måndag 6 september 2010

Gris till varje pris?

Förra året exploderade grisskandalen, synnerligen välregisserat av djurrättsaktivisterna.Debattens vågor gick höga och bilder på lidande grisar kablades ut i media. Branschen kavlade upp ärmarna och utlovade "krafttag" och kontroller. Men hur ser det ut nu då, ett år efteråt när mediastormen lagt sig och dammet har skingrats?

Inte ett jävla skit är den enkla sanningen. Faktum är att det faktiskt är värre om jag får säga min mening. För alla kontroller och krav har till en viss del gjort grisarnas liv bättre och vi som skötare har fått argument för att slakta ut djur som inte hade ett bra liv pga dåliga ben, bogsår som var svårläkta osv. Men det har kostat och lönsamheten är obefintlig i dagens grisuppfödning. Det har fört med sig eftersatt underhåll, ökade prestationskrav och att arbetsgivaren har börjat krångla med löner och semesterersättningar.

På min arbetsplats har det sett ut som följer. I våras krävde Djurhälsovården att ett av stallen skulle tvättas eftersom det inte var gjort mer än fläckvis sen det var nytt. Det gjordes och sjukdomsfrekvensen i stallet sjönk drastiskt. Det blev markant bättre resultat och alla var nöjda. Så gick utgödslingen sönder och kunde bara köras provisoriskt, kulvertarna fylldes sakta men säkert och vi djurskötare tjatade oss blå om hjälp med reparation. Förra veckan (ja, ni läste rätt!) lagades äntligen utgödslingen men skadan är gjord sedan länge; smutsiga djur, sjuka djur och djur som kastar halvgångna foster.

Jag har hört historier om halvlama suggor som knuffats från sinstallet till BB för att grisa eftersom "det kan bli någon kulting efter henne". Nej, det blev det inte, det blev 18 dödfödda smågrisar och en sugga som fick ligga och plågas i några dygn.

Och någonstans på vägen väcks tanken; varför fungerar det inte? Marknadskrafterna brukar obarmhärtigt radera det som inte fungerar. Så har ju skett i grisuppfödningen också till viss del. Men fortfarande finns det uppfödare kvar som vägrar ge upp trots att bristande lönsamhet sätter krokben i produktionen och ger ett dåligt arbetsklimat. Och det syns inte utåt heller.

Vi djurskötare tillhör ett av de största och tyngsta fackförbunden i Sverige, nämligen Svenska Kommunalarbetarförbundet. Där är vi en försvinnande liten klick som helt drunknar bland sönderstressad och påpassad hemtjänstpersonal och barnskötare som byts ut mot förskollärare i pedagogikens namn. Att vi som producerar det som tillagas och serveras våra barn och gamla har usla villkor precis som kotletten på tallriken syns inte. Det som inte syns finns ju inte som alla vet.

Vi har djurskyddslagar, vi har Svenska Djurhälsovården som gör ett fantastiskt jobb (vi har haft en enorm hjälp av vår besättningsveterinär som definitivt inte suttit i knäet på våra ägare), vi har kunskapen och djurmaterialet för en produktion i världsklass. Men på något sätt blir det ändå fel. På något vis diffar det vi producerar med vad konsumenten vill ha och är villig att betala för. Det uppstår ett glapp och det är i det glappet som allt vad respekt för djuren heter offras.

Det är som att försöka bygga en Rolls Royce i en Trabantfabrik. Hur höga målsättningar och ambitioner man än har i Trabantfabriken så är det ändå inga Rollsar som rullar av bandet. Och när köparna väl uppdagar sanningen blir de självklart förbannade och köper hellre en Skoda som är precis vad den utger sig för att vara. Det är ren och skär marknadsekonomi utan hänsyn till mjuka värden.

Jag vill se en svensk grisnäring som rannsakar sig själv och som vågar riva det som inte fungerar och som vågar bygga nytt och tänka nytt. Jag vill se konsumenter som vågar utnyttja hushållsbudgeten till att ge djuren deras värdighet tillbaka. Ska man äta något ska man ha respekt för det. Och i begreppet respekt ingår att möjliggöra ett förvisso kort men ändå värdigt liv. Jag vill se en ny generation av lantbruksföretagare driva sina företag med både djurs och anställdas bästa för ögonen samtidigt som de tjänar pengar på sina företag. Och jag vill att vi alla tänker efter lite mer när vi äter. Vad är det vi egentligen äter? Och varför?

2 kommentarer:

Vidderna en liten del av Världen sa...

Det som vore intressant i debatten är om djurrättsaktivisterna gjorde reflektionen över helheten, kanske skulle även konsumenterna göra det.

http://www.ja.se/?p=34236&pt=105&m=3433

Med detta i huvudet eller i handen så ställer men sig kanske frågan.
Vad är det man får, och vad betalar man för.
Varför sparka på dom som redan ligger.

Inte undra på att djurskötarna hamnat under kommunals vingar. Med det löner de har...

Vidderna en liten del av Världen sa...

Det tar totalt drygt 53 minuter att producera en gris i integrerad produktion enligt resultaten från den arbetstidsstudie som Pig genomfört i 39 besättningar. Spridningen mellan besättningar var däremot stor, allt från 30 till 109 minuter.
De mest tidskrävande arbetsmomenten var daglig utgödsling och halmning som tog ca 30 % av arbetstiden i både smågris- och slaktgrisproduktionen

http://www.svenskapig.se/dokument/forsok/pig31.pdf

Nyfiken som man är...
...finns det någon liknande undersökning på svensk åldringsvård?

Inge plats för gullande i alla fall. Förutsättningarna är nog ganska lika.