Tänk om...

G faktiskt är "frisk". Tänk om han inte har något funktionshinder. Tänk om det är skolan som knäckt honom och han har blivit så här. Tanken slog mig när jag kom hem från kuratorsamtalet i onsdags. Jag fick nästan ångest. För är det så, då vet jag inte vad jag ska göra. Ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan jag ta. Det är medfött och det är som det är. Med träning i mängder och rätt hjälp kan det bli bra ändå. Och framför allt, ingen är skyldig. Några oskyldiga gener på tvären möjligen om jag får uttrycka mig så slarvigt.

Men om han blivit så här tack vare skolan och de pedagoger han haft, då vet jag inte om jag fixar det faktiskt. Halsen blir tjock av tårar av bara tanken. Det käraste jag har tillknycklat och sargat av skolplikt och lärare. Jag blir ledsen och rasande om vartannat. Ärligt talat, skulle ni fixa det?

Det finns de som anser det vara osmakligt och vuxenmobbing och dåligt föredöme för barnen när man samlar in namnunderskrifter på en skrivelse där man yrkar på att barnen ska få en ny klasslärare. För mig är det inte så enkelt. För det första så kan man alltid välja hur man formulerar skrivelsen. För det andra så tycker jag att man som förälder har en skyldighet att stå upp för sitt barns rätt att få en bra skolgång utan kränkningar. För det tredje vill jag också lära mina barn civilkurage, att våga stå upp och protestera mot något som är fel och som drabbar de som har svårast att göra sig hörda i samhället.

Det är nog bara den förälder vars barn inte drabbats av effekterna som en dålig skolgång ger som inte förstår. De vars barn inte gråter, har ont i magen eller gömmer sig innan det är dags att gå till skolan. De vars barn som inte har varit frustrerade, gråtfärdiga eller känt sig misslyckade när de kommit hem från skolan. De som aldrig får några samtal om att barnet stör, slåss, vägrar jobba eller rymmer från skolan. De kan kalla det för vuxenmobbing eller personförföljelse. Vi andra kallar det för att säga ifrån och skydda våra barn.