torsdag 19 maj 2011

Svårt att säga nej

Jag misstänkte att det var något som gnagde det stora barnet igår eftersom han var på allmänt dåligt humör och inget dög. När lunchen var slukad ringde hans kompis och ville leka så storebror försvann och tog det dåliga humöret med sig. Senast 17 skulle han vara hemma och minsann, han kom hem i tid. Om möjligt ännu buttrare.

Efter middagen var det dags att göra läxor och han tvärvägrade. De var T R Å K I G A och han tänkte aldrig jobba när han blev stor, han kunde bo under någon dum gammal sten i skogen slank det också ur honom. Sedan började underläppen darra och så kom tårarna forsande. Mammahjärtat brast igen. När värsta tårarna ebbat ut kröp problemet fram. Bästa (och i praktiken enda) kompisen vill bara spela tv-spel när de umgås och det är tråkigt. Och när han försöker slingra sig ur umgänget och skyller på att han måste städa sitt rum eller något annat så anklagar kompisen honom för att ljuga.

Jag försökte förklara att hans kompis har nog inte hört ordet nej så ofta och är van vid att få som han vill. Så den här veckan och nästa vecka har vi kompistimeout kom vi överens om. För att stötta storebror O som fick panik och nästan bröt ihop vid blotta tanken på att säga nej och bli anklagad för att ljuga så sa jag att han behöver inte ta den diskussionen utan säg bara att han får följa med och se själv så förklarar jag för honom och tar en ev diskussion. Ingen idealisk lösning på problemet kanske och det bästa hade ju varit att tala klarspråk men budskapet går inte hem hos mottagaren.

Vi hade ett ganska långt samtal igår om det här med kompisar och hur det känns när man säger ja fast man helst vill säga nej. Eller när man säger nej och det inte accepteras. Man blir både trött och ledsen av det kom vi fram till. Och så enades vi om att det är bättre att säga "Mamma, jag behöver hjälp med en sak" istället för att tjura och vägra göra läxan.

Jag tror att det är viktigt att vi lär våra barn vad som händer om man tullar på sig själv och säger ja och amen till allt istället för att lyssna på oss själva och tacka nej till sådant som fyller oss med olust eller gör oss stressade.

2 kommentarer:

Anna sa...

Jag tycker att dina barn har en mycket klok mamma!

Vidderna en liten del av Världen sa...

Känner såväl igen det där från min uppväxt. Fixandet och trixandet för att inte behöva umgås med andra i onödan. Även om det fanns fler orsaker i min uppväxt som var skälet.