I onsdags var vi på habiliteringen maken och jag. Gs utredning är klar och vi skulle få resultatet. Det blev ingen överraskning. ADHD och Asperger. Klockrena versioner av båda diagnoserna enligt både läkare och psykolog. Jag har vetat om det i nästan ett år, eller åtminstone misstänkt det. Nu blev det helt plötsligt verklighet. LSS. Vårdbidrag. Ännu mera pappersexercis och stångande med myndigheter är vad som väntar. Herre jävlar. Och informera skola och mina föräldrar om vad diagnoserna innebär. Bara att samla kraft och ta tag i livet. Nu när vi vet kan vi gå framåt. Det känns bra.
Det kommer att bli kämpigt men vem sa att livet skulle vara enkelt eller lätt?
Det blåser nya gördetsjälv-vindar på jobbet. En av grannarna som förut snällt har halmat och transporterat djur åt oss varannan vecka har hittat andra sysslor som är mer givande så därför får vi göra jobbet själva varannan vecka. Vi mjukstartade för några veckor sedan med att köra hem ett gäng avvanda suggor från gård A. Det gick riktigt bra bortsett från att traktorn vägrade starta efter att vi lastat av. Batteriet visade sig vara helt urladdat så jag fick skjutsa tillbaka traktorföraren till utgångspunkten medan traktorn fick stå kvar och skämmas i snögloppet.
Efter att ha stått med batteriladdare i ett dygn startade traktorn snällt och rullade hemåt med ägaren bakom ratten. På onsdagen gjorde jag och Mr C upp om att i morgon kör vi ut 40 suggor och kör hem ca 20 stycken på tillbakavägen. Plättlätt. Och med ett litet skratt enades vi om att inte stänga av motorn på traktorn. För säkerhets skull bara.
Torsdagen kom och vi inledde dagen med en snabb kopp Earl Grey med citron. Klokt beslut för det blev en jobbig dag. Första lasset suggor lastade vi snabbt och smidigt och Mr C tuffade iväg med traktor och lass. Själv började jag flytta djur, skrapa boxar och strö och jag hann t o m tursamt nog även äta lunch innan det var dags för nästa omgång djur att dyka upp.
Mr C stannade på vägen, lade i backen för att backa in vid porten till utlastningen - och inget hände. Lade i framväxeln, inget hände. Efter en kvarts idoga försök att få någon växel att funka gjorde traktorn ett jätteskutt och rullade sedan snällt in på ladugårdsplanen. Mr C bestämde sig helt djärvt för att göra ett nytt försök att backa. Då tvärdog traktorn och Mr C som i vanliga fall är idel brittiskt solsken och gemyt svor som en borstbindare.
För att göra en lång historia som innefattar startkablar, lastare, hjälpsam granne, lånetraktor och meckande med trög hitchkrok kort så lyckades vi bogsera bort den trilskande traktorn, sätta för lånetraktor och lasta av de vid det här laget rätt purkna suggorna. Då var klockan strax efter två och vi hade ett lass med suggor och ett med smågrisar från granngården att köra. Ekvationen gick sannerligen inte ihop tidsmässigt så vi enades om att köra smågrisarna och spara suggorna till dagen därpå. Så satte vi på batteriladdaren på den vid det här laget allmänt hatade traktorn och trälade vidare med dagens knog.
Dagen därpå dök Mr C upp med lånetraktor, vagn och kakor till teet. Sedan meckade vi ihop hitchen på traktorskrället, kontrollerade att den startade och att det gick att växla. Det gjorde det naturligtvis eftersom batteriet var fulltankat. Elektronisk växellåda och urladdat batteri är en kass kombination. Vi krokade på vagnen efter traktorn och lastade in djuren. Äntligen!
Inlärningskurva eller fredagen den 13:e i förskott?
Riktigt den effekten har då sannerligen inte chefens traktor på mig kan jag ju säga...
