Förståelse

Min främsta drivkraft just nu är förståelse. Jag vill skapa förståelse här hemma för varandras svårigheter. Jag vill att vår omgivning ska kunna förstå oss också. Ibland går det riktigt bra. Som i morse. Storebror O är hemma idag också och lillebror G har skola som vanligt. Som väntat blev det ett muttrande när G insåg att han skulle få gå själv till skolan idag också. Det var orättvist ansåg han.
Utbrottet låg i luften. Jag satte mig med honom och frågade om han kom ihåg hur jobbigt det var i skolan innan han fick hjälp och hur trött och ledsen han var när han kom hem från skolan. Blicken mörknade på den lille gossen. Jodå, han mindes.

Jag förklarade att så har brorsan haft det hela tiden, i 3 år. Han är trött, han orkar inte gå till skolan. Han är som en handkontroll till ett X-box med dåliga batterier förklarade jag. I morgon får han hjälp i skolan, så då ska han gå dit. Förklaringen köptes utan vidare.

När det blev dags att gå började G klaga. Jag har ingen att prata med när jag går ensam till skolan sa han. Jag vill att O ska gå med mig. Jag förklarade att det går inte. Men jag och Bebisen kan följa med dig om det går bra tillade jag. Solskenet spred sig och jag bytte om från pyjamas i rekordfart och tog på bebisen mössa, jacka och filt och så traskade vi iväg. När vi hade 50 meter kvar till skolgrindarna behövdes inget mer sällskap. Vi kramades adjö och jag fick en puss. Så skuttade G i väg till en ny skoldag.

Den som läste gårdagens blogginlägg som fan läser bibeln tror säkert att jag ringde till BUP för att O inte ville städa. Nu är det inte riktigt så enkelt. I tisdags storgrät han och lyckades med möda förklara att det var både svårt och jobbigt i skolan. Att han får fokusera stenhårt för att klara av skolan och när skoldagen är slut så är han det också. Han vill inte och orkar inte leka med någon efter skolan. Så ska det inte vara och jag vill att han får den hjälp han behöver innan han går in i väggen på allvar eftersom han bara biter ihop och fortsätter tills det brister för honom. Lillebror G är mer utåtagerande och säger ifrån klart och tydligt när gränsen är nådd. Det gör inte O. Så den som tror att jag är en mamma som vill stämpla mina barn med diagnoser för diagnosticerandets skull kan glömma det. Det handlar inte om städning eller hundraprocentig närvaro. Det handlar om att jag vill förstå mina barn och att de behöver förståelse för att kunna må bra. Hur liten hjärna har man om man inte förstår det?