Minsta Motstånds Lag - Jag gör det sen...

Nu har jag varit förbannad i en och en halv vecka. Konstant. Orsaken till min ilska heter Minsta Motstånds Lag, även känd under namnet Jag gör det sen. Det har gått åt flera timmar extra för att röja upp effekterna av MML, för att inte tala om alla förmaningar jag fått om vikten av att göra saker och ting direkt och inte låta det rinna ut i sanden. Och det är det som är den främsta grunden till min ilska.



Det är nämligen inte jag som använder frasen Jag gör det sen på jobbet. Däremot har jag en kollega som samlar småjobb som en ekorre samlar nötter. När jag vänligt men bestämt påpekade detta fick jag veta att eftersom jag inte tagit tag i det så var jag medskyldig. Det gjorde mig riktigt förbannad faktiskt. Jag har nog med att sköta mitt jobb, jag tänker min själ inte vara barnvakt åt någon som jobbat där längre än mig.



Om det inte drabbade mig personligen så skulle jag mest ha roligt åt det. För visst är det något komiskt över människor som offrar flera timmars arbete på att spara in några minuters jobb? Det är inte lika roligt när det orsakar mig merarbete, föreläsningar/förmaningar och framförallt så får det mig att framstå som en gnällig skvallerbytta som skyller ifrån mig. Det är faktiskt det som gör mig mest förbannad. Men min strategi är klar; jag gör min andel av jobbet, kollegan får drunkna i sin egen jobbhög bäst vederbörande vill. Så kan jag säga som Shaggy sen: "It wasn't me".

Liv och död i mina händer

Idag fick jag återigen anledning att reflektera över hur nära varandra liv och död egentligen är varandra. Jag har seminerat suggor idag på jobbet och därmed skapat nya liv. När jag gick längs gången och tittade ner på djupströbäddarna hittade jag en sugga med brutet framben. Människor går att gipsa men för en sugga finns bara en lösning; en kula i pannan och avhämtning med kadaverbilen.



Det är aldrig lätt att avliva ett djur. Jag har alltid en klump i magen när jag laddar bultpistolen och håller det kalla stålet i handen. Och alltid gnager samma tanke i bakhuvudet; måtte hon slockna direkt. Ansvaret för att släcka ett liv vilar tungt på axlarna när jag osäkrar, smeker undan örat och blottar pannan. Placerar det kalla stålet mot pannan mitt mellan öron och ögon, tar ett andetag och trycker av. En dov knall, doft av krut och kroppen som nyss var ett levande djur börjar sprattla.

Jag gör det aldrig med lätt hjärta. Det är ansvaret för tungt för. Men jag är glad över att jag är kapabel att döda. Det betyder att jag har möjlighet att avsluta ett oskyldigt djurs lidande. Det gör mig lätt om hjärtat.

Vad jag gjorde efter att ha skjutit suggan? Jag återgick till något jag alltid gör med lätt hjärta och dessutom är bra på. Jag skapade fler liv.

Idag blir det inget YouTubeklipp. Det blir Bo Setterlinds vackra dikt "Döden tänkte jag mig så" istället. Lite mer passande kanske.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Helger - när vardagen krackelerar

Det är förunderligt hur mycket som gömmer sig under vardagens grå yllefilt men som kommer fram vid storhelgerna. Som midsommar till exempel. En helg när vädret ska vara soligt, snapsen kall, jordgubbarna svenska och gud nåde den som smiter från sitt ansvar att skutta runt stången. Det är bara det att det blir inte alltid så. Faktum är att det idag på midsommardagen finns ganska många besvikna människor runt om i vårt avlånga land.



Kvinnor vars män blev för fulla, kvinnor vars män struntade i sin familj och istället hävde öl med polarna, barn vars föräldrar grälade om hur många snapsar som druckits och om det inte räcker nu, män vars kvinnor har pippat med grannen i hamocken på altanen och tusen andra galenskaper. Bara för att det är midsommar. Egentligen en helt vanlig fredag när natten är ovanligt ljus. Groteskt laddad med förväntningar och måsten. Måste vara med familjen, måste vara på fest, måste ha roligt. Och givetvis urartar det. Ingen klarar av att leva upp till sådana uppskruvade förväntningar. Inte ens midsommarafton självt.

Det märkliga är att folk aldrig lär sig det. Det är trial, trial och trial igen med error, error och error som resultat. Bara för att vi förväntar oss olika saker och är dåliga på att kommunicera dem. Eller är för själviska för att ta hänsyn.

Förstå mig rätt, jag tycker om midsommar. Jag gillar jul, påsk och födelsedagar också. Men jag ogillar de hysteriska måstena, tvånget och masspsykosen kring dessa företeelser. Världen går inte under för att midsommar inte blir en Carl Larssonidyll. Man kan ha en fantastisk födelsedag utan att ha hundra av de närmaste kompisarna på fest. Det blir jul även om man inte har kokat tio olika sorters kola, pysslat ihop tovade strutar i ull och samlat hela släkten ner till minsta brylling runt en hundrakilos skinka.

Tänk så mycket ångest, kreditkortsskulder och stress vi skulle bespara oss om vi tittade på vad som är viktigt för oss själva istället för att hysteriskt försöka leva upp till fejkade ideal. Hur vill du fira nästa gång?



Vi har bara en liten stund på jorden. Ta vara på den och gör den till din.

Total pain

Sedan några veckor tillbaka har jag varit sugen på att göra en svensk text till Prince underbara gamla hit Purple Rain. I söndags satte jag mig med papper och penna och väntade på att min inre musa skulle börja skapa. Lite lagom avslappnad efter en skön hundpromenad kombinerad med lite joggande. Detta var på förmiddagen. På eftermiddagen började benen kännas stela och ömma. Träningsvärk, förstås. På kvällen föddes idén om att göra en ny text till Purple Rain, Total Pain. En ny hit för Weird Al Yankowitch, helt klart. Jag hade ont i hela kroppen, frös som en nyrakad isbjörn på Antarktis och svettades floder. Influensa.



Måndagen spenderade jag helt utslagen hemma med en pigg och nyter femåring som glatt ägnade förmiddagen åt diverse aktiviteter ute för att sedan förnöjt ordna till en lunch bestående av flingor, mjölk och en syltsmörgås åt sig själv. Sjuåringen gick ut med hunden och jag låg i soffan och huttrade under en fleecefilt.

Tisdagen förflöt på ett liknande sätt förutom att jag faktiskt lyckades gå ut med hunden själv och värma lasange i micron till lunch.

Idag är det onsdag och hopp om livet. En expedition till Apoteket resulterade i mer Panodil (ovärderligt!) och nya halstabletter (ännu mer ovärderligt!). Snälla mamma har lovat att gå ut med hundar och barn, jag har gräddat våfflor till lunch och femåringen har ritat stora blåa Halloweenpumpor och tittat på "RasmusåSnalle", dvs Rasmus Nalle. Och själv sitter jag och bloggar i godan ro. Lycklig som få eftersom jag idag fick på mig ett par jeans som jag köpte på januarirean 2006. Det är ett par sjukt snygga Only-jeans och de kostade typ 134,50. De har varit min morot i diverse olika viktminskningsprojekt de senaste tre åren.

I morgon är det torsdag och då ska jag till jobbet om jag så är döende. Jag har fått en massiv överdos av Nickelodeon, tjat om glass och har definitivt fått nog av att försöka dressera en egensinnig femåring som påtalar att han hatar mig varje gång jag säger nej. Min stackars hals pallar dessutom inte fler duster.

Det är tur att jag har ett jobb att rymma till...

Grisiga kollegor

Det var sjukt längesedan jag hade tid och möjlighet att sitta ner och blogga i godan ro. Helt plötsligt har jag både ett jobb och ett liv som tar det mesta av min tid. Men jobbet ger inspiration och möjlighet att filosofera och det vore syndigt slöseri att inte blogga om en del av det som flyter upp i huvudet.

Jobbet som djurskötare ger upphov till fler spännande iakttagelser än vad man skulle kunna tro. Det är inte särskilt svårt att dra mänskliga paralleller till grisarna. Som till exempel mina ovärderliga kollegor och assistenter galtarna. Vi har sex stycken och idag tänkte jag presentera dem. Tyvärr utan bilder, det får bli en annan gång.

Första paret ut som bor vägg i vägg med varandra är Svennis och Örren (gud allena vet varifrån det namnet kommer!) och de är ungefär varandras motsatser. Svennis påminner ganska mycket om sin namne fotbollstränaren Svennis Eriksson. Snygg och proper, har hand med damer och håller ungkarlslyan snygg och prydlig. Örren däremot framstår som en halvsluskig ungkarl, lätt alkoholiserad och svinar ner precis överallt. Märkligt nog tycks suggorna vara svaga för honom ändå. Troligen beror det på dåligt omdöme skapat av brunsthormonerna.

Nästa par är ungefär lika omaka som det första. I den vänstra boxen bor Gert, stor och kraftig som Robert Aschberg men med en betydligt godmodigare framtoning. Eftersom han skiftar i brunt är det inte alltför svårt att se honom som en vital sextioplussare i snusbrun gubbtröja som älskar att gubbsjukt flirta med yngre tjejer. Dessvärre är han så stor att de enda damer han får ragga på är de lite äldre och bastantare som tål tyngden. Han är ingen hetsig älskare men bemödar sig faktiskt om att ge partnern lite förspel.

Ordet förspel existerar inte i grannen Foppas värld. Precis som sin namne har han en benskada som hindrar honom från att ge sitt allra yttersta men det hindrar honom inte. Smal och elegant kråmar han sig inför suggorna som beter sig ungefär som värsta sortens vulgära hockeyfans. Om suggor bar trosor skulle förmodligen Foppa sova gott i en driva av hipsters och tanga istället för vanlig hederlig svensk kornhalm.

Sista paret ut är Knut och Zlatan. Knut och Svennis är väldigt lika, både till sätt och utseende. Knut skulle förmodligen om han var människa vara en trettioplus singelkille som får hålla tillgodo med one night stands. Inte för att han ser illa ut eller är ofräsch eller bor i en liten sunkig etta på en bakgata ute i förorten utan för att han är en så otroligt ego kille. "Maximal tillfredsställelse omgående" tycks vara hans motto.

Ingen kunde vara mer feldöpt än Zlatan. Låt gå för att han har lite ont i ett knä, precis som vilken fotbollslirare som helst. Men han påminner mest om en söt men finnig och tafatt tonårskille som aldrig kommer längre än till nudda-bröstenstadiet. Dessutom blir han så barnsligt lycklig när någon uppmärksammar honom att han kissar på sig. Drömkille? Nja, tror inte det...

Hur som helst är de trevliga kollegor som sköter sitt jobb väl. Jag ska bara vänja av Örren med att gubbsjukt nypa och dra i mina byxor när jag städar hos honom...

Och vad kunde vara lämpligare att avrunda just det här inlägget med än Galenskaparna & After Shaves träffsäkra sång "Grisen i säcken"?

Lite levnadsvisdom

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för
mycket för Dig att hantera. När dygnets 24 timmar inte
känns nog. Kom ihåg majonäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några
föremål på bordet framför sig. När lektionen började
lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom
majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten
med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken
var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i
burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i
tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han
studenterna om burken var full. De höll med om att den var
det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och
hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av
tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full.
Återigen svarade studenterna med ett enhälligt
'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe
som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i
burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum
som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna
skrattade. Nu, sa professorn medan skratten klingade ut,
vill jag att ni tänker er att den här burken representerar
ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som
familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert
hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara
dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika
ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder
något , som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt
annat - småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först,
fortsatte professorn, går det inte att få plats med
golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det
inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var
uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och
förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut
på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig
passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är
mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först -
sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som
är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar. Professorn log och sade, jag är glad att du
frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och
pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för
en fika med en vän.



Och en sak till; se livet från den ljusa sidan.

Längtan till landet ger matjord i fickorna

I fredags var jag ute på det riktiga landet. Ni vet, böljande nyharvade åkrar, smala slingrande vägar där bönder tuffar fram i en gammal Valmet med en skramlande såmaskin efter och bondgårdar med röda lador och mörkblå silotorn av märket Harveststore. Det var som att färdas 15 år tillbaka i min egen privata tidsmaskin.



Sakta men säkert återtar jag delar av mitt gamla liv som jag känner att jag inte vill leva utan. Fast någon mer bonde blir det inte. Det räcker med att mannen i mitt liv är uppväxt på en kolchos. Och var gång jag åker förbi en stor flock kor på eftermiddagen vid halvfyrasnåret känner jag en djup tacksamhet över att jag slipper mjölka dem. Och traktorkörning? Nja, jag nöjer mig med att tävla i ATL:s Traktor-VM.

Vad jag gjorde ute på landsbygden? Tja, jag passerade Memory Lane, svängde av till höger och gick på anställningsintervju. Idag fick jag veta att jobbet är mitt på prov i sex månader. Så den fjärde maj är det slut på de tråkiga dagarna, då börjar mitt nygamla liv. Jag längtar redan... Bara en sådan sak som att få lön. Det har inte hänt mig sedan september 2007. Tala om att få matjord i fickorna!



Riktigt så här pittoreskt blir det ju inte på mitt jobb. Men jäklars vad kul det ska bli att komma tillbaka till bondenäringen igen. Ni kan ju tänka på mig när ni äter en fläskkotlett sen; "Den här kotletten kanske kommer från en gris som Superkexet har gjort". Så, ät era fläskkotletter med andakt framöver...