Var finns bitterkukarna?

Eftersom jag är tjej och därtill morsa borde jag vara predestinerad att bli en första klassens bitterfitta. Lägg därtill att var gång jag försett landet med en ny potentiell skattebetalare har jag som tack för det förlorat jobbet. Men bitter?

Jodå, andra gången blev jag bitter. Det erkänner jag villigt. Det är bittert att se en arbetsgivare gömma sina egna tillkortakommanden bakom ens växande mage. Men det är så okonstruktivt att bli en bitterfitta iförd offerkofta.

Bitterfitta tycks förresten ha slagit rot i vår svenska vokabulär. Spännande nog är det ytterst sällsynt med bitterkukar som vädrar sina tillstukade manliga tillkortakommanden i samhället. Beror det på att män inte råkar ut för händelser som gör dem bittra? Eller vägrar de bara bli bittra offer?

Jag vet bara att varje gång jag och min man satt barn till världen så har han fått nytt jobb och enbart mötts av gratulationer.

Jag skulle kunna bli bitter och en och annan bloggläsare tycker säkert att min text andas ett visst mått av bitterhet. Men vem vinner på det? Inte jag och inte samhället heller. Däremot har jag ett upprop att komma med:

Du förälder som blivit bitter över att livet inte längre är vad det har varit, eller inte blev som du tänkt dig; Våga protestera! Gör uppror! Gör vad fan som helst men bli inte bitter! Slåss om du behöver för att få tillbaka din plats i tillvaron. Och minns att mamma är inte en synonym till oumbärlig och att ordet pappa inte betyder lekfarbror.

Och käre Gud, lär människorna att tala med varandra. Innan vi alla blir bittra.

Dagens julsång är skapad av ett absolut geni. Håll tillgodo, det är så mycket jul det kan bli utan bjällerklang.