Jobbigt att vara duktig

Känner du också pressen på dig att vara duktig? Visst är det jobbigt? För om man tänker efter lite närmare - vad innebär ordet "duktig" egentligen? Vad ska man göra, vad måste man åstadkomma för att vara duktig? Eller är man duktig om man har en viss typ av personlighet? Extra jobbigt är det eftersom alla har sin egen referensram för begreppet duktig. Förvirringen blir liksom total.

Värst är det när barn utsätts för duktighetsterrorn. "Åh, så stor och duktig du är!". Tala om att ge barnet en mental tvångströja - när jag är så här är jag duktig. Inte undra på att så många går in i väggen nu för tiden. Vi är fostrade till att vara duktiga men eftersom vi inte riktigt vet vad som döljer sig bakom ordet duktig tar vi i som fasen på alla plan. Tjong, rätt in i väggen bara för att vi ville vara duktiga. Uppfylla förväntningarna som ställdes på oss redan som blöjklädda koltbarn.

När mitt första barn kom till världen var både jag och barnafadern helt lost. Hade det inte varit för risken att bli totalt utskrattade hade vi gladeligen ringt till BB och klagat över att bruksanvisningen saknades.

Det som räddade förståndet på mig var Anna Wahlgrens "Barnaboken". Hennes sova-hela-natten-kur brydde jag mig inte om för den kändes inte rätt. Men för övrigt... Det är inte duktigt att äta upp maten, sitta still på stolen och kissa i pottan. Det är bra att äta upp maten för då orkar man leka mera, det är trevligt när alla sitter stilla vid matbordet och det är skönt att slippa kissiga blöjor så pottan är bättre. Och så vidare. Basic vardagsgrejer som görs är inte duktigt, det är sådant som ska göras för annars funkar inte tillvaron rent praktiskt på ett bra sätt.

Idag när jag kommer hem hoppas jag att jag kan säga till man och barn: "Vad fint det blev när ni städade och vad bra att ni hann handla också! Då hinner vi göra något kul i morgon istället för att städa". Men ordet duktig ska de slippa få höra.

Dagens julsång; Wham möter Beatles och det låter så här:



Enjoy!