Den här veckan är inte kravanpassad. Den var det inte när den febrilt planerades upp förra veckan och nu har den definitivt havererat. Det är Bebisens fel. Och Grävpappans. Och Exkollegans.
Bebisen blev sjuk i helgen. Skyhög feber, snor i floder och ledset till max. Så igår piggnade lilla damen till och var sitt gamla glada goa jag igen plus snormustasch de luxe. Så optimistiska jag tänkte tillbaka på förra gången samma scenario utspelade sig och bestämde mig för att Bebisen nog skulle fixa iaf en kort dag hos dagmamman. Grävpappan trodde detsamma och drog följdaktligen iväg i gryningen till Töreboda för en sista veckas tappert grävande i den västgötska leran.
Fram på morgonkulan vaknade Bebisen, ledsen, trött, ynklig och med ögon som en mört. Varm dessutom. Farväl jobb, hejsan hallå vab. Så enkelt kunde det ha varit. Men sedan en vecka tillbaka är jag ensam på jobbet. Ingen kris egentligen om det inte varit för att jag hade anmält 16 suggor till slakt. Bara att åka till kontoret och ringa runt och pejla läget. När kommer slaktbilen? Vem kan hjälpa mig att lasta ut djuren? Efter en timmes ringande och däremellan en lagning av en trasig tryckluftsslang blottas beskedet; transportplaneringen koko, mina djur är bortglömda. Då drog jag en lättnadens suck, parkerade Bebisen lätt knotande i bilbarnstolen och styrde kosan hemåt igen. Bebisen somnade innan vi lämnat gårdsplanen tror jag.
I morgon gör vi om bedriften. Då ska vi dräktighetstesta. Och vabba.
Skapelsemyternas tankemönster
10 månader sedan
2 kommentarer:
Tycker att det låter som om det är lite väl mycket nu. Tycker också att det är dags för promenad eller liknande pratvänlig aktivitet, dags för uppdatering av läget!
Ja, nu börjar klimatet bli promenadanpassat också. Vi är på!
Skicka en kommentar