Vi flyr hemifrån en stund...

Lovdagar är det värsta jag vet. Ingen ordning alls och det märks tydligt att barnen inte fixar att upprätthålla någon form av rutiner whatsoever. Har man ledigt är det för att sitta iförd kallingar och spela tv-spel i det här huset. Det tycker inte jag.

Sista dagarna på påsklovet höll jag ärligt talat på att bryta ihop. Jag grät. Andra föräldrar hade förmodligen jublat åt att få spendera ett helt påsklov ihop med sina barn. Jag får bara ångest. Inget, och då menar jag verkligen inget, går av sig självt. Inte ens sovmorgon blir det eftersom G brukar vakna senast halv 7. Ofta vaknar han vid halv sex och kommer dundrande nerför trappan. Hannibals elefanter hade inte kunnat åstadkomma mer oväsen, jag lovar.

Frukosten får jag tjata om att den ska ätas. Det fungerar inte att hoppa över den. Vi gjorde det om helgerna ett tag när vi ledsnat på tjatandet. Det resulterade i att när vi andra satte oss till bords för en tidig lunch började G väsnas om att han minsann inte fått någon frukost och började dra fram tallrik och flingor för att äta frukost. Alla försök att få honom att äta lunch resulterade i ett utbrott. Och framåt kvällen kom så utbrott nr 2 - stackaren hade ju inte fått någon lunch! *stön*

Påklädning kan gå av sig självt. Om jag har tur. Men resten av dagen... Alla aktiviteter som föreslås får kalla handen och avfärdas med omdömet "Tråkigt!". Sist vi skulle till biblioteket fick jag muta honom med en halvtimme vid datorn. Jag tror att han var hemma innan bebisen och jag tråcklat oss ut från biblioteket... Tiotusen gånger får jag stänga av en tv som ingen tittar på, tiotusen gånger får jag säga nej till datatid och resten av tiden går åt till att mäkla fred mellan bröderna, hindra barnen från att tömma kylskåp och skafferi och räkna timmar och minuter tills maken kommer hem från jobbet.

Så idag när det var studiedag (den tredje för terminen!)bestämde jag mig för att vi rymmer hemifrån. Mot Valla friluftsområde och Flygvapenmuséet, det borde ju tilltala de små stridstupparna. G var måttligt intresserad och undrade mest om vi skulle titta på surikater på muséet och storebror som varit eld och lågor kvällen innan vägrade helt plötsligt att följa med. Eftersom jag monterat babyskyddet i min mammas bil samt knött in både hundbur och barnvagn därbak mot alla odds typ så var jag inte förhandlingsbar.Så när bebisen vaknat ur morgonluren prackade vi oss iväg.

Det blev en hyfsat trevlig utflykt. Storebror extraknäckte som tjatig reservpolis och det gick mig verkligen på nerverna. G skötte sig galant, matade hästar och kaniner, åkte linbana och verkade trivas som fisken i vattnet på muséet också trots frånvaron av surikater. :-)Bebisen tittade storögt på alla märkliga manicker och lät mamman njuta av att vara på museum.

På hemvägen passerade vi McD och vips var lunchproblemet också löst. Bebisen fick burkmat som spottades ut så till sist gav jag upp. Borstade bort saltet på ett gäng pommes och lade i en hög framför henne och då dög maten helt plötsligt. Queen of skräpmat, det är Bebisen det. Tur att jag är en snart 38-årig jävligt luttrad trebarnsmorsa. Annars hade jag väl haft mastodontångest och anmält mig själv till soc för barnmisshandel pga de där ynka potatisstrimlorna. :-D