Jag fuskar med hemläxan

Egentligen borde jag vara eld och lågor nu. Det är valår och debattens vågor är högre och vildare än en vanlig storm i ett vattenglas. Folk tycker, tänker och uttalar sig som aldrig förr. Det borde vara roligare och intressantare än vanligt att ta del av omvärlden. Men nej, tyvärr. I år fuskar jag med min hemläxa som medborgare. Jag tänker inte läsa miljarders floskliga broschyrer som är producerade av smarta reklammänniskor vars vardag skiljer sig milsvitt från min egen. Jag tänker inte offra min dyrbara tid med familjen på att se mediatränade fullblodspolitiker kasta paj på varandra på bästa sändningstid. Det är av ren omtanke om demokratin som jag väljer att göra så. Slipper jag se eländet slipper jag drabbas av desillusionism och politikerförakt känns det som. Jag kan gå och rösta med sakfrågorna i fokus.

Men inte ens jag har lyckats missa rabaldret om Lars Ohly och hans bröstpump. Jag är verkligen ingen fan av Lasse och hans polare ute på vänsterflygeln. Skrämmande ofta är de ute och cyklar utan både styre och pedaler. Men när det gäller föräldraförsäkringen är jag benägen att hålla med dem. Barnet har TVÅ föräldrar, alltså är det rimligt att BÅDA TVÅ DELAR på föräldraledigheten. Jag tror inte ens att man behöver köpa en bröstpump för att kunna dela lika.

Även den som väljer att ta ut 7 dagar i veckan kan vara hemma i 8 månader ungefär. Det rekommenderas att man ska amma fram till 6 månader för att sedan börja introducera mat sakta. Många väljer att ta 3 eller 5 dagar i veckan och då räcker dagarna ännu längre. Så amningen är ett rätt klent argument.

Det är ju ingen som förbjuder någon att vara hemma med sitt barn. Det är bara det att man får bekosta det själv när dagarna i försäkringen är slut. Precis som A-kassan som också är en välfärdsförsäkring. Och det är därför jag gillar förslaget om delning. Delas föräldrarförsäkringen så måste man samarbeta i familjen, hitta och diskutera lösningar och tänka nytt. Arbetsgivarna kommer inte längre kunna använda sina stenåldersargument om att "det är bara mammor som är föräldralediga" och kunna välja bort drivna och duktiga tjejer för att de är i barnafödande ålder.

Det behövs en ny struktur och ett nytt sätt att tänka kring föräldraledighet och jämställdhet. Vi kvinnor måste inse att vi inte har patent på föräldrarollen och att barnen behöver sina pappor också. Det är först när männen är hemma och byter blöjor och råddar hushållet som de uppgifterna får ett erkännande och inte bara nåt som tas för givet. Vi får familjer som hjälps åt, jobbar tillsammans och har respekt för varandra. För det finns inte alltid. Långt därifrån. Och det är för jävla sorgligt.

Och så kanske vi får ett samhälle där folk lär sig att anpassa sin ekonomi efter vad man får in i månaden istället för tvärtom.

Gris till varje pris?

Förra året exploderade grisskandalen, synnerligen välregisserat av djurrättsaktivisterna.Debattens vågor gick höga och bilder på lidande grisar kablades ut i media. Branschen kavlade upp ärmarna och utlovade "krafttag" och kontroller. Men hur ser det ut nu då, ett år efteråt när mediastormen lagt sig och dammet har skingrats?

Inte ett jävla skit är den enkla sanningen. Faktum är att det faktiskt är värre om jag får säga min mening. För alla kontroller och krav har till en viss del gjort grisarnas liv bättre och vi som skötare har fått argument för att slakta ut djur som inte hade ett bra liv pga dåliga ben, bogsår som var svårläkta osv. Men det har kostat och lönsamheten är obefintlig i dagens grisuppfödning. Det har fört med sig eftersatt underhåll, ökade prestationskrav och att arbetsgivaren har börjat krångla med löner och semesterersättningar.

På min arbetsplats har det sett ut som följer. I våras krävde Djurhälsovården att ett av stallen skulle tvättas eftersom det inte var gjort mer än fläckvis sen det var nytt. Det gjordes och sjukdomsfrekvensen i stallet sjönk drastiskt. Det blev markant bättre resultat och alla var nöjda. Så gick utgödslingen sönder och kunde bara köras provisoriskt, kulvertarna fylldes sakta men säkert och vi djurskötare tjatade oss blå om hjälp med reparation. Förra veckan (ja, ni läste rätt!) lagades äntligen utgödslingen men skadan är gjord sedan länge; smutsiga djur, sjuka djur och djur som kastar halvgångna foster.

Jag har hört historier om halvlama suggor som knuffats från sinstallet till BB för att grisa eftersom "det kan bli någon kulting efter henne". Nej, det blev det inte, det blev 18 dödfödda smågrisar och en sugga som fick ligga och plågas i några dygn.

Och någonstans på vägen väcks tanken; varför fungerar det inte? Marknadskrafterna brukar obarmhärtigt radera det som inte fungerar. Så har ju skett i grisuppfödningen också till viss del. Men fortfarande finns det uppfödare kvar som vägrar ge upp trots att bristande lönsamhet sätter krokben i produktionen och ger ett dåligt arbetsklimat. Och det syns inte utåt heller.

Vi djurskötare tillhör ett av de största och tyngsta fackförbunden i Sverige, nämligen Svenska Kommunalarbetarförbundet. Där är vi en försvinnande liten klick som helt drunknar bland sönderstressad och påpassad hemtjänstpersonal och barnskötare som byts ut mot förskollärare i pedagogikens namn. Att vi som producerar det som tillagas och serveras våra barn och gamla har usla villkor precis som kotletten på tallriken syns inte. Det som inte syns finns ju inte som alla vet.

Vi har djurskyddslagar, vi har Svenska Djurhälsovården som gör ett fantastiskt jobb (vi har haft en enorm hjälp av vår besättningsveterinär som definitivt inte suttit i knäet på våra ägare), vi har kunskapen och djurmaterialet för en produktion i världsklass. Men på något sätt blir det ändå fel. På något vis diffar det vi producerar med vad konsumenten vill ha och är villig att betala för. Det uppstår ett glapp och det är i det glappet som allt vad respekt för djuren heter offras.

Det är som att försöka bygga en Rolls Royce i en Trabantfabrik. Hur höga målsättningar och ambitioner man än har i Trabantfabriken så är det ändå inga Rollsar som rullar av bandet. Och när köparna väl uppdagar sanningen blir de självklart förbannade och köper hellre en Skoda som är precis vad den utger sig för att vara. Det är ren och skär marknadsekonomi utan hänsyn till mjuka värden.

Jag vill se en svensk grisnäring som rannsakar sig själv och som vågar riva det som inte fungerar och som vågar bygga nytt och tänka nytt. Jag vill se konsumenter som vågar utnyttja hushållsbudgeten till att ge djuren deras värdighet tillbaka. Ska man äta något ska man ha respekt för det. Och i begreppet respekt ingår att möjliggöra ett förvisso kort men ändå värdigt liv. Jag vill se en ny generation av lantbruksföretagare driva sina företag med både djurs och anställdas bästa för ögonen samtidigt som de tjänar pengar på sina företag. Och jag vill att vi alla tänker efter lite mer när vi äter. Vad är det vi egentligen äter? Och varför?