Jag fuskar med hemläxan

Egentligen borde jag vara eld och lågor nu. Det är valår och debattens vågor är högre och vildare än en vanlig storm i ett vattenglas. Folk tycker, tänker och uttalar sig som aldrig förr. Det borde vara roligare och intressantare än vanligt att ta del av omvärlden. Men nej, tyvärr. I år fuskar jag med min hemläxa som medborgare. Jag tänker inte läsa miljarders floskliga broschyrer som är producerade av smarta reklammänniskor vars vardag skiljer sig milsvitt från min egen. Jag tänker inte offra min dyrbara tid med familjen på att se mediatränade fullblodspolitiker kasta paj på varandra på bästa sändningstid. Det är av ren omtanke om demokratin som jag väljer att göra så. Slipper jag se eländet slipper jag drabbas av desillusionism och politikerförakt känns det som. Jag kan gå och rösta med sakfrågorna i fokus.

Men inte ens jag har lyckats missa rabaldret om Lars Ohly och hans bröstpump. Jag är verkligen ingen fan av Lasse och hans polare ute på vänsterflygeln. Skrämmande ofta är de ute och cyklar utan både styre och pedaler. Men när det gäller föräldraförsäkringen är jag benägen att hålla med dem. Barnet har TVÅ föräldrar, alltså är det rimligt att BÅDA TVÅ DELAR på föräldraledigheten. Jag tror inte ens att man behöver köpa en bröstpump för att kunna dela lika.

Även den som väljer att ta ut 7 dagar i veckan kan vara hemma i 8 månader ungefär. Det rekommenderas att man ska amma fram till 6 månader för att sedan börja introducera mat sakta. Många väljer att ta 3 eller 5 dagar i veckan och då räcker dagarna ännu längre. Så amningen är ett rätt klent argument.

Det är ju ingen som förbjuder någon att vara hemma med sitt barn. Det är bara det att man får bekosta det själv när dagarna i försäkringen är slut. Precis som A-kassan som också är en välfärdsförsäkring. Och det är därför jag gillar förslaget om delning. Delas föräldrarförsäkringen så måste man samarbeta i familjen, hitta och diskutera lösningar och tänka nytt. Arbetsgivarna kommer inte längre kunna använda sina stenåldersargument om att "det är bara mammor som är föräldralediga" och kunna välja bort drivna och duktiga tjejer för att de är i barnafödande ålder.

Det behövs en ny struktur och ett nytt sätt att tänka kring föräldraledighet och jämställdhet. Vi kvinnor måste inse att vi inte har patent på föräldrarollen och att barnen behöver sina pappor också. Det är först när männen är hemma och byter blöjor och råddar hushållet som de uppgifterna får ett erkännande och inte bara nåt som tas för givet. Vi får familjer som hjälps åt, jobbar tillsammans och har respekt för varandra. För det finns inte alltid. Långt därifrån. Och det är för jävla sorgligt.

Och så kanske vi får ett samhälle där folk lär sig att anpassa sin ekonomi efter vad man får in i månaden istället för tvärtom.

Gris till varje pris?

Förra året exploderade grisskandalen, synnerligen välregisserat av djurrättsaktivisterna.Debattens vågor gick höga och bilder på lidande grisar kablades ut i media. Branschen kavlade upp ärmarna och utlovade "krafttag" och kontroller. Men hur ser det ut nu då, ett år efteråt när mediastormen lagt sig och dammet har skingrats?

Inte ett jävla skit är den enkla sanningen. Faktum är att det faktiskt är värre om jag får säga min mening. För alla kontroller och krav har till en viss del gjort grisarnas liv bättre och vi som skötare har fått argument för att slakta ut djur som inte hade ett bra liv pga dåliga ben, bogsår som var svårläkta osv. Men det har kostat och lönsamheten är obefintlig i dagens grisuppfödning. Det har fört med sig eftersatt underhåll, ökade prestationskrav och att arbetsgivaren har börjat krångla med löner och semesterersättningar.

På min arbetsplats har det sett ut som följer. I våras krävde Djurhälsovården att ett av stallen skulle tvättas eftersom det inte var gjort mer än fläckvis sen det var nytt. Det gjordes och sjukdomsfrekvensen i stallet sjönk drastiskt. Det blev markant bättre resultat och alla var nöjda. Så gick utgödslingen sönder och kunde bara köras provisoriskt, kulvertarna fylldes sakta men säkert och vi djurskötare tjatade oss blå om hjälp med reparation. Förra veckan (ja, ni läste rätt!) lagades äntligen utgödslingen men skadan är gjord sedan länge; smutsiga djur, sjuka djur och djur som kastar halvgångna foster.

Jag har hört historier om halvlama suggor som knuffats från sinstallet till BB för att grisa eftersom "det kan bli någon kulting efter henne". Nej, det blev det inte, det blev 18 dödfödda smågrisar och en sugga som fick ligga och plågas i några dygn.

Och någonstans på vägen väcks tanken; varför fungerar det inte? Marknadskrafterna brukar obarmhärtigt radera det som inte fungerar. Så har ju skett i grisuppfödningen också till viss del. Men fortfarande finns det uppfödare kvar som vägrar ge upp trots att bristande lönsamhet sätter krokben i produktionen och ger ett dåligt arbetsklimat. Och det syns inte utåt heller.

Vi djurskötare tillhör ett av de största och tyngsta fackförbunden i Sverige, nämligen Svenska Kommunalarbetarförbundet. Där är vi en försvinnande liten klick som helt drunknar bland sönderstressad och påpassad hemtjänstpersonal och barnskötare som byts ut mot förskollärare i pedagogikens namn. Att vi som producerar det som tillagas och serveras våra barn och gamla har usla villkor precis som kotletten på tallriken syns inte. Det som inte syns finns ju inte som alla vet.

Vi har djurskyddslagar, vi har Svenska Djurhälsovården som gör ett fantastiskt jobb (vi har haft en enorm hjälp av vår besättningsveterinär som definitivt inte suttit i knäet på våra ägare), vi har kunskapen och djurmaterialet för en produktion i världsklass. Men på något sätt blir det ändå fel. På något vis diffar det vi producerar med vad konsumenten vill ha och är villig att betala för. Det uppstår ett glapp och det är i det glappet som allt vad respekt för djuren heter offras.

Det är som att försöka bygga en Rolls Royce i en Trabantfabrik. Hur höga målsättningar och ambitioner man än har i Trabantfabriken så är det ändå inga Rollsar som rullar av bandet. Och när köparna väl uppdagar sanningen blir de självklart förbannade och köper hellre en Skoda som är precis vad den utger sig för att vara. Det är ren och skär marknadsekonomi utan hänsyn till mjuka värden.

Jag vill se en svensk grisnäring som rannsakar sig själv och som vågar riva det som inte fungerar och som vågar bygga nytt och tänka nytt. Jag vill se konsumenter som vågar utnyttja hushållsbudgeten till att ge djuren deras värdighet tillbaka. Ska man äta något ska man ha respekt för det. Och i begreppet respekt ingår att möjliggöra ett förvisso kort men ändå värdigt liv. Jag vill se en ny generation av lantbruksföretagare driva sina företag med både djurs och anställdas bästa för ögonen samtidigt som de tjänar pengar på sina företag. Och jag vill att vi alla tänker efter lite mer när vi äter. Vad är det vi egentligen äter? Och varför?

Kön eller människa?

Jag tycker att det är spännande att kika runt hörn, att inte bara nöja mig med att se det som så uppenbart finns framför näsan på mig. Att krypa lite innanför, kika lite närmare och se vad som döljer sig bakom fasaden. För att kunna göra det på riktigt gäller det att vara nyfiken och förutsättningslöst lära känna andra människor. Det är en konst och jag är långt ifrån någon mästare på det. Men jag lär mig hela tiden och jag lär mig mer och mer om mig själv på det viset.

En av de första fördomarna jag gjorde mig av med var att se människor som representanter för ett kön. Att tro att vi är som vi är och gör som vi gör för att vi råkar ha en snopp eller snippa (eller som en vän till mig uttrycker saken; "en med och en utan") är ju bara fånigt. Det begränsar oss bara. Helt i onödan. Vi reser hinder för oss själva och andra i vår omgivning bara för att vi inte förmår att se helheten när vi stirrar varandra i skrevet.

Man kan ju tycka att det vore enklare för barn av idag att klättra över könsbarriärerna. Det arbetas målmedvetet med genusfrågor redan i förskolan, vi föräldrar är mer medvetna och engagerade i frågan, jämställdhet debatteras mer och papporna har fått egna öronmärkta dagar i föräldraförsäkringen. Och ändå känns det som att det var lättare förr.

Jag vet inte, men det känns som att någonstans mellan min egen barndom och mina första stapplande steg som förälder så kukade världen ur. På det glada mysiga murriga och pga oljekrisen stundtals rätt kylslagna 70-talet var det inga större skillnader på tjejer och killar. Vi hade alla stickiga kalasbyxor i rött, grönt, blått eller knallgult, röda eller blåa mockasiner, jeans eller velourbyxor och tröjor som matchade (eller inte gjorde det) våra tröjor. Alla hade vi mer eller mindre samma läskiga pottfrisyrer. Vi byggde kojor, byggde med Lego, lekte med bilar och Barbie i en salig blandning och lekte kurragömma. Vi var barn, inte pojkar och flickor.

Numera lever vi i ett helt annat brus av intryck. Det är nu vi ska kunna visa vår identitet, vem vi är på en sekund. Och det är nu etiketterna kommer fram och klistras på. Inte ens små bebisar slipper undan. Det ska minsann synas vem och vad de är. På med rosa fleeceoverall bara! Och på med regnstället med Spindelmannen på till storebror! Är det ingen mer än jag som tycker att det är groteskt med en figur från barnförbjudna filmer på barnkläder?

Ännu värre än klädavdelningarna för barn är leksaksavdelningarna. Det finns tjejlego som knappt är nåt att bygga med alls (har jag hört sägas) och pojklego med en halv miljard bitar i varje ask (har jag mycket erfarenhet av). Det är rosa hyllor med dockor och svarta hyllor med flames och bilar. Varje gång barnen lyckats dribbla in mig på Toys R Us kommer jag ut därifrån, lätt vimmelkantig och lite smått illamående. Det är för mycket, för stereotypt och jag blir nästan deprimerad.

För all denna yta gör det svårare att sticka ut och vara sig själv. Att vara den man är, sitt autentiska jag. Vi begränsar våra barn vare sig vi vill det eller inte genom att spela med när marknadskrafterna drar igång. Det är för jävla sorgligt.



För att göra bygga en bro mellan nutid och dåtid blir det lite äkta 70-talsprogg med en av de bästa som finns idag: Lasse Winnerbäck. Om du letar på You Tube hittar du även originalet med Ragnar Borgedahl. Det går inte heller av för hackor!

Anonyma fickholister

Jag bara måste erkänna det. Jag är fickberoende. En verkligt tung fickmissbrukare som inte klarar vardagen utan fickor. Mitt liv fungerar inte utan fickor, så enkelt är det.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där med handväska. Jag avskyr handväskor. Knöligt att släpa på, de slukar mobiler och nycklar som ett svart hål, kort sagt, jag tycker inte om handväskor. Plånbok och nycklar stoppar jag i jackfickan, mobilen i byxfickan.

Sista veckorna jag jobbade höll jag på att få spader. Hade växt ur mina älskade arbetsbyxor med massor av fickor där allt och lite till rymdes. Lånade en overall men höll på att dö av värmeslag i den. Dessutom rymdes inte hälften av allt som jag ville ha i fickorna. Droppen blev när jag höll på att inte komma ur overallhelvetet och jag höll på att få panik av cellskräcken som uppstod när jag stod och drog och slet i ärmen och inget hände.

Till sist gav jag upp projekt Overall och övergick till ett par capribyxor i mjukistyg. Med en liten bakficka.Jag har ingen statistik men jag hyser starka misstankar om att jag fick gå minst dubbla sträckan varje dag pga fickbristen.

Nu skulle man ju kunna tro att undertecknad lärt sig något av det här. Men icke. Igår kväll fick jag på mig ett par leggings utan fickor. De åkte på i morse också eftersom jag inte orkade eller hann eller ens tyckte att jag behövde välja andra byxor. Ett dåligt beslut. Jag måste återigen planlöst irra runt i huset för att leta efter min mobil som jag tappat bort för typ fjärde gången idag. Jag har ju ingen ficka att lägga den i.

Noll koll i barnens värld

Jag hade glömt hur det är att vara en Blivande Förälder. Jag hade faktiskt lyckats förtränga vilken dålig service det är i de Stora Barnbutikerna. För några veckor sedan fick jag en påminnelse om verkligheten.

Bakgrunden är följande: När vi gjorde det sista ultraljudet fick maken och jag för oss att uppsöka butik A för att titta på barnvagnar. Karaktärsfasta som vi är hade vi bestämt oss för att titta, klämma och känna noggrannt för att sedan börja dammsuga Blocket efter vagnen med stort V. Behöver jag ens nämna att vi hade en barnvagn med oss ut från butiken när vi gick? En trehjulig Emmaljunga Cangaroo City till typ halva priset. Enda haken med köpet var att vi behövde köpa till en liggdel, en s k Citykorg och en adapter för att kunna fästa Citykorgen på chassit. En baggis tyckte jag och maken.

Det tog mig två månaders flitigt surfande på Blocket för att hitta en Citykorg som vi båda gillade. Hela affären gick bra och allt var frid och fröjd. Så kom dagen när jag skulle in till Den Stora Staden för att trimma hunden. Medan hunden gjordes snygg enligt konstens alla regler besökte jag det Det Stora Babyvaruhuset. Hittade en snuttefilt med Mumin på och två bitar plastad frotté till spjälsängen. Det är när jag betalat som tanken trögt flyter upp i det gravida och havandeskapslediga hjärnkontoret; adaptern till vagnen. Varvid följande dårhusmässiga konversation utbryter:

Jag: Just det, jag skulle vilja beställa en adapter till en Emmaljungavagn också. Den som behövs för att fästa en Citykorg på en Cangaroo.

Säljaren: Menar du till bilbarnstolen? Den har vi inte hemma men jag kan nog beställa den om du vill.

J: Nej, adaptern som behövs för att fästa en Citykorg på en Cangaroo. Inte bilbarnstolen.

S: Det vet jag inte om vi har hemma. Jag måste fråga! *stressar iväg och rycker kollega i ärmen*

Kollegan dyker upp.

K: Vi har inte adaptern till bilbarnstolen hemma men vi kan beställa den om du vill. Du vet väl om att den bara fungerar till Emmaljungas egen bilbarnstol?

J: Jo, men nu var det inte den adaptern jag var intresserad av. Jag vill ha en adapter till min Cangaroo så att jag kan fästa en Citykorg på den.

K: Det tror jag inte vi kan ordna. Cangaroon tillverkas ju inte längre.

J: Nej, jag vet att den inte tillverkas från och med i år. Men för det måste det ju i rimlighetens namn finnas delar att få tag i till den fortfarande.

K: Skyll inte på mig, det är inte jag som bestämmer sådant.

J: Kan ni ringa ner till Emmaljunga och kolla om det går att beställa en adapter?

K: Det kan jag ju göra förstås men jag är tveksam till att det går att få tag i en.
*ringer till Emmaljunga, ingen svarar* Om jag får ditt nummer så kan jag ringa dig och lämna besked när jag fått tag i dem.

J: *lämnar mitt telefonnummer och tackar för mig samt hasar mig matt ut ur affären*

Kan tillägga att det här är en starkt förkortad version av händelsen.

Väl hemma ringer jag till Butik A där vi köpte vagnen. Det tar inte ens två minuter att beställa adaptern. Inget svagsint yrande om bilbarnstolar eller utgången vagnmodell.Bara ett beklagande om att det nog tyvärr kommer vara några veckors leveranstid på den från fabriken. Strax därpå ringer Det Stora Babyvaruhuset och avslöjar i häpen ton att det faktiskt gick att beställa en adapter och vill jag beställa en? Jag tackar vänligt men bestämt nej och förklarar att jag beställt från en annan butik som ligger närmare.

Det räcker för min del med att läsa Aftonbladets artikel om deras franchisetagare i Örebro för att jag ska tappa lusten för att handla mer. Tror jag ska bli helrätt ekonomismart och klimatvänlig shoppare på Blocket istället.

Minns jag hur man gör?

Ja, det är frågan det. Minns jag hur man gör när man bloggar? Jag hoppas det! Det har varit så sjukt mycket det senaste året. Jobb, jobb och ännu mera jobb, barn som behövt mig mer än någonsin, världens längsta vinter och som grädde på moset har min man fått något han önskat sig länge men som han tigit om de senaste åren; en gravid fru.

Nu var det ju inte just den gravida frun som var huvudsaken men önskar man sig ett barn till så blir det ju som det blir liksom. Nåväl, i slutet av september är den gravida epoken slut och livet som päron till tre knattar börjar. Vet inte om ammoniakgaserna i svinhusen eller min höga ålder har trubbat av hjärnkontoret men jag ser fram emot det hela med tillförsikt.

Nu när jag går hemma om dagarna kommer bloggämnena på löpande band känns det som. Förhoppningsvis blir det en hel del skrivet. Om inte annat för mitt eget höga nöjes skull.

Så nu vet ni. Superkexets blogg har inte dött. Den är bara lite graviditetssliten.