En del människor lyckas med konststycket att vandra hela livet igenom iförd offerkofta. Gud allena vet hur de lyckas med det. Vi kom aldrig så långt i diskussionen igår min nyfunne vän M och jag. M konstaterade iaf att Gud är en råbarkad sälle som utan förvarning delar ut en smocka då och då. En slags brutal kärlek vars syfte är att visa människan att hon förmår mer än hon någonsin trodde var möjligt.
Det är här min teori börjar. Det är här vi människor kan välja att utmana Gud, knyta näven och vråla "Din jävel! Jag har hus och ungar och det sista jag behövde var att bli av med jobbet just nu! Tack så jävla mycket" eller om vi bara ska lägga oss platt på marken och falla i ordlös gråt av hopplöshet.
Det sista är det enklaste; dra på sig offerkoftan och slokörad vandra vidare på samma stig i livet. Det första är det svåraste och belöningen som väntar runt något av hörnen som passeras vet ingen vad den är. Det är inte ens säkert att man ser att det är en belöning när den väl dyker upp. Men man får åtminstone nöjet att göra lång näsa åt Vår Herre - "Tji fick du gubbstrutt!".
Så fortsätt drömma du. Går det åt helvete så gör det. Oavsett drömmar eller ej. Och se dig själv i spegeln, inte 17 klär du i offerkofta. Det är ett smaklöst plagg.
Skapelsemyternas tankemönster
10 månader sedan
2 kommentarer:
Kan man annat än älska Linus på Linjen, den tappre högmodige kämpen som aldrig ger sig... och alltid störtar mot sin undergång...?
Det är ungefär så Gud ser på oss, tror jag.
Vore vi kloka så krävde vi en sten av tecknaren, och så slog vi oss ner på den och väntade in det rätta tillfället. Men... Gud skickar alltid en fjäril i vår väg för att testa oss, och genast är vi där och kräver en fjärilshåv... Och så går det som det går.
Stor humorist, den där Gud. Man riktigt hör hur magen kluckar av skratt när vi ramlar och slår oss för miljonte gången.
Fast... det där med "utan förvarning" köper jag inte riktigt. Tvärtom tror jag att vi blir varnade, först med små små tecken och känslor i magen, sedan med lite större skyltar och till slut med rena polisavspärrningarna... som vi dock är dåliga på att uppmärksamma, och så får nån utskickad anda lov att lägga krokben för oss så att vi slipper braka ner i stora hålet... På vilket vi oftast reagerar med att både svära och förbanna, omedvetna om vilka än värre farar vi undgått.
Så ser jag på saken.
Skicka en kommentar