76 kvm frihet

Jag har flyttat. Eller mer korrekt, jag, barnen, Hunden och de fem chinchillorna har flyttat.Efter att ha försökt i flera år så orkade jag inte mer. Stressen med att försöka anpassa livet kring familjen så att alla skulle må bra gjorde mig superstressad och inget kändes bra längre. Jag kände mig ledsen och grå i hela själen och ingen av oss mådde bra.

Mina föräldrar höll naturligtvis ett förmaningstal om att jag borde tänka på barnen innan de frenetiskt prackade på mig möbler och vaktade Bebisen medan jag och blivande ex-maken bar möbler. Och nu, några veckor senare syns effekten. Gladare barn som är ute och leker med kompisar. Barn som delar rum utan större gnissel. Barn som vuxit några centimetrar av att hjälpa till med att få vardagen att gå ihop. Jag väntar på bakslaget som säkert kommer,att de ska börja tjata om att alla ska bo i huset ihop osv. Den dagen kommer säkert.

Det blev ingen vidare semester i år heller. Det mesta av mina två veckor gick åt till att göra lägenheten beboelig och få ordning på kaoset och att skola in Bebisen på sommardagis eftersom dagmamman har semester två veckor till. Bebisen älskar dagiset och kör dockvagn, pysslar om dockorna, cyklar trehjuling och sover middag som en stock som om hon aldrig gjort annat. Men två badutflykter hann vi med när vädret inbjöd till det och alla njöt av sol, värme och att bara ha kul på det där viset som man bara kan ha med sand, vatten, hinkar och spadar

. G slapp sommarfritids i år. Han hatar fritids och jag vägrade att utsätta både honom och personalen för den påfrestningen. Istället följer han med mig till jobbet och sitter där med laptop och mobilt bredband och spelar Minecraft och kollar You Tube medan jag jobbar. Det funkar riktigt bra och vi är nöjda med den här lösningen båda två. Hunden är också lycklig för hon har sällskap. Hon tränger sig ner på samma stol som G och så kollar de You Tube ihop.

Frihet säger jag bara. Även om den bara är 76 kvm kommunal hyreslägenhet är den så underbar!

Klockrent sa de

I onsdags var vi på habiliteringen maken och jag. Gs utredning är klar och vi skulle få resultatet. Det blev ingen överraskning. ADHD och Asperger. Klockrena versioner av båda diagnoserna enligt både läkare och psykolog. Jag har vetat om det i nästan ett år, eller åtminstone misstänkt det. Nu blev det helt plötsligt verklighet. LSS. Vårdbidrag. Ännu mera pappersexercis och stångande med myndigheter är vad som väntar. Herre jävlar. Och informera skola och mina föräldrar om vad diagnoserna innebär. Bara att samla kraft och ta tag i livet. Nu när vi vet kan vi gå framåt. Det känns bra.



Det kommer att bli kämpigt men vem sa att livet skulle vara enkelt eller lätt?

Traktortrubbel

Det blåser nya gördetsjälv-vindar på jobbet. En av grannarna som förut snällt har halmat och transporterat djur åt oss varannan vecka har hittat andra sysslor som är mer givande så därför får vi göra jobbet själva varannan vecka. Vi mjukstartade för några veckor sedan med att köra hem ett gäng avvanda suggor från gård A. Det gick riktigt bra bortsett från att traktorn vägrade starta efter att vi lastat av. Batteriet visade sig vara helt urladdat så jag fick skjutsa tillbaka traktorföraren till utgångspunkten medan traktorn fick stå kvar och skämmas i snögloppet.

Efter att ha stått med batteriladdare i ett dygn startade traktorn snällt och rullade hemåt med ägaren bakom ratten. På onsdagen gjorde jag och Mr C upp om att i morgon kör vi ut 40 suggor och kör hem ca 20 stycken på tillbakavägen. Plättlätt. Och med ett litet skratt enades vi om att inte stänga av motorn på traktorn. För säkerhets skull bara.

Torsdagen kom och vi inledde dagen med en snabb kopp Earl Grey med citron. Klokt beslut för det blev en jobbig dag. Första lasset suggor lastade vi snabbt och smidigt och Mr C tuffade iväg med traktor och lass. Själv började jag flytta djur, skrapa boxar och strö och jag hann t o m tursamt nog även äta lunch innan det var dags för nästa omgång djur att dyka upp.

Mr C stannade på vägen, lade i backen för att backa in vid porten till utlastningen - och inget hände. Lade i framväxeln, inget hände. Efter en kvarts idoga försök att få någon växel att funka
gjorde traktorn ett jätteskutt och rullade sedan snällt in på ladugårdsplanen. Mr C bestämde sig helt djärvt för att göra ett nytt försök att backa. Då tvärdog traktorn och Mr C som i vanliga fall är idel brittiskt solsken och gemyt svor som en borstbindare.

För att göra en lång historia som innefattar startkablar, lastare, hjälpsam granne, lånetraktor och meckande med trög hitchkrok kort så lyckades vi bogsera bort den trilskande traktorn, sätta för lånetraktor och lasta av de vid det här laget rätt purkna suggorna. Då var klockan strax efter två och vi hade ett lass med suggor och ett med smågrisar från granngården att köra. Ekvationen gick sannerligen inte ihop tidsmässigt så vi enades om att köra smågrisarna och spara suggorna till dagen därpå. Så satte vi på batteriladdaren på den vid det här laget allmänt hatade traktorn och trälade vidare med dagens knog.

Dagen därpå dök Mr C upp med lånetraktor, vagn och kakor till teet. Sedan meckade vi ihop hitchen på traktorskrället, kontrollerade att den startade och att det gick att växla. Det gjorde det naturligtvis eftersom batteriet var fulltankat. Elektronisk växellåda och urladdat batteri är en kass kombination. Vi krokade på vagnen efter traktorn och lastade in djuren. Äntligen!

Inlärningskurva eller fredagen den 13:e i förskott?




Riktigt den effekten har då sannerligen inte chefens traktor på mig kan jag ju säga...

Mackbredande och besök

Idag har vi haft besök av arbetsterapeuten. G fick i uppgift att göra ett mellanmål bestående av O'Boy och en macka med valfritt pålägg. Senast G träffade arbetsterapeuten så frågade hon G vad han hjälpte till med hemma och han sa "inget". Hon frågade om det verkligen var så varpå jag förklarade läget. Städning ger utbrott och inget annat (jo dålig stämning) och han klarar inte av att ta eget ansvar ens för att göra ett mellanmål. Finns inte motivationen så blir det inget mellanmål, inte ens om han är hungrig. Så vi curlar på, eller kravanpassar. Välj själv.

Just idag fanns motivationen. Antagligen för att det var lite roligt och spännande att briljera inför en okänd vuxen som intresserat antecknade vad som försiggick. Publik är alltid roligt.

I övermorgon bär det av till hab igen. Då ska vi träffa psykologen och specialpedagogen. Det ska bli intressant.

Icke kravanpassad vecka

Den här veckan är inte kravanpassad. Den var det inte när den febrilt planerades upp förra veckan och nu har den definitivt havererat. Det är Bebisens fel. Och Grävpappans. Och Exkollegans.

Bebisen blev sjuk i helgen. Skyhög feber, snor i floder och ledset till max. Så igår piggnade lilla damen till och var sitt gamla glada goa jag igen plus snormustasch de luxe. Så optimistiska jag tänkte tillbaka på förra gången samma scenario utspelade sig och bestämde mig för att Bebisen nog skulle fixa iaf en kort dag hos dagmamman. Grävpappan trodde detsamma och drog följdaktligen iväg i gryningen till Töreboda för en sista veckas tappert grävande i den västgötska leran.

Fram på morgonkulan vaknade Bebisen, ledsen, trött, ynklig och med ögon som en mört. Varm dessutom. Farväl jobb, hejsan hallå vab. Så enkelt kunde det ha varit. Men sedan en vecka tillbaka är jag ensam på jobbet. Ingen kris egentligen om det inte varit för att jag hade anmält 16 suggor till slakt. Bara att åka till kontoret och ringa runt och pejla läget. När kommer slaktbilen? Vem kan hjälpa mig att lasta ut djuren? Efter en timmes ringande och däremellan en lagning av en trasig tryckluftsslang blottas beskedet; transportplaneringen koko, mina djur är bortglömda. Då drog jag en lättnadens suck, parkerade Bebisen lätt knotande i bilbarnstolen och styrde kosan hemåt igen. Bebisen somnade innan vi lämnat gårdsplanen tror jag.

I morgon gör vi om bedriften. Då ska vi dräktighetstesta. Och vabba.

Tvivel - en stor liten sång om NPF

Igår gjorde jag något som jag inte gjort på flera veckor. Lyssnade på musik. Winnerbäck närmare bestämt. En av de bästa sångerna som han gjort heter Tvivel. Underbar musik och en fantastisk text. Och om man roar sig med att analysera den så ser man att tvivel nog är en avlägsen släkting till NPF. Se själva och framförallt, lyssna på denna underbara pärla till sång!



Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag

Ja, saknar man känsla för tid så lever man för stunden, här och nu.

Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar

Efter utbrottet kommer sorgen och ångesten, den grå efterslängen.
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade Nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer

Har man NPF är det ofta svårt att upprätthålla rutiner utan hjälp. Och utan rutiner blir det ofta gott om, just det, dåliga vanor.

Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen

Stress och krav är svårt att hantera för den som har NPF.

Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

Ena stunden jätteglad och så blev något fel och så kom ilskan och sedan ångesten över ilskan. Ett konstigt humör som är beroende av dagsformen.

och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
när du somnar om natten, precis som jag
utan mening på jakt efter ruset, genom dunklet och bruset
Du lever för skratten, precis som jag
Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
Vi proppar i oss och vi vaknar som as
Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor

Många föräldrar till barn med NPF kan vittna om enorma samlingar i barnens rum. Drivor med allehanda "dyrgripar".

Dom hjälper mot ledan, precis som du
Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
och längtar till fredan, precis som du
Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
Kan du känna hur det gnager i natt?
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel...

Det kallas tvivel. Jo. Utan tvivel är man inte riktigt klok.

Chick lit - deep shit

Chick lit är en lite lätt bespottad litteraturgenre som tillhandahåller lättsmält läsunderhållning författad av exempelvis Emma Hamberg, Sophie Kinsella, Marian Keyes och Helen Fielding. Men även den lättviktigaste litteratur kan rymma stora tankar även om de på ytan ser banala ut. För mig är t ex Emma Hambergs "Brunstkalendern" en bok som verkligen berör. Varje gång jag läser den rinner tårarna för den rör upp så mycket känslor inom mig.

Jag har några berättelser som ligger och gror. Som pockar på att få bli nedskrivna och förhoppningsvis även lästa. Frågan är bara när jag ska hinna skriva dem? Antagligen mitt i natten istället för att som nu sitta och lyssna på "Hon kommer från främmande vidder" och blogga. :-)

De senaste årens kaos och turbulens har gett mig så mycket att tänka på och fundera över och jag tror att skrivande är ett bra sätt att sortera tankarna på. Ett slags terapi och bokslut helt enkelt. Det ska bli intressant att se hur det slutar.

"Jag vill inte leva längre, mamma"

Ingen som läser bloggen då och då har väl lyckats missa att det är G som är "Diagnosbarnet" här i familjen. Storebror O har dock också visat sig ha bekymmer med sina frontallober. Redan förra vårterminen bröt han ihop av utmattning och stress och var hemma nästan en vecka och skolavslutningen kröntes med ett (inplanerat) besök på BUP. Första veckan på höstterminen vaknade han och låg under täcket och grät, så jobbigt var det för honom med ny lärare, nytt klassrum och nya rutiner. Jag ringde klassläraren som dock inte riktigt verkade förstå problemet och han erkände också utan omsvep att han inte visste något om NPF.

Så har det rullat på under hösten med ogjorda läxor, läxor gjorda i fel skrivböcker eller på lösblad för att någon skrivbok inte funnits, bortglömda läxböcker och bortslarvade papper. Förra veckan blev en repris på höstterminsstarten. Hjärtskärande gråt, skolvägran och ett framhulkat "Jag vill inte leva längre, mamma". Mammahjärtat blödde och jag bestämde mig för att ringa rektorn igen. Rektor fick skrämselhicka av min berättelse och pratade med klassläraren som vid det här laget tydligen har insett att O behöver hjälp (eller så har han tröttnat på klottriga lösblad). Så nästnästa vecka är det elevvårdskonferens och basutredningen ska påbörjas så fort psykologen är tillbaka på banan igen efter sin sjukdom.

O är ett praktexempel på hur svårt det kan vara med NPF och hur svårt det är att som förälder att se att något är fel. För på ytan är han en vanlig 10-åring som gillar TV-spel, läsa fantasyböcker, se på film och är med i scouterna. Under ytan är han kaos. Att städa rummet kräver att jag är med och instruerar och håller honom kvar i uppgiften. Annars vet han inte vad han ska göra och var han ska göra av sina saker. En sida matteläxa tar en timme minst om han ska göra den själv och då slutar det med att han har räknat tre tal och sedan bryter ihop av förtvivlan. Chinchillorna som han var så glad åt i höstas vågar han inte umgås med längre efter att en av dem hoppade upp på fönsterbrädan och han fick panik för att han trodde att den skulle ramla ner och slå ihjäl sig. Han saknar känsla för tid och avstånd; en promenad runt kvarteret med Vovven är nästan som att åka Vasaloppet i hans ögon. Ja, listan kan göras lång.

Jamen så där är ju alla ungar säger säkert någon. Javisst, alla barn har sina svårigheter och alla får inte diagnos för det. Men när svårigheterna blir så stora att barnet själv upplever att livet är en enda lång brant uppförsbacke, då är något fel. Problemet är bara att det finns en lång rad populära bortförklaringar som skola, media och allmänheten gärna tar till. "Bortskämd", "lat", "söndercurlad" och "dåligt uppfostrad" är några förklaringar man möts av när man som förälder vädrar sin oro. Eller så är det "helt normalt i den åldern". Jo hejsan.

Jag är evigt tacksam för att rektor och klasslärare lyssnar på mig och tar min oro på allvar. För ett år sedan hade de nog inte gjort det. Då satt det hårt åt att ens få hjälp till barn som öppet visade att de hade problem. Sedan dess har det runnit vatten under broarna och vår skola har blivit mer lyhörd för barns och föräldrars rop på hjälp.



Vi seglar på ett spökskepp
Som ska gå I kvav
Genom viskande vindar och vågor
Som drar oss mot öppet hav
Vi kan sjunka I virvlande vatten
Eller vaka oss rakt genom natten
Och ta oss iland igen

Kravanpassning

Många gånger har jag fått höra klagomål om alla livets måsten. Städning hit, föräldramöten dit och däremellan är det räkningar, bilreparationer, vändning av komposten, släktkalas och avmaska hunden. Däremellan ska det arbetas, knullas och bäras ut soppåsar. Jag har aldrig riktigt förstått problemet. Inte förrän nu.

Anledningen till min bristande förståelse kan troligen härledas till mitt tjugonde levnadsår. För att göra en lång historia väldigt kort drämde jag mig själv in i väggen med dunder och brak med stor hjälp av svärföräldrar, dåvarande sambo och egen envishet och vilja att göra det rätta. Iaf trodde jag att det var rätt att ställa upp för familjen och bortse från mina egna behov. Det höll ju naturligtvis inte. Det tog mig ungefär ett år att komma igen. Jag levde på socialbidrag i en etta och funderade på hur mitt liv skulle bli någon gång.

Jag har ända sedan dess skalat bort och gjort mig av med massor av måsten. Hemmet måste inte glänsa fläckfritt, huvudsaken är att det är undanplockat och att man inte får stelkramp av att gå på toa eller blir magsjuk av middagen. Allt som måste göras som exempelvis tandläkarbesök och annat som innebär att passa en tid skrivs in i stora almanackan. Helgerna bokas inte upp på femtioelva saker utan hålls tomma för att om det finns lust och energi kunna fyllas med något roligt som ger lust och glädje för hela familjen.

Jag har alltså kravanpassat min tillvaro. I höst och vinter har det gått sådär. Jag har dragit den stora delen av lasset eftersom maken inte har varit hemma i veckorna. Det har känts och känns fortfarande. Energin är inte på topp. Utvecklingssamtal, matlagning, jobb, barn, husdjur, ja hela livspusslet har varit svårt att få ihop trots att jag gjort mitt bästa för att kravanpassa för att orka. Bara att ta nya tag.

Nästnästa vecka ska vi till NP-teamet och påbörja Gs utredning. Veckan därpå börjar mitt nya liv som ensamjobbare. Ska bli skönt. Mer kravanpassat liksom. :-)