Vad ska du bli när du blir stor?

Visst är det en idiotisk fråga? När blir man stor egentligen, är det när man fyller 18, 25 eller 40? Och vaddå bli? Underförstått ett yrke men livet består ju av så oändligt mycket mer än jobb. Särskilt i dessa finanskrisens dagar. Man kan bli både neurotisk, förälder, livstrött, klok, förbannad och hundägare med åren. Och det är bara ett axplock av det du har möjlighet att bli.



Det här är så vackert att det gör ont ta mig sjutton. De dagar jag undrar som mest över mitt liv och mina val brukar jag lyssna på den, gråta en skvätt och sedan spotta i nävarna och ta nya tag. Det är så lätt att börja tvivla på sig själv och det man gör när man jobbar ensam och har allt ansvar själv. Därför känns det extra viktigt för mig att stanna upp och begrunda det jag gör och hur jag gör det.

Jag misstänker att mitt liv skulle vara oändligt mycket enklare om jag valde bort företagandet och satsade 110% på ett vanligt jobb istället. Men jag vill inte. Efter att i princip stått utanför arbetsmarknaden de senaste fem åren trots åtskilliga platsansökningar och intervjuer har jag valt bort arbetsmarknaden. Jag vägrar helt enkelt att bli bortvald fler gånger. Det här är mitt liv och jag tänker inte chansa på att verkligheten är som Donkey Kong II där man har minst 3 liv (om jag inte minns fel). Livet är för kort för att slarvas bort på skitsaker som man mår dåligt av.

Det tar tid men det går att ta sig ur offerrollen. Ofta är det nyckeln till att må bättre. Genom att bjuda in ångest och depression och verkligen lyssna på dem kan du må bättre. De är våra vägvisare, våra inre kompasser som säger att vi är vilse i tillvaron. Och det är bara att ta emot det de säger och börja fundera på vad du verkligen vill. Vägen må vara krokig men "vandra vill om du tror att du vet var din inre längtan bor". Varför nöja sig med att bli stor när du kan bli större än du någonsin trott?



Gabriellas sång från "Såsom i himmelen" får tjäna som en sista påminnelse. :)