Kuratorkrasch

När hela "mådåligtsomfanochvägragåtillskolangrejen" exploderade rätt upp i ansiktet på oss tog jag kontakt med barnkuratorn som är knuten till vår vårdcentral. Eftersom jag såg hur svårt G hade att fokusera på arbetsuppgifterna i skolan misstänkte jag att han hade ADHD och tänkte att han kanske var deprimerad över att det var så jobbigt i skolan. Vi fick en tid i början av april och det kändes så bra. Äntligen skulle G få prata med ett proffs. Vi skulle få hjälp. Efter det samtalet hos kuratorn var inget mer sig likt. G satt inte stilla en sekund, han provocerade kuratorn, svarade goddag yxskaft på ett antal frågor, kunde inte sätta ord på känslor och trodde att de 40 minutrarna vi suttit där var 2. När kuratorn förklarade att vi suttit lite längre än så gissade han på 3 minuter...

Gången därpå gick han dit med pappa. Han satt stilla iaf men för övrigt var det samma visa. Gången därpå skulle vi föräldrar gå dit utan G som för övrigt helt frankt förklarade att han aldrig mer tänkte gå till kuratorn igen någonsin. Vi räknade med att få någon form av återkoppling och ev tips på hur vi skulle tackla vardagen på ett så bra sätt som möjligt för hela familjen. Så blev det inte.

Kuratorn rivstartade med utdelning av stenciler som schematiskt visade hur beslutsfattande ska se ut i familjen med föräldrarna som allsmäktigt beslutande och barnen som inte ens fick föreslå middagsmat. Så fick vi också en föreläsning om vikten av att våga ta fajten oavsett hur stort utbrott det genererar. Varje försök att förklara att det inte var problemet bemöttes med något i stil med "Jag förstår att du går i försvarsställning men det är viktigt att ta makten och hålla på gränserna även om man riskerar att bli biten och sparkad". Jag fick känningar av Kafka och Dolda kameran på en och samma gång. Det kändes helt absurt.

Dagen efter ringde jag för att sondera terrängen och inledde med att försynt fråga vad vi ska tala om nästa gång. Vi fortsätter att prata om gränssättning blev svaret. Då borstade jag upp mig och förklarade milt att det är inte gränssättningen som är vårt problem. Vi sökte ju hjälp för att vi trodde att G var deprimerad pga skolan. Det blev alldeles tyst i luren. När kuratorn återfann rösten bad han om ursäkt och sa att han nog tyvärr missuppfattat oss. Så konstaterade han att G var väldigt psykiskt frånvarande och högst troligen skulle få en diagnos av något slag när utredningen väl var klar. Så frågade jag vad vi skulle prata om vid nästa möte. Jo då, vi skulle prata gränssättning för det är extra viktigt för barn med diagnoser att det finns tydliga gränser. Jag ska fråga honom om han har hört talas om Ross Greene. Jag tror att det här får vara sista besöket hos den här kuratorn.

På torsdag ska jag till vårdcentralens andra kurator. De flesta dagar känns livet som vanligt och andra undrar jag bara hur i helvete vi ska klara det här utan att bli knäppa på kuppen. Det kanske blir lättare när basutredningen är klar och vi väl får en tid hos bup eller hab och själva diagnosticerandet rullar igång. Men väntan tar knäcken på mig. Jag vill veta nu. Jag vill inte vandra runt i ovisshet längre. Och jag vill inte höra ett enda jävla ord till om gränssättning. Är det något som får en att känna sig som en kass förälder så är det tal om gränssättning. Och är det något jag är trött på så är det att känna mig som en kass förälder. Och jag vet att jag för resten av mitt liv kommer hamna i situationer där omgivningen kommer tycka att jag är en kass förälder. Det suger, sanna mina ord. Det suger svettig elefantpung. Jag hoppas att kurator nr 2 faktiskt förstår det.