Barn igen

Dött internet på jobbet och tillökning i familjen är förödande för bloggandet. Nu är det ju inte så att jag har börjat värma kladdiga flaskor mitt i natten/leker mjölkko i varje galleria eller köpcentrum. Inte heller drar jag runt på en superstylad och färgmatchad barnvagn med skötväska full av blöjor, våtservetter, bodies i miniatyrstorlek och växelpengar till offentliga toaletter.

Nej, här handlar det om att lirka ner torrfoder två gånger om dagen, samla upp bajs i svarta påsar och ha fickorna fulla med små torkade bitar av blodpudding. Familjen har blivit med hund. Eller hund förresten. Hon är 9,5 kg livsglädje, bus och mys förpackad i ett lurvigt svart/vitt fodral.

Likheterna mellan att ha hund och barn är dock slående. Samma villkorslösa totala kärlek, samma behov av närhet, lika viktig att försäkra och återigen står någon utanför toadörren och klagar när jag vill kissa eller bada i fred.

Hundinskaffandet ger mig inte bara flashbacks till mina barns bebistid. Jag förflyttades brutalt 25 år bakåt i tiden typ när jag meddelade mina päron att vi skulle skaffa hund. Både mor och far spände ögonen i mig och slog bakut. Hund är ett stort och långvarigt ansvar och hade vi verkligen tänkt igenom det? Och borde vi inte vänta tills barnen blivit stora åtminstone? Och innan vi gjorde slag i saken borde vi minsann gå ut och gå 45 minuter morgon och kväll för det är vad en hund kräver - minst. De glömde ge förslag på hur jag skulle simulera träningen på hundklubben. Antagligen för att de inte vågade säga att jag skulle behöva gå en lydnadskurs med mina barn...*trött*

Nåja, jycken har landat trots allt. Och jag promenerar och tränar mer än de stipulerade 90 minutrarna. Nu måste jag bara lära barnen hur man tränar och belönar. Och ringa päronen och säga att pitbull/rottweilerkorsningen biter alla över 40 så de kan tyvärr inte komma hit och hälsa på...