Ibland häpnar jag över hur liten betydelse vi tillmäter oss föräldrar som förebilder för våra barn. Må så vara att vi lämnar dem till dagis, dagmammor eller skola och att en stor del av fostran sker där. Men det är vi som är föräldrar, det är vi som blir villkorslöst älskade av våra barn just för att vi är föräldrar.
Som förälder är du också rollmodell, skapare av en värdegrund och stundtals även hatobjekt (men det brukar blåsa över rätt snart). Och det är här jag häpnar över att så många tar så lätt på sin uppgift. Att så många inte reflekterar över sin egen barndom och sitt eget förhållande till föräldrarna och funderar över vad de vill föra vidare till sina egna barn.
Jag kan förstå att det är svårt om man vuxit upp i en dysfunktionell familj med missbruk, våld eller psykisk sjukdom. Det finns liksom ingen mall för vad som är rätt och "normalt" då. Men man kan alltid ställa sig frågan "Vem vill jag att mitt barn ska bli, vad vill jag ge mitt barn?" Då har man tänkt till åtminstone och kan arbeta utifrån det.
Det är en otrolig kris att bli förälder. Sista månaderna av första graviditeten hade jag som vana att ta ett hett bad varje kväll. Medan vattnet brusade ner i badkaret satt jag och grät tyst för mig själv för att maken inte skulle höra det. Vad hade jag gett mig in på? Skaffa barn med någon jag knappt kände och knappt ens delade ett gemensamt språk med. Arbetslös och med framtiden som ett oskrivet blad och det stora ansvaret för en värnlös människas väl och ve grät jag som ett barn. Det var någonstans där jag bestämde mig för att vad som än hände så skulle mina barn alltid få veta att de är älskade och att jag finns där för dem. Till mig ska de alltid kunna komma med sina funderingar och bli bemötta med respekt.
Det krävs att man gör upp med sin egen barndom för att kunna ge sina barn det man själv inte fick. Svårt och jobbigt men i ljuset spricker trollen och dina barn blir fria att göra sina egna misstag och inte bara följa i fädrens spår. En finare gåva finns inte. Det är genom att våga se i backspegeln vi kan köra säkert framåt.
Som en tribut till ett av mina borttappade språk serveras det julmusik på estniska idag. Aisakell eller Jingle Bells eller Bjällerklang.
Skapelsemyternas tankemönster
10 månader sedan
2 kommentarer:
Kors vad fint du skriver mänsja!
Passar på att lägga med ett litet råd om att våga misslyckas också. Det hör till. Tiden går, och sen gråter man en skvätt tillsammans när den dagen kommer. Perfektionen är död; kan vara värt att komma ihåg.
Vilket förstås inte innebär att man ska ta det lätt på sin uppgift som förälder. Man ska bara inte ta den gravallvarligt.
Vi formar våra barn först och främst genom vilka vi är. Vill vi ha duktigpettrar som slår knut på sig själva? Nej? Nå, då har vi inget annat val än att sluta vara det själva...
Förresten tror jag att barn väljer sina föräldrar. Bara det faktum att de kommer till världen betyder: "du duger, för det jag har kommit hit för". Lita på barnen!
Jag håller helt med om det du skriver, och blev imponerad av hur bra du formulerat dina tankar. Som lärare så blir man emellanåt skrämd av hur vissa föräldrar har gett upp, och helt och håller slutat ställa krav. Särskilt vanligt är det med frånskilda föräldrar där man är rädd för att ställa för mycket krav av rädsla för att barnen skall få större sympati för den andra föräldern. Men självklart finns det många skilda föräldrar som hanterar det här på ett bra sätt.
Tycker att du skriver väldigt fint och personligt. Kul att du fick med en estnisk julsång också. Visste inte att du hade estniskt påbrå.
Skicka en kommentar