BUP - hjälpen som pös

I våras när allt var som mest kaotiskt och barnen mådde piss fanns det åtminstone ett ljus i mörkret. BUP. Där skulle vi få hjälp. Trodde jag iallafall.

Hittills har jag inte sett en skymt av den där berömda hjälpen. En period i somras höll G på att mala sönder oss med sitt ensidiga tjatande om diverse olika tv- och dataspel. Jag menar bokstavligen. Inte tyst en minut på hela dagen och det enda som hördes var spel, spel och lite mera spel. Hela familjen höll på att få spel kort sagt. Så jag ringde livlinan BUP och fick en telefontid. Större delen av den telefontiden schabblade doktorn bort genom att ringa hem och förhöra min man om varför jag inte var hemma och svarade när hon ringde. Han föreslog att hon skulle ringa min mobil eller jobbtelefonen. Nåväl, efter att ha förklarat för mig att större delen av telefontiden var bortslösad eftersom jag inte varit hemma och svarat fick jag rådet att bryta tjatandet genom att avsätta 15 minuter någon gång under dagen då vi bara pratade om spel. Jag nästan grät inombords. En kvarts samtal om spel verkar väldigt lite och relativt harmlöst men det är tortyr för den som fått leva med det samtalsämnet hela sin vakna tid.

Nåväl, jag tänkte ge det ett försök åtminstone. Allt för sinnesfriden liksom. Och så knäppte det till i hjärnkontoret. För att slippa tjatet om när den där samtalskvarten skulle vara kom jag på idén om att göra ett enkelt schema för att rent konkret kunna visa när samtalet skulle äga rum. Ett enkelt schema snickrades ihop och fylldes med aktiviteter; frukost, tandborstning, påklädning, lek med kompisar, datortid, middag, utflykt, cykeltur, godis, läggdags och så naturligtvis en kvarts spelprat. Förändringen blev smått otrolig. Barnet klädde på sig och åt frukost utan tjat. Han lekte med kompisar, följde med på utflykter utan gnäll och blev nästan som ett nytt barn. Pratet om spel sjönk till en acceptabel nivå och "tortyrkvarten" ignorerade han helt. Det var inte prat om spel han behövde, det var struktur. Att få en förutsägbar dag, en ram att verka inom.

Vid nästa BUP-besök togs spelfrågan upp igen. När jag talade om att vi hade infört schema och att det medfört att speltjatet hade sjunkit kraftigt sa hon bara "Men så bra att ni kom på den idén!". Ja, det var tur att jag kom på det.

Nästa "experiment" från Bup:s sida blev att vi skulle lära G att somna själv. Vi hade ett helvete de flesta kvällarna med att få honom i säng, mest för att han inte kände sig trött. Jag var sjukt frestad att köpa melatonin från något svartapotek på internet men mitt bättre jag segrade märkligt nog. Nåväl, av BUP fick vi rådet att använda ett belöningssystem. Jag är inte förtjust i belöningssystem eftersom de inte fungerar på våra barn och det påtalade jag också. Mina farhågor viftades bort och vi for hem. Vi sjösatte belöningssystemet och belöningen sattes till "något trevligt som vi bestämmer ihop och det betyder inte att vi ska köpa spel". Naturligtvis bortsåg G från mina tydliga förklaringar och fick ett utbrott i världsklass. Han grät och rasade om vartannat.

Själv funderade jag på vad det kunde bero på. Varför var han tvungen att komma drällande 50 gånger och klaga över att det inte gick att sova för att sedan somna som en gris av utmattning när någon av oss legat bredvid i en minut? Ett närhetsbehov kanske som han glömde bort mitt i allt spelande månntro? På försök schemalade jag familjemys en halvtimme innan läggdags. En stund i soffan med lite tv och prat (här slog jag två flugor i en smäll och lät honom mala på om sina spel), sedan sängen och några sidor högläsning. Var han fortfarande pigg fick han titta på film. Vips, insomnandet gick utan klagomål och vi trötta päron fick en stunds lugn och ro framför tv:n. Utan belöningar...

Häromdagen var det så dags igen. Den här gången var det en telefontid mitt på förmiddagen och jag var preppad och klar. Tänkt igenom vad jag ville ta upp, laddat mobilen och påtalade för chefer och kollega att jag väntade viktigt samtal. En kvart efter utsatt tid ringde luren. Maken. Psykologen hade ringt till honom och beklagat sig återigen över att jag inte var hemma och svarade i telefonen. Dessutom hade hon inte kunnat nå mig på mobilen eftersom jag hade gett henne fel nummer. Jag har svårt att tro att det år 2011 ska vara tvång på att man ska sitta hemma och vakta telefonen för att ens barns psykolog ska ringa. Fattar de inte att även vi föräldrar till NPF-barn behöver vår surt förvärvade lön och inte kan sitta hemma och vänta på ett telefonsamtal?

Nåväl, det är ingen kris. Vi har det ganska bra just nu. Och häromdagen på utvecklingssamtalet frågade fröken vad G tyckte om skolan. Perfect! sa han och gjorde tummarna upp. Då känns det helt ok att BUP är hjälpen som pös...