Superkex goes mintpastill

Lördagar är fest numera. Åtminstone de tre timmar på förmiddagen när jag jobbar. Ingen hund, inga barn, ingen man. Bara jag och mina kunder. Efter stängningsdags kan jag kila ut på lite småärenden som Systembolaget, Kicks och hälsokostaffären. Det sistnämnda är inte riktigt så suspekt som det låter. Eftersom jag tycks vara allergisk mot någon av ingredienserna i vanliga hårschampoon så är det schampoo från hälsokostaffären som gäller. Ingen billig historia dock. Sist jag köpte schampoo gick en flaska med 250 ml i på 149 spänn. Det var i oktober och sista skvätten gick åt förra veckan.

Idag tjackade jag upp mig på nytt schampoo. Det kostade bara 89 kr så det var rena fyndet. Det förra schampoot luktade som liniment för brottare, det här luktar mint. Antagligen för att maskera teetreeoljan som är i. Nåja, doften dunstar bara håret väl har torkat och med en skvätt av Pumas I'm going så doftar man fantastiskt ändå.

Så ett tips till dig som trälar på med mjällschampoo men ändå lider av snödrivor på kragen och kliande hårbotten; gå till hälsokostaffären.



Med tanke på mintdoften kan man väl nästan säga att jag är en riktig Candy girl idag.

Drömmar och mål

Något av det viktigaste vi människor har är våra drömmar och mål. Det tyckte jag var nonsens och bullshit ända tills jag vid fyllda 22 satte upp ett karriärsmål. Jag gjorde det mest på skoj för att ha någon form av motivation för att orka bilpendla 10 mil till skolan varje dag. Jag satsade inte särskilt aktivt på att nå målet men simsalabim, mest av en otrolig slump och tur hade jag Jobbet med stort J ett par år efter att jag var färdig med min utbildning. Ett år varade det, sedan lades företaget ner. Och helt plötsligt var det tomt. Jag hade peakat karriärmålet och var bara 27. Nytt mål, nya drömmar! Men hur hittar man det?

Det är svårt. Det krävs både självrannsakan, slump och experimentverkstad för att nå fram. Ibland måste man välja också. Det är svårt att bli både känd operasångare och hutlöst välbetald IT-konsult på samma gång.Det gäller att välja det man brinner för. Och när man brunnit färdigt hittar man något annat som får en att brinna. Iaf om man har tur. Annars är det bara att luta sig tillbaka och dagdrömma...

Igår fick jag höra av två kunder att jag levde deras dröm och att mitt liv måste vara underbart. Jag blev lite full i skratt men lyckades hålla god min. De skulle bara veta att jag snart levt färdigt den drömmen och är redo att fånga nästa. Jag talade inte heller om för dem att drömmar kostar på ett eller annat sätt. Det är därför de ofta förblir just drömmar.



Någon som förstått det här med drömmar är Billy Joel. Se och njut av vacker video och den fantastiska sången "River of Dreams". Och dröm vidare om dina mål.

Att avväpna en våldtäktsman

I början av 2000-talet bodde jag i Stockholms södra förorter och jobbade på Söder. Sena kvällar när jag traskade till tunnelbanestationen hade jag ofta fullt adrenalinpåslag och såg våldtäktsmän lite överallt.

Jag drog mig tilll minnes det nu ikväll när jag var ute och traskade med jycken i mörkret. Sen slog det mig - om man håller sig riktigt cool kanske det går att kväva våldtäkten i sin linda? Våldtäkt handlar aldrig om sex, det handlar om makt. Om du lyckas med konststycket att förskjuta maktbalansen till din fördel borde det gå att komma undan. Låtom oss se hur en misslyckad våldtäkt går till!

V är den bestialiske våldtäktsmannen och O är det tilltänkta offret. Jag tar mig också friheten att hoppa över inledningen.

O: Gud, vad du skräms! Den där skidluvan ser riktigt läskig ut.

V: Käften! Jag ska knulla dig!

O: Va, vad sa du? Vill du knulla?

V: Sluta snacka, av med paltorna bara!

O: Härligt, det var längesedan jag fick stock. *förhoppningsfullt* Den är väl riktigt stor?

V: Öh, va?

O: Ska jag hjälpa dig med gylfen? Hur ser du ut förresten?

V: Öh, ja, som folk mest tror jag...

O: Vem är du mest lik, Thomas Järvheden eller Brad Pitt? Gud, vilka läckra kallingar! Du hade inte behövt piffa upp dig så för lilla mig. *tillgjort fniss*

V: Ähm, de är inget märkvärdigt. Köpte dom på Dressmans rea.

O: Dom är jättefina. Innehållet är inte att klaga på heller verkar det som. *nyper i V:s ena skinka* Du, det är kallt här och jag tycker att det luktar hundbajs här under buskarna. Ska vi gå hem till mig istället?

I den bästa av världar skulle det kanske kunna funka. Tills dess kör vi med pepparsprej och ser ovan nämnde Järvheden sjunga Radio Ga Ga ihop med Linda Bengtzing.

Vitt är da shitt

Jag fick ett gott skratt i morse när jag loggade in på ett av de forum där jag är aktiv. En av tjejerna på forumet hade varit på tjejmiddag och där hade det diskuterats den senaste flugan, nämligen att bleka anus. Precis rätt sak att lägga pengarna på så här i finanskrisens tidevarv. Naturligtvis skrattade jag gott åt idiotin men skrattet fastnade i halsen. Egentligen är det inget att skratta åt. Ungefär som Killinggängets film "Torsk på Tallinn", på ytan otroligt komiskt men innerst inne bara sorgligt.

Varför bleka sin rumpa liksom? En av de mest undanskymda och privata kroppsdelar du kan tänka dig. Ska den blekas och visas upp? För vem? Och varför?

Jag undrar om det är osäkra tonårstjejer (och äldre också för den delen) som bleker bakdelen för att de tror att de blir sexigare, vackrare och mer åtråvärda för sin man? Hur tomt och ytligt förhållande har man inte då?

Eller är det för att visa att man har råd att göra något så fullständigt vansinnigt onödigt? Eller för att man fixat alla andra delar av kroppen och nu är det bara den stackars analzonens tur att bli fixad för att matcha resten av kroppen?

Man må ha vilka syften man vill med sin bakdelsblekning. Men jag misstänker starkt att det invärtes hål man försöker fylla på det viset likväl gapar tomt efter blekningen.

Mer intressant läsning om ämnet hittar du här.

Och vad kan vara mer passande i det här inlägget än Procol Harums underbara "Whiter shade of pale"? Det är ingen skitlåt minsann!

Måtte inte mamman vara pedofil!

Jag undrar hur många blivande pappor som legat sömnlösa och stirrat på sin gravida kvinna och tänkt den fullkomligt befängda tanken att hon skulle vara pedofil. Inte är de många, det törs jag slå vad om. Däremot vet jag flera mödrar som spenderat en och annan sömnlös natt med att grubbla över vem pappan till barnet egentligen är innerst inne. Nog för att man känner varandra utan och innan efter ett antal år ihop men en bebis är en X-faktor som kan välta den enklaste ekvation över ända. Inte så konstigt, det är en helt ny och okänd situation för båda två.

Helt plötsligt ska man samarbeta om och ansvara för en liten skrynklig person som är helt försvarslös. Och vad som än händer i framtiden kommer man vare sig man vill eller inte att ha ett band med varandra som inte går att bryta med mindre än att du riskerar att förlora det käraste du har; ditt barn.

Graviditeten är en tid full av knasiga tankar och oro. Det är vårt sätt att förbereda oss på föräldraskapets "worst case scenario". Antagligen för att vi inte helt ska gå i däck över diskussioner om potträning, Kånken-rygga eller ej och huruvida sonen ska få dansa balett eller om det är lämpligare med hockeyskola.




Eftersom ämnet är något skrämmande bjuder jag på en skrämmande version av Sweet child o mine.

Gammeltjo och njutning

Jag har tidigare i bloggen nämnt Dansbandskampen och det är väl ungefär nu lite drygt en månad efter att tävlingen avgjordes som jag någotsånär repat mig från besvikelsen. Scotts fick stryk av Larz-Kristerz. Maskeraddräkter smiskade stil. Fullt ös medvetslös golvade modet att växla ner tempot.

Jag gillade också Larz-Kristerz. Det höll i sig ända tills jag upptäckte att det enda de klarar av att leverera är dansbandsmusik i fullt ös som det alltid har låtit. Inget nytt under solen här inte. Sånt har jag lite svårt för, särskilt när det kombineras med publikfriande töntklädsel.



Som sagt - Larz-Kristerz levererar...



...ungefär samma sak som Black Jacks originalversion.



Medan Scotts ger publiken möjlighet att mysa till det och para ihop sig på dansgolvet. Och ärligt talat, det är väl ändå därför man går ut och dansar?

Handens väg på venusberget

Jag läste tidigare i höstas en verkligt bra artikel om sex. Naturligtvis hittar jag den inte nu men jag ska göra mitt bästa att rekapitulera innehållet i den.

Den handlade om att män många gånger har svårt att ge oss kvinnor tid. Och det som fastnade i mitt minne bäst; att det är så förnedrande när mannen envisas att med jämna mellanrum förhoppningsfullt undersöka hur våt man blivit sen sist han kände efter... "Nähä, fortfarande torrt, fan också, jag mosar klitoris lite till..." *gnugg, gnugg, gnugg*



Som tjej känner man sig som en limpa som det petas på för att undersöka om den är färdiggräddad så att petaren kan få stilla sin hunger med en smörgås.



Allvarligt talat, det är så dålig fantasi och lite omtanke när handen börjar slinka ner över venusberget. Ärligt killar, det är svårt att missa när en tjej är redo.
Likaså, inse att när din hand diskret plockas bort för tredje gången på lika många minuter så är det dags att byta taktik. Det finns fler erogena zoner än en.

Och naturligtvis är inte vi tjejer felfria heller. Vi syndar säkert å det grövsta med både det ena och det andra. Men just det här genvägsfenomenet känner jag är typiskt manligt.

Lyckotvång

Det finns få saker som är så förknippade med att vara lycklig som när man som kvinna är gravid. Skit samma om du inleder dagen med att syna insidan av emaljfåtöljen från Gustavsberg med inälvor i fullt uppror varje dag i minst tre månader - omgivningen förväntar sig att du ska vara lycklig. Det spelar ingen roll att du får sådan klåda att du krafsar skinnet tills du ser ut som en missbildad polkagris - var glad och tacksam för du ska ha barn! Du må ha ett blodtryck som befinner sig i nivå med knäna (när du inte får blodtrycksfall, då når det bara fotknölarna), lik förbannat ska du vara lycklig. Hemorrojder stora som tennisbollar, halsbränna som förvandlar dig till en mobil eldkastare, foglossning som får en tur till kvartersbutiken att framstå som Jesus vandring till Golgata, ja listan över lidanden kan göras oändlig. Men lycklig ska man vara lik förbannat.

Men ve den stackare som vågar yppa sanningen, att det vissa dagar känns övermäktigt och plågsamt att vara gravid. Det brukar alltid vara någon (företrädesvis en annan kvinna) som i vass ton påpekar hur otacksam man är som inte inser vilken gåva och förmån det är att få ynnesten att bära ett barn. För att inte glömma det avslutande bollträet de brukar drämma till med: "Tänk på de stackarna som inte kan få barn!".

Jag erkänner villigt att jag inte under någon av mina graviditeter skänkte de ofrivilligt barnlösa några tankar. Det är fruktansvärt svårt att tänka nobla tankar när man kämpar med trög mage, blodtrycksfall som får Fritt Fall att te sig som en karusell för småbarn samt ett bäcken som tycks bestå av en samling kringskramlande kotor och knotor. Man har nog med att förbanna att man var dum nog att gå på pratet om hur myyyysigt det är att vänta barn. Särskilt graviditet nummer två framstår det som ett gigantiskt mysterium att man faktiskt gick på det igen.



Det är inte det att man inte är glad och tacksam över att bli förälder. Det är bara så förtvivlat svårt att vara glad och tacksam när kroppen går i strejk lite hur som helst och tankar och hormoner löper amok. Då blir omgivningens krav på lycka bara för mycket.



Älskad knatte som gärna hade fått levereras i postpaket om mitt bäcken själv fått välja.

So I say thank you for the music...

För att vara gravt omusikalisk, tondöv och helt utan både sångröst och rytmkänsla så är jag en musikälskare av stora mått. Därav den stora mängden musikklipp från You Tube här i bloggen om nu någon till äventyrs undrat.

Någon gång runt jul om jag inte minns helt avigt hittade jag ett fantastiskt tips från en av mina favoritbloggare. Han tipsade om Last.fm som är streamad radio i princip. Välj en favoritartist och vips streamas musik med både favoriten och liknande artister. Ett utmärkt sätt att vidga sitt lyssnande på när man inte orkar leta klipp på You Tube.

Väljer man Jamie Cullum kommer det upp både Michael Bublé, Norah Jones och Diana Krall bland annat. Kan ni tänka er en härligare blandning?

För att inte frångå traditionen bjuder jag givetvis på ett You Tube-klipp. En helt fenomenal version av Van Morrisons underbara "Moondance" med Michael Bublé.



Om jag orkar ska jag upprepa gårdagskvällens program senare i kväll. Det var länge sedan jag hade så kul. Makalöst så lättroad jag är egentligen. Lite sprit, musik, rätt sällskap och så har man haft något som vagt påminner om ungdomens nattsuddande.

Med sprit kan man göra mycket

Det här är premiär - jag fyllebloggar. En ynka flaska cider och jag är i fantastisk form känner jag. Gott sällskap på MSN och You Tube fulländade min kväll och fick mig att minnas den tiden jag var tjugo, singel och var ute och partajade var helg. Förfest, shots och dunka-dunka på Statt. :D



Känner du nostalgin komma flöda? Inte? Den här då?



Och så avslutar vi kvällen med den obligatoriska tryckaren med en låt som är helt jävla omöjlig att dansa till.



Det bästa är att den är sjukt lång så man hade gott om tid på sig att para ihop sig på dansgolvet. Och sedan återstod oftast bara frågan "Ska vi gå hem till dig, eller hem till mig eller var och en hem till sitt?"

Det känns gott att minnas de där tiderna. Det påminner mig om hur viktigt det är att ha kul och göra galna saker. Det är typ 15 år sedan jag drällde genom centrum medan jag skrålade på Magnus Ugglas "Jag dansar aldrig nykter". Det roliga är att det var ofta jag gjorde det. Två shots och sen cola resten av kvällen. Så gott som nykter.

Nu ska gammal tant hoppa i säng och dra täcket över huvudet. Det är jobb i morgon igen. Får se om det blir ett fylleinlägg och mer nostalgi i morgon.

Hasta la vista babes!

Vad ska du bli när du blir stor?

Visst är det en idiotisk fråga? När blir man stor egentligen, är det när man fyller 18, 25 eller 40? Och vaddå bli? Underförstått ett yrke men livet består ju av så oändligt mycket mer än jobb. Särskilt i dessa finanskrisens dagar. Man kan bli både neurotisk, förälder, livstrött, klok, förbannad och hundägare med åren. Och det är bara ett axplock av det du har möjlighet att bli.



Det här är så vackert att det gör ont ta mig sjutton. De dagar jag undrar som mest över mitt liv och mina val brukar jag lyssna på den, gråta en skvätt och sedan spotta i nävarna och ta nya tag. Det är så lätt att börja tvivla på sig själv och det man gör när man jobbar ensam och har allt ansvar själv. Därför känns det extra viktigt för mig att stanna upp och begrunda det jag gör och hur jag gör det.

Jag misstänker att mitt liv skulle vara oändligt mycket enklare om jag valde bort företagandet och satsade 110% på ett vanligt jobb istället. Men jag vill inte. Efter att i princip stått utanför arbetsmarknaden de senaste fem åren trots åtskilliga platsansökningar och intervjuer har jag valt bort arbetsmarknaden. Jag vägrar helt enkelt att bli bortvald fler gånger. Det här är mitt liv och jag tänker inte chansa på att verkligheten är som Donkey Kong II där man har minst 3 liv (om jag inte minns fel). Livet är för kort för att slarvas bort på skitsaker som man mår dåligt av.

Det tar tid men det går att ta sig ur offerrollen. Ofta är det nyckeln till att må bättre. Genom att bjuda in ångest och depression och verkligen lyssna på dem kan du må bättre. De är våra vägvisare, våra inre kompasser som säger att vi är vilse i tillvaron. Och det är bara att ta emot det de säger och börja fundera på vad du verkligen vill. Vägen må vara krokig men "vandra vill om du tror att du vet var din inre längtan bor". Varför nöja sig med att bli stor när du kan bli större än du någonsin trott?



Gabriellas sång från "Såsom i himmelen" får tjäna som en sista påminnelse. :)

Du är vad du gör

Jag brukar inte bry mig om vem folk är. Man eller kvinna, bonde, elektriker, TV-kändis, författare, entreprenör eller arbetslös, för mig är det oviktigt. Det är bara skal och etiketter. Det som betyder något för mig är vad någon gör.

Ljuger du för mig är du en lögnare. Kramar du mig så tycker du om mig. Ler du så är du glad. Det här är egentligen basics men i vårt ytliga och debatterande tidevarv är det här bortglömt. Det är lika borta med vinden som nyanserna i vardagen. Livet är en enda stor gråzon men det har många förträngt eller rentav aldrig upptäckt. Deras sanning är den enda sanningen och alla andra ljuger.

Våga pilla bort etiketterna och upptäck människorna som omger dig.

Du är aldrig bättre

än din sämsta leverantör. Väl värt att hålla i minnet nu när inköpsfesten i Älvsjö dragit igång och pågår ända till söndag. Så i morgon drar undertecknad till Stockholm för att syna leverantörer i sömmarna.

En del leverantörer vet jag på förhand att jag aldrig kommer att befatta mig med. Ett exempel är det populära barn- och mammamärket vars kundservice är en parodi, orderhanteringen får gammelsovjetisk byråkrati att framstå som ett under av effektivitet och som sylt och grädde på pannkakan har de en egen nätbutik där de säljer direkt till slutkunder. Kort sagt, noll respekt för de återförsäljare som gör ett jättejobb med att sälja och marknadsföra men som hela tiden riskerar sitt rykte bland kunderna tack vare uteblivna leveranser och strul från leverantören.

Konkurrensen på Internet är stenhård. Det räcker med att fel kund skriver sina klagomål på fel ställe och din business är rökt för ett bra tag framöver. Jag undrar om ens leverantörerna har märkt det här och vet om hur viktiga de är för sina återförsäljares konkurrensförmåga?

Idag blir det You Tube igen. Jag har blivit så gammal att jag har börjat uppskatta lite jazzigare tongångar. Och så vill jag ha det med mina leverantörer också "and we'll keep on meeting till we die"...

Det är så enkelt...

Jag loggade in på Kreditor förut i akt och mening att skriva ut fakturor. Jag hann aldrig så långt eftersom min blick fastnade på rubriken på en artikel om e-handel som Kreditor fann värd att länka till. Den kommer från Computer Sweden och handlar om hur man startar online-affär (vilket otroligt klumpigt ord, är e-butik för simpelt?)utan att ruinera sig.

Jag undrar ju under vilken sten den artikelförfattaren gömt sig de senaste åren. Värre skitsmörja var det längesedan jag läste. För det första saknas det bra information om betalsystem vilket är grundläggande för affärer på nätet. Det nämns heller ingenting om butikssystem, varken gratisvarianter som OSC och Zencart eller möjligheten att hyra. Däremot nämns värdtjänsten eller som vi vanliga dödliga säger; webhotellet. Här låter artikelförfattaren påskina att det räcker med ett billigt lågprisabbonnemang. Sorry men det kommer man inte långt på!

Däremot nämns virtuellt kontor d v s att man kan fejka en adress. Det sämsta råd man kan ge. Internethandel kämpar ännu med trovärdighetsproblem och att bli avslöjad med en påhittad adress gör din e-butik troligen rökt för en lång tid framöver. Artikelförfattaren tar också upp att det går att outsourca paketeringen och att telefonitjänster kan behöva köpas in. Det kan kanske behövas men du kommer långt med egen handkraft och mobiltelefon.

Några saker är absolut avgörande för att lyckas på Internet; ett unikt koncept, trovärdighet, fungerande webplats med hög tillgänglighet, bra marknadsföringsstrategier och väl fungerande logistik som inte kostar skjortan. Då behöver du inte backas upp av en förmögenhet, du kommer att gå i land ändå.

Det glömde Computer Sweden.

Barn igen

Dött internet på jobbet och tillökning i familjen är förödande för bloggandet. Nu är det ju inte så att jag har börjat värma kladdiga flaskor mitt i natten/leker mjölkko i varje galleria eller köpcentrum. Inte heller drar jag runt på en superstylad och färgmatchad barnvagn med skötväska full av blöjor, våtservetter, bodies i miniatyrstorlek och växelpengar till offentliga toaletter.

Nej, här handlar det om att lirka ner torrfoder två gånger om dagen, samla upp bajs i svarta påsar och ha fickorna fulla med små torkade bitar av blodpudding. Familjen har blivit med hund. Eller hund förresten. Hon är 9,5 kg livsglädje, bus och mys förpackad i ett lurvigt svart/vitt fodral.

Likheterna mellan att ha hund och barn är dock slående. Samma villkorslösa totala kärlek, samma behov av närhet, lika viktig att försäkra och återigen står någon utanför toadörren och klagar när jag vill kissa eller bada i fred.

Hundinskaffandet ger mig inte bara flashbacks till mina barns bebistid. Jag förflyttades brutalt 25 år bakåt i tiden typ när jag meddelade mina päron att vi skulle skaffa hund. Både mor och far spände ögonen i mig och slog bakut. Hund är ett stort och långvarigt ansvar och hade vi verkligen tänkt igenom det? Och borde vi inte vänta tills barnen blivit stora åtminstone? Och innan vi gjorde slag i saken borde vi minsann gå ut och gå 45 minuter morgon och kväll för det är vad en hund kräver - minst. De glömde ge förslag på hur jag skulle simulera träningen på hundklubben. Antagligen för att de inte vågade säga att jag skulle behöva gå en lydnadskurs med mina barn...*trött*

Nåja, jycken har landat trots allt. Och jag promenerar och tränar mer än de stipulerade 90 minutrarna. Nu måste jag bara lära barnen hur man tränar och belönar. Och ringa päronen och säga att pitbull/rottweilerkorsningen biter alla över 40 så de kan tyvärr inte komma hit och hälsa på...

På kryss med barn

Jag lovade ju häromdagen att blogga lite om att kryssa med barn. Det har blivit några kryssningar genom åren med barnen som numera är 5 och 7 år gamla. Första gången med barn var äldsta sonen 2 månader gammal. Det var sjögång och jag låg i kojen och spydde i en påse medan jag ammade.

Förut var resmålet givet, vi ville "hem" till Tallinn. Det envisades vi med ända till vi för något år sedan kände oss lite wild and crazy och bestämde oss för att åka till Helsingfors istället. Och sedan dess är vi fast. Våra resor till Estland tar numera vägen över den finska huvudstaden. Varför?

Skälen är flera. Främst är det för att finlandsfärjorna faktiskt är avsedda för att ha barn som fullvärdiga passagerare och inte bara som besvärliga bihang till föräldrarna. Siljas båtar är i en klass för sig - färgglada barndrinkar i barerna, barnbuffé med chicky bits, pommes, ostbågar och pannkakor bl a och möjlighet att göra egna glasstrutar till dessert. Bra badmöjligheter med pooler och en liten vattenrutschkana och lekrum med bollhav, filmvisning, X-boxspel och en egen lekavdelning för de små barnen. Vikingline ligger inte långt efter, barnbuffén är integrerad med de vuxnas vilket förenklar hanteringen något, det finns badmöjlighet med en liten barnpool och 2 bubbelpooler. Lekrummet funkar också bra och nu när vi åkte på jullovet fanns det möjlighet att spela Wii (Sports och Mario Cart) och extra aktiviteter i "Julstugan" som fanns i ett konferensrum. Och som grädde på moset är det tyst på nätterna. Inget stök och inget partajande bland hytterna.

Resan till Tallinn går betydligt segare, främst för att båtarna är dåligt anpassade till barn. Jag har sett barnbuffé en gång ombord - prinskorv, överkokt grönsaksblandning, köttbullar och skivad gurka. Lekrummet är litet och blir snabbt trångt och ofta samlas det äldre barn i bollhavet och de yngre vågar inte leka där då. Badmöjligheterna består av ett stort bubbelbadkar. Vill barnen spela är man hänvisad till de spelautomater som finns. Och som lök på laxen har det ofta varit stökigt bland hytterna nattetid. Mycket festande och skrålande långt in på småtimmarna.

Så för oss är inte valet så svårt. Reser vi någonstans ska hela familjen ha kul. Det borde Tallink som numera även äger Siljaline kunna fatta tycker man. Men tills de får en uppenbarelse åker vi till Helsingfors och njuter varenda minut av denna fantastiska stad.