Sorgen i en liten låda

Ett inlägg apropå Mamma Zoffes undran om hur man handskas med sorg.

En period i mitt liv levde jag i ständig sorg. Det var en cocktail av frustration, orättvisa, diskriminering, ekonomisk press och några andra icke positiva ingredienser som gjorde mig deprimerad och ledsen. Sorgen slog till helt oväntat vid de mest olämpliga tillfällen. På väg ner på stan för att köpa mjölk på Ica kunde tårarna och de kolsvarta tankarna invadera mig helt otippat. När jag satt vid matbordet och åt lunch med barnen kunde jag känna tårarna stiga och halsen bli tjock. När vi tittade på filmen Bilar kom tårarna när Blixten MacQueen offrar sin vinst i Pistongcupen för att knuffa den gamla kvaddade racerbilen Kungen i mål.

Numera är livet mer normalt men ibland har jag dagar när jag känner att nu, idag, kan jag sörja. Lugn och ro, ingen som stör och humöret lite lagom vemodigt och sinnet bakåtblickande. Då kan jag ta fram den. Min mentala bruna pappkartong modell hattask med en svart rosett på locket. I asken har jag mentala bilder av det jag sörjer; min underbara älskade farmor som dog för över 15 år sedan och som jag fortfarande saknar varje dag, smärtsamma ögonblick när livet fick en knuff åt fel håll och saker som bara blev fel och som jag sörjer ändå. Allt ligger samlat i min hattask. Jag har en bild av hur jag hämtar ner den från en hylla i ett stort skåp, hur jag blåser bort dammet från locket och hur jag varsamt knyter upp rosetten och låter locket glida av. I tanken sitter jag och plockar upp bilderna ur asken, tittar på dem och känner sorgen välla in över mig och tårarna kommer.

När jag känner att det räcker tänker jag mig hur jag reser på mig, lägger ner bilderna i asken, lägger på locket och knyter fast det. Lägger in asken i skåpet och stänger dörren. Det har tagit tid att komma dit men numera är det jag som har kontrollen. Jag väljer sorgen, tar emot den och liksom badar i den. Sedan är det bra igen. Alternativet hade varit att kämpa emot konstant och aldrig riktigt våga sörja på allvar och utforska vad min sorg består av. För vem sörjer jag, vad sörjer jag och varför?

Jag vet inte om någon blev klokare av det här. Jag kanske rentav framstår som en fulländad knäppgök. Jag bjuder på det.