Ett steg framåt och två bakåt

Det gick bra hos kuratorn igår. Han konstaterade att vi behöver en helt annan hjälp än den han kan bistå med så han har skrivit en remiss till BUP. Jag var snubblande nära att kyssa honom. Äntligen!

Glädjen varade typ 1,5 timme efter kuratorsbesöket. Då var det dags för storebror O att börja med sina läxor. Det blev inga läxor gjorda. Det blev en härdsmälta utan like. Tårar, snor, kvidanden, ylanden och bottenlös förtvivlan vällde fram som lavan ur en vulkan. Det var femtioelva småsaker som staplades på hög och uppförstorades till max av en arg, trött och ledsen liten kille. Djupt inifrån kudden hördes ett kvidande "Jag önskar att jag aldrig hade blivit född eller att jag fick dö". Där fick mammahjärtat en infarkt milt uttryckt. Smärtan var maximal.

Så idag är storebror hemma. Han har ätit pannkakor och tittar på Disneykanalen på tv. På ytan ser han ut att må rätt bra men så fort jag vill ha honom till att göra något som kräver lite organisation och initiativ (läs städa sitt rum med min hjälp) slår han bakut och paniken kommer. Det går inte, det tar för lång tid och han vet inte hur han ska göra. Det går bara inte helt enkelt. Han tycks ha samma problem med tidsuppfattningen som lillebror G och samma problem med att komma igång och organisera.

Jag har ringt till BUP och de lovade att skicka en tid med posten. Hoppas att det inte tar evigheter. Gode Gud, när ska vansinnet ta slut?