ut. Jag må se för jävlig ut. Det blir jul ändå. Ska bara hitta tejp och snören till julklapparna innan dess. De ligger väl antagligen bakom toaletten. Eller någon annanstans.

BUP - hjälpen som pös

I våras när allt var som mest kaotiskt och barnen mådde piss fanns det åtminstone ett ljus i mörkret. BUP. Där skulle vi få hjälp. Trodde jag iallafall.

Hittills har jag inte sett en skymt av den där berömda hjälpen. En period i somras höll G på att mala sönder oss med sitt ensidiga tjatande om diverse olika tv- och dataspel. Jag menar bokstavligen. Inte tyst en minut på hela dagen och det enda som hördes var spel, spel och lite mera spel. Hela familjen höll på att få spel kort sagt. Så jag ringde livlinan BUP och fick en telefontid. Större delen av den telefontiden schabblade doktorn bort genom att ringa hem och förhöra min man om varför jag inte var hemma och svarade när hon ringde. Han föreslog att hon skulle ringa min mobil eller jobbtelefonen. Nåväl, efter att ha förklarat för mig att större delen av telefontiden var bortslösad eftersom jag inte varit hemma och svarat fick jag rådet att bryta tjatandet genom att avsätta 15 minuter någon gång under dagen då vi bara pratade om spel. Jag nästan grät inombords. En kvarts samtal om spel verkar väldigt lite och relativt harmlöst men det är tortyr för den som fått leva med det samtalsämnet hela sin vakna tid.

Nåväl, jag tänkte ge det ett försök åtminstone. Allt för sinnesfriden liksom. Och så knäppte det till i hjärnkontoret. För att slippa tjatet om när den där samtalskvarten skulle vara kom jag på idén om att göra ett enkelt schema för att rent konkret kunna visa när samtalet skulle äga rum. Ett enkelt schema snickrades ihop och fylldes med aktiviteter; frukost, tandborstning, påklädning, lek med kompisar, datortid, middag, utflykt, cykeltur, godis, läggdags och så naturligtvis en kvarts spelprat. Förändringen blev smått otrolig. Barnet klädde på sig och åt frukost utan tjat. Han lekte med kompisar, följde med på utflykter utan gnäll och blev nästan som ett nytt barn. Pratet om spel sjönk till en acceptabel nivå och "tortyrkvarten" ignorerade han helt. Det var inte prat om spel han behövde, det var struktur. Att få en förutsägbar dag, en ram att verka inom.

Vid nästa BUP-besök togs spelfrågan upp igen. När jag talade om att vi hade infört schema och att det medfört att speltjatet hade sjunkit kraftigt sa hon bara "Men så bra att ni kom på den idén!". Ja, det var tur att jag kom på det.

Nästa "experiment" från Bup:s sida blev att vi skulle lära G att somna själv. Vi hade ett helvete de flesta kvällarna med att få honom i säng, mest för att han inte kände sig trött. Jag var sjukt frestad att köpa melatonin från något svartapotek på internet men mitt bättre jag segrade märkligt nog. Nåväl, av BUP fick vi rådet att använda ett belöningssystem. Jag är inte förtjust i belöningssystem eftersom de inte fungerar på våra barn och det påtalade jag också. Mina farhågor viftades bort och vi for hem. Vi sjösatte belöningssystemet och belöningen sattes till "något trevligt som vi bestämmer ihop och det betyder inte att vi ska köpa spel". Naturligtvis bortsåg G från mina tydliga förklaringar och fick ett utbrott i världsklass. Han grät och rasade om vartannat.

Själv funderade jag på vad det kunde bero på. Varför var han tvungen att komma drällande 50 gånger och klaga över att det inte gick att sova för att sedan somna som en gris av utmattning när någon av oss legat bredvid i en minut? Ett närhetsbehov kanske som han glömde bort mitt i allt spelande månntro? På försök schemalade jag familjemys en halvtimme innan läggdags. En stund i soffan med lite tv och prat (här slog jag två flugor i en smäll och lät honom mala på om sina spel), sedan sängen och några sidor högläsning. Var han fortfarande pigg fick han titta på film. Vips, insomnandet gick utan klagomål och vi trötta päron fick en stunds lugn och ro framför tv:n. Utan belöningar...

Häromdagen var det så dags igen. Den här gången var det en telefontid mitt på förmiddagen och jag var preppad och klar. Tänkt igenom vad jag ville ta upp, laddat mobilen och påtalade för chefer och kollega att jag väntade viktigt samtal. En kvart efter utsatt tid ringde luren. Maken. Psykologen hade ringt till honom och beklagat sig återigen över att jag inte var hemma och svarade i telefonen. Dessutom hade hon inte kunnat nå mig på mobilen eftersom jag hade gett henne fel nummer. Jag har svårt att tro att det år 2011 ska vara tvång på att man ska sitta hemma och vakta telefonen för att ens barns psykolog ska ringa. Fattar de inte att även vi föräldrar till NPF-barn behöver vår surt förvärvade lön och inte kan sitta hemma och vänta på ett telefonsamtal?

Nåväl, det är ingen kris. Vi har det ganska bra just nu. Och häromdagen på utvecklingssamtalet frågade fröken vad G tyckte om skolan. Perfect! sa han och gjorde tummarna upp. Då känns det helt ok att BUP är hjälpen som pös...

Batterier, please!

Nej, jag fick inte jobbet jag sökte. Trodde innan jag fick beskedet att jag skulle bli både ledsen´, arg och lätt vansinnig om jag inte fick det men det känns faktiskt helt ok. Jag var iaf med i diskussionerna hela vägen och fick spö av en mycket välmeriterad medelålders man utan småbarn så jag får väl känna mig hyfsat nöjd ändå. Och skam den som ger sig, jag har sökt ett annat jobb...

Men nu var det batterier det skulle handla om. De är nämligen en bristvara. Mina egna inre batterier är nödtorftigt laddade. De otroliga mängder uppladdningsbara batterier jag köpt på mig till ungarnas Wii o dyl är puts väck. Bebisen har knyckt och försnillat batterierna till TV:ns fjärrkontroll. Kort sagt. we're out of battery.

Men idag skiner solen och jag ska försöka ladda mina egna batterier lite grann. Jag har börjat genom att blogga. Sen ska jag göra värsta fusklunchen till mig och barnen; korv med bröd. Så ska jag stoppa mer tvätt i tvättmaskinen och börja städa. Har upptäckt att stök, smuts och kaos i hemmet dränerar mig fullkomligt på energi. Märkligt men så är det. Och framåt kvällningen ska jag gotta ner mig i soffan ihop med maken och njuta av lite iskall cola, några chips och lite speedway på tv. Och så hoppas jag på att Bebisen sover som en stock hela natten...

Saker Som Suger

Som sagt. All denna väntan har gjort mig minst sagt stingslig. Småsaker får mig att se rött och vilken dag som helst går sprinten ur handgranaten och ve den stackare som råkar ut för den explosionen. Men för att lätta lite på trycket har jag gjort en lista på Saker Som Suger. Bered er på låååååång läsning!

* Människor som tror att det är ok att göra om samma klantiga tabbe flera gånger bara de säger förlåt. Värst är de som ber om ursäkt så många gånger att ordet förlåt blir helt urvattnat och sen gör de om samma misstag igen... Och igen.

* Folk som övningskör med sina ungar på allmän väg och låter ungen krypköra i 40 på 70-väg där det är svårt att köra om och inte lär ungen att stanna och släppa förbi bakomvarande trafik.

* BVC-sköterskor som tror att man är hemma och kan "kila förbi" BVC på en improviserad ettårskontroll. När man vänligt förklarar att det tyvärr inte går eftersom man är på jobbet får man frågan om inte pappan kan komma förbi med barnet. Öh, nej, han är inte heller hemma.

* Skolan ska se till att ordna hjälpmedel som barnet behöver i skolan. Otur då att skolan har noll koll på vilka hjälpmedel som finns och hur i helsike ska lärarna kunna prova ut hjälpmedel? Varför utbildas det arbetsterapeuter egentligen?

* Vad är vitsen med att jobba satan och lägga kraft och engagemang när dåligt management stjälper alltihop?

* Hur jävla lång tid behöver ett kunskapsbaserat företag på sig för att bestämma sig för vilken av tre kandidater som ska anställas? Antagligen en månad med tanke på att det tog tre veckor att bestämma sig för vilka som skulle intervjuas...

* Varför måste chinchillor bajsa i sandbadet? Fattar de inte att det är ofräscht och att sanden de skiter i inte är gratis heller? Typiskt karlar, bara grisa ner och sen skita i att städa undan efter sig!

* Människor som glatt glappar på om det mest privata trots att man talat om att man inte vill veta ALLT. Och den som pratar om andra med dig pratar ju också med andra om dig. Nej tack, det går fetbort.

* Människor som tror att vänskap innebär att ha kontakt jämt, varje dag, annars är något fel. Och när man inte orkar prata med dem så åker offerkoftan på direkt. Då är man elak som inte förstår att de bara bryr sig om en och att man behöver dem. I helvete heller. Piss off.

* Människor som bor i sin offerkofta och som ständigt tycker synd om sig själva. Som inte kan försöka lösa sina problem utan hellre skyller på andra. Det får mig att se rött. Men ryck upp dig för helvete och GÖR något själv! Mäh!



Och till skillnad från den där jävla mesiga Melissa Horn som P3 envisas med att spela både nu och då så har Veronica Maggio lite stake. Satan i gatan, passar för jävla bra.