"Det går ju inte så bra"

Ja, så sa hon, G:s fröken. Och ja, hon har rätt. Det går inte så bra när man tycker att alla i klassrummet väsnas och stör, när det är omöjligt att komma igång med en uppgift och det inte går att lägga ifrån sig miniräknaren för att det är roligare att räkna stoooora tal på den än att fortsätta traggla 4+6=10. Då blir det jobbigt och helst vill man bara fly undan alla krav och aldrig mer gå till skolan. Eller ha mamma med sig.

Alla telefonsamtal och närvarande vid lektioner gav mig ont i magen och hjärtat och till sist sa jag ifrån. Han behöver hjälp, något är seriöst fel. På utvecklingssamtalet skrevs det in i den individuella utvecklingsplanen att han " ska lära sig att påbörja en uppgift och att bli klar med den". Det står också att han " ska försöka hitta lusten att lära sig nya saker". Det var droppen. Jag fick högljutt kräva en basutredning av skolpsykologen. Innan dess besökte vi en beteendevetare och kurator som efteråt har erkänt att maken till psykiskt frånvarande barn har han nog aldrig mött.

Så här är vi nu. Vissa dagar känns det som vanligt. Han är som vilket barn som helst, bara envisare och mer explosiv. Andra dagar är som hämtade ur filmen "Rainman". En del dagar bär jag honom med lätthet över de hinder vi möter. Andra dagar vill jag helst bara dra täcket över huvudet och vakna om 100 år.

Men oavsett så försöker vi göra det bästa av tillvaron. Det finns de som har det värre. Och idag fortsätter basutredningen hos psykologen och jag ska träffa rektorn och prata om ev specialklass till hösten. Det ordnar sig.