Kön eller människa?

Jag tycker att det är spännande att kika runt hörn, att inte bara nöja mig med att se det som så uppenbart finns framför näsan på mig. Att krypa lite innanför, kika lite närmare och se vad som döljer sig bakom fasaden. För att kunna göra det på riktigt gäller det att vara nyfiken och förutsättningslöst lära känna andra människor. Det är en konst och jag är långt ifrån någon mästare på det. Men jag lär mig hela tiden och jag lär mig mer och mer om mig själv på det viset.

En av de första fördomarna jag gjorde mig av med var att se människor som representanter för ett kön. Att tro att vi är som vi är och gör som vi gör för att vi råkar ha en snopp eller snippa (eller som en vän till mig uttrycker saken; "en med och en utan") är ju bara fånigt. Det begränsar oss bara. Helt i onödan. Vi reser hinder för oss själva och andra i vår omgivning bara för att vi inte förmår att se helheten när vi stirrar varandra i skrevet.

Man kan ju tycka att det vore enklare för barn av idag att klättra över könsbarriärerna. Det arbetas målmedvetet med genusfrågor redan i förskolan, vi föräldrar är mer medvetna och engagerade i frågan, jämställdhet debatteras mer och papporna har fått egna öronmärkta dagar i föräldraförsäkringen. Och ändå känns det som att det var lättare förr.

Jag vet inte, men det känns som att någonstans mellan min egen barndom och mina första stapplande steg som förälder så kukade världen ur. På det glada mysiga murriga och pga oljekrisen stundtals rätt kylslagna 70-talet var det inga större skillnader på tjejer och killar. Vi hade alla stickiga kalasbyxor i rött, grönt, blått eller knallgult, röda eller blåa mockasiner, jeans eller velourbyxor och tröjor som matchade (eller inte gjorde det) våra tröjor. Alla hade vi mer eller mindre samma läskiga pottfrisyrer. Vi byggde kojor, byggde med Lego, lekte med bilar och Barbie i en salig blandning och lekte kurragömma. Vi var barn, inte pojkar och flickor.

Numera lever vi i ett helt annat brus av intryck. Det är nu vi ska kunna visa vår identitet, vem vi är på en sekund. Och det är nu etiketterna kommer fram och klistras på. Inte ens små bebisar slipper undan. Det ska minsann synas vem och vad de är. På med rosa fleeceoverall bara! Och på med regnstället med Spindelmannen på till storebror! Är det ingen mer än jag som tycker att det är groteskt med en figur från barnförbjudna filmer på barnkläder?

Ännu värre än klädavdelningarna för barn är leksaksavdelningarna. Det finns tjejlego som knappt är nåt att bygga med alls (har jag hört sägas) och pojklego med en halv miljard bitar i varje ask (har jag mycket erfarenhet av). Det är rosa hyllor med dockor och svarta hyllor med flames och bilar. Varje gång barnen lyckats dribbla in mig på Toys R Us kommer jag ut därifrån, lätt vimmelkantig och lite smått illamående. Det är för mycket, för stereotypt och jag blir nästan deprimerad.

För all denna yta gör det svårare att sticka ut och vara sig själv. Att vara den man är, sitt autentiska jag. Vi begränsar våra barn vare sig vi vill det eller inte genom att spela med när marknadskrafterna drar igång. Det är för jävla sorgligt.



För att göra bygga en bro mellan nutid och dåtid blir det lite äkta 70-talsprogg med en av de bästa som finns idag: Lasse Winnerbäck. Om du letar på You Tube hittar du även originalet med Ragnar Borgedahl. Det går inte heller av för hackor!