Superkexets vardag

Det blir jul ändå

2011-12-12T23:04:00.003+01:00

Blä. Ja, det är en bra beskrivning av dagsformen. Blä. Just nu är jag mest trött och less på det mesta och huset ser ut som om det plundrats av tjuvar som inte hittade det de sökte efter. Förklaringen till fenomenet stavas b-e-b-i-s-e-n som numera glatt knallar runt i huset och frejdigt möblerar om i köksskåpen och förflyttar saker med stor energi. Vid skötbädden står en paket stora vita bönor. Under soffbordet ligger ett kastrullock. I Gs rum hittade jag bebisens tandborste och igår när jag kröp ner i sängen lade jag mig på en smörkniv, ärligt stulen ur diskmaskinen.

Julstämning. Vad är det? Började förrförra helgen med att piffa och fiffa men den här helgen blev inget gjort. Till och med livet som gräsänka i veckorna har tappat sin tjusning. Matlagningen blir enklast tänkbara eftersom bebisen är trött och kinkig och helst vill bli buren och de stora barnen har sina favoriter som duger och allt annat är matlagning förgäves. Tvätt har samlats på matsalsbordet i väntan på vikning och vidare distribuering till husets garderober. Allt ska man göra själv.

Nåväl. Huset må se för jävligt ut. Jag må se för jävlig ut. Det blir jul ändå. Ska bara hitta tejp och snören till julklapparna innan dess. De ligger väl antagligen bakom toaletten. Eller någon annanstans.

BUP - hjälpen som pös

2011-10-19T21:17:00.004+02:00

I våras när allt var som mest kaotiskt och barnen mådde piss fanns det åtminstone ett ljus i mörkret. BUP. Där skulle vi få hjälp. Trodde jag iallafall.

Hittills har jag inte sett en skymt av den där berömda hjälpen. En period i somras höll G på att mala sönder oss med sitt ensidiga tjatande om diverse olika tv- och dataspel. Jag menar bokstavligen. Inte tyst en minut på hela dagen och det enda som hördes var spel, spel och lite mera spel. Hela familjen höll på att få spel kort sagt. Så jag ringde livlinan BUP och fick en telefontid. Större delen av den telefontiden schabblade doktorn bort genom att ringa hem och förhöra min man om varför jag inte var hemma och svarade när hon ringde. Han föreslog att hon skulle ringa min mobil eller jobbtelefonen. Nåväl, efter att ha förklarat för mig att större delen av telefontiden var bortslösad eftersom jag inte varit hemma och svarat fick jag rådet att bryta tjatandet genom att avsätta 15 minuter någon gång under dagen då vi bara pratade om spel. Jag nästan grät inombords. En kvarts samtal om spel verkar väldigt lite och relativt harmlöst men det är tortyr för den som fått leva med det samtalsämnet hela sin vakna tid.

Nåväl, jag tänkte ge det ett försök åtminstone. Allt för sinnesfriden liksom. Och så knäppte det till i hjärnkontoret. För att slippa tjatet om när den där samtalskvarten skulle vara kom jag på idén om att göra ett enkelt schema för att rent konkret kunna visa när samtalet skulle äga rum. Ett enkelt schema snickrades ihop och fylldes med aktiviteter; frukost, tandborstning, påklädning, lek med kompisar, datortid, middag, utflykt, cykeltur, godis, läggdags och så naturligtvis en kvarts spelprat. Förändringen blev smått otrolig. Barnet klädde på sig och åt frukost utan tjat. Han lekte med kompisar, följde med på utflykter utan gnäll och blev nästan som ett nytt barn. Pratet om spel sjönk till en acceptabel nivå och "tortyrkvarten" ignorerade han helt. Det var inte prat om spel han behövde, det var struktur. Att få en förutsägbar dag, en ram att verka inom.

Vid nästa BUP-besök togs spelfrågan upp igen. När jag talade om att vi hade infört schema och att det medfört att speltjatet hade sjunkit kraftigt sa hon bara "Men så bra att ni kom på den idén!". Ja, det var tur att jag kom på det.

Nästa "experiment" från Bup:s sida blev att vi skulle lära G att somna själv. Vi hade ett helvete de flesta kvällarna med att få honom i säng, mest för att han inte kände sig trött. Jag var sjukt frestad att köpa melatonin från något svartapotek på internet men mitt bättre jag segrade märkligt nog. Nåväl, av BUP fick vi rådet att använda ett belöningssystem. Jag är inte förtjust i belöningssystem eftersom de inte fungerar på våra barn och det påtalade jag också. Mina farhågor viftades bort och vi for hem. Vi sjösatte belöningssystemet och belöningen sattes till "något trevligt som vi bestämmer ihop och det betyder inte att vi ska köpa spel". Naturligtvis bortsåg G från mina tydliga förklaringar och fick ett utbrott i världsklass. Han grät och rasade om vartannat.

Själv funderade jag på vad det kunde bero på. Varför var han tvungen att komma drällande 50 gånger och klaga över att det inte gick att sova för att sedan somna som en gris av utmattning när någon av oss legat bredvid i en minut? Ett närhetsbehov kanske som han glömde bort mitt i allt spelande månntro? På försök schemalade jag familjemys en halvtimme innan läggdags. En stund i soffan med lite tv och prat (här slog jag två flugor i en smäll och lät honom mala på om sina spel), sedan sängen och några sidor högläsning. Var han fortfarande pigg fick han titta på film. Vips, insomnandet gick utan klagomål och vi trötta päron fick en stunds lugn och ro framför tv:n. Utan belöningar...

Häromdagen var det så dags igen. Den här gången var det en telefontid mitt på förmiddagen och jag var preppad och klar. Tänkt igenom vad jag ville ta upp, laddat mobilen och påtalade för chefer och kollega att jag väntade viktigt samtal. En kvart efter utsatt tid ringde luren. Maken. Psykologen hade ringt till honom och beklagat sig återigen över att jag inte var hemma och svarade i telefonen. Dessutom hade hon inte kunnat nå mig på mobilen eftersom jag hade gett henne fel nummer. Jag har svårt att tro att det år 2011 ska vara tvång på att man ska sitta hemma och vakta telefonen för att ens barns psykolog ska ringa. Fattar de inte att även vi föräldrar till NPF-barn behöver vår surt förvärvade lön och inte kan sitta hemma och vänta på ett telefonsamtal?

Nåväl, det är ingen kris. Vi har det ganska bra just nu. Och häromdagen på utvecklingssamtalet frågade fröken vad G tyckte om skolan. Perfect! sa han och gjorde tummarna upp. Då känns det helt ok att BUP är hjälpen som pös...

Batterier, please!

2011-10-08T13:11:00.002+02:00

Nej, jag fick inte jobbet jag sökte. Trodde innan jag fick beskedet att jag skulle bli både ledsen´, arg och lätt vansinnig om jag inte fick det men det känns faktiskt helt ok. Jag var iaf med i diskussionerna hela vägen och fick spö av en mycket välmeriterad medelålders man utan småbarn så jag får väl känna mig hyfsat nöjd ändå. Och skam den som ger sig, jag har sökt ett annat jobb...

Men nu var det batterier det skulle handla om. De är nämligen en bristvara. Mina egna inre batterier är nödtorftigt laddade. De otroliga mängder uppladdningsbara batterier jag köpt på mig till ungarnas Wii o dyl är puts väck. Bebisen har knyckt och försnillat batterierna till TV:ns fjärrkontroll. Kort sagt. we're out of battery.

Men idag skiner solen och jag ska försöka ladda mina egna batterier lite grann. Jag har börjat genom att blogga. Sen ska jag göra värsta fusklunchen till mig och barnen; korv med bröd. Så ska jag stoppa mer tvätt i tvättmaskinen och börja städa. Har upptäckt att stök, smuts och kaos i hemmet dränerar mig fullkomligt på energi. Märkligt men så är det. Och framåt kvällningen ska jag gotta ner mig i soffan ihop med maken och njuta av lite iskall cola, några chips och lite speedway på tv. Och så hoppas jag på att Bebisen sover som en stock hela natten...

Saker Som Suger

2011-09-20T21:13:00.006+02:00

Som sagt. All denna väntan har gjort mig minst sagt stingslig. Småsaker får mig att se rött och vilken dag som helst går sprinten ur handgranaten och ve den stackare som råkar ut för den explosionen. Men för att lätta lite på trycket har jag gjort en lista på Saker Som Suger. Bered er på låååååång läsning!

* Människor som tror att det är ok att göra om samma klantiga tabbe flera gånger bara de säger förlåt. Värst är de som ber om ursäkt så många gånger att ordet förlåt blir helt urvattnat och sen gör de om samma misstag igen... Och igen.

* Folk som övningskör med sina ungar på allmän väg och låter ungen krypköra i 40 på 70-väg där det är svårt att köra om och inte lär ungen att stanna och släppa förbi bakomvarande trafik.

* BVC-sköterskor som tror att man är hemma och kan "kila förbi" BVC på en improviserad ettårskontroll. När man vänligt förklarar att det tyvärr inte går eftersom man är på jobbet får man frågan om inte pappan kan komma förbi med barnet. Öh, nej, han är inte heller hemma.

* Skolan ska se till att ordna hjälpmedel som barnet behöver i skolan. Otur då att skolan har noll koll på vilka hjälpmedel som finns och hur i helsike ska lärarna kunna prova ut hjälpmedel? Varför utbildas det arbetsterapeuter egentligen?

* Vad är vitsen med att jobba satan och lägga kraft och engagemang när dåligt management stjälper alltihop?

* Hur jävla lång tid behöver ett kunskapsbaserat företag på sig för att bestämma sig för vilken av tre kandidater som ska anställas? Antagligen en månad med tanke på att det tog tre veckor att bestämma sig för vilka som skulle intervjuas...

* Varför måste chinchillor bajsa i sandbadet? Fattar de inte att det är ofräscht och att sanden de skiter i inte är gratis heller? Typiskt karlar, bara grisa ner och sen skita i att städa undan efter sig!

* Människor som glatt glappar på om det mest privata trots att man talat om att man inte vill veta ALLT. Och den som pratar om andra med dig pratar ju också med andra om dig. Nej tack, det går fetbort.

* Människor som tror att vänskap innebär att ha kontakt jämt, varje dag, annars är något fel. Och när man inte orkar prata med dem så åker offerkoftan på direkt. Då är man elak som inte förstår att de bara bryr sig om en och att man behöver dem. I helvete heller. Piss off.

* Människor som bor i sin offerkofta och som ständigt tycker synd om sig själva. Som inte kan försöka lösa sina problem utan hellre skyller på andra. Det får mig att se rött. Men ryck upp dig för helvete och GÖR något själv! Mäh!

Och till skillnad från den där jävla mesiga Melissa Horn som P3 envisas med att spela både nu och då så har Veronica Maggio lite stake. Satan i gatan, passar för jävla bra.

Vakuum

2011-09-19T20:31:00.002+02:00

Ja, det är ungefär så det känns just nu. Vi lever i ett vakuum. Bara svävar tyngdlöst i ingenting. Jag väntar på att någon ska behaga dra i spaken som gör att jag antingen ramlar ner på marken med en duns eller också flaxar i väg på små rosa moln. Olidligt är det att vänta i vart fall.

Idag har vi varit på BUP igen. Mest en formsak eftersom G numera är sitt gamla vanliga stundtals rätt plågsamma jag igen. Resursklassen är som gjord för honom och han har kompisar som precis som han älskar att grotta ner sig i dataspelens mystiska värld. O har haft en tyngre start. Han har så lätt för att ge upp vid minsta lilla motvind och har haft svårt att hitta någon kompis som vill vara hans bästaste bästa vän. Han tycker fortfarande att skolan inte är särskilt rolig men det funkar iaf. Och så har han blivit scout. Jag hoppas att han pallar med att sova i sovsäck i ett vindskydd i helgen för då är det hajk. Det bästa var nog iaf födelsedagspresenten som han fick i förskott. Han har vuxit minst en dm av den. Jo, djur är fantastiska på att ge oss människor det vi behöver och O har hittat en helt ny glädje med sina chinchillor.

Vilket otroligt navelskådande inlägg. Som skrivet för någon som är ohjälpligt nyfiken på min enkla tillvaro.

Det är så mycket man borde...

2011-09-06T12:11:00.002+02:00

Ja, det är det. Man borde röra mer på sig och äta mindre. Jag borde städa mera och läsa lite mindre i någon bok jag hittat under städningens gång. Jag borde laga mer "ordentlig" mat lite oftare och jag borde gå och lägga mig tidigare.

Men idag skiner solen, bebisens tandsprickningsvärk är borta och i morgon ska jag ut på nya äventyr som slutar gud vet var. Maken roar sig kungligt på sitt håll och resten av oss har det gott här hemma. Livet känns gott helt enkelt.

Tänkte på det häromdagen, hur tunga och märkliga de här senaste åren varit och hur mycket depp jag har rullat mig i. T o m musiken jag lyssnat på har varit konstigt halvdeppig och svår. Men så förra veckan på jobbet med P3 i mina Peltor som vanligt, då kom gapskrattet. Ni kan höra skälet till det i You Tubeklippet nedan. Mr Svårtdeprimerandesomfansjälvt d v s Jocke Berg från Kent sjunger Det känns perfekt. Filmmusik från filmen Bilar 2 och Jocke Berg. Jag kunde bara gapskratta. Och älskar det. Inte en kevlarsjäl i sikte så långt ögat når. Hurra!

"Det kan låta knasigt men jag föll direkt. Jag kan verka galen men det känns perfekt." Jag hoppas att det håller hela vägen.

Återkoppling

2011-06-23T11:40:00.002+02:00

I måndags träffade vi skolpsykologen för den hett efterlängtade återkopplingen på basutredningen. Resultatet var varken särskilt överraskande eller upplyftande.

Språkmässigt har G sämre språkförståelse än genomsnittet i hans ålder. Det har jag glatt lyckats blunda för men nu när vi fick det påpekat för oss så märks det tydligt. Koncentrationsförmågan och uthålligheten är sämre än genomsnittet utom när motivationen är på topp. Då ligger både koncentration och uthållighet på normalvärde. Arbetsminne och snabbhet gick inte att mäta ens eftersom G vägrade göra något med ett tidtagarur inblandat. "Fruktansvärt kravkänslig" var psykologens kommentar om det. För övrigt har G också problem med socialt samspel, han har svårt med lek och att ta kontakt. Han försöker men det blir liksom fel. Han upplevs också av psykologen som distanslös och gränssökande, han testar gränser både fysiskt och psykiskt.

Efter återkopplingen satte vi oss i bilen och tog ut kompassriktningen mot Falkenberg. 2 nätter på Hotell Strandbaden och en dagstur till Göteborg och Universeum blev årets första minisemester och vår första semester i NPF-land. Det gick hyggligt måste jag säga. Bara några smärre utbrott och tårar över att ett inbillat Legoinköp uteblev. Bebisen visade sig älska att bada och fick ett totalt hysteriskt utbrott i omklädningsrummet på Klitterbadet när jag klätt på henne.

Och väl hemma andades vi ut igen. Vi överlevde. :-D

Landningsstället utfällt

2011-06-15T16:12:00.002+02:00

Och det blev succé. Vi har varit och tittat på Gs "nya skola". Fortfarande samma gamla skola men en ny klass kan man säga. 7 knattar är de, varav de äldsta börjar sexan i höst och G blir yngst. Trevliga lärare, tyst och lugnt i lokalerna och det dröjde inte många minuter förrän G satt och spelade Uno med tre andra elever och 2 ur personalen. G känner sen tidigare igen de andra barnen och en del av personalen och fann sig tillrätta direkt. Det känns jättebra!

Bebisen har provsmakat jordgubbar för första gången och en ny jordgubbsälskare är född kan jag säga...

Egen skola? Nja....

2011-06-10T12:00:00.002+02:00

På Aftonbladet debatteras det om huruvida barn med NPF skulle få det bättre om de gick i egna skolor. Jag känner mig inte helt bekväm med den tanken trots att jag förstår tanken bakom den och sympatiserar med den. Och ändå är det något som skaver.

Den största faran är iaf som jag ser det, att det blir "vi och dom" av det hela. En tillbakagång till Instutionssverige där inget avvikande får störa. Inga maskrosor i asfalten. Istället för mångfald får vi enfald. Det har vi ju nu också eftersom många lärare fortfarande inte har förstått att barn inte väljer frivilligt att vara stökiga och få skäll och att föräldrar till stökiga barn inte per automatik är skitiga alkisar som struntar i sina barn.

Det behövs mer kunskap helt enkelt. Lärare måste bli bättre på att se bakom besvärliga beteenden och ta nödrop från förtvivlade föräldrar på allvar. En gyllene medelväg är att låta barnen få tillhöra små grupper med hög lärartäthet i den vanliga skolan. Barnen får ha kvar sin gamla klasstillhörighet och har de lektioner som fungerar ihop med sin vanliga klass. Det bästa av två världar liksom.

Den som gräver en grop osv...

2011-06-10T07:49:00.003+02:00

Gårdagen bjöd på en smått bisarr händelse som för min del faktiskt rågade måttet.

G var trött igår morse och måste väckas. Bara det är i sig helt bisarrt eftersom det typ aldrig händer. Naturligtvis klagade han över att han var trött och ville inte gå till skolan. Surprise! *not* Det är en vecka kvar på terminen så jag gjorde en deal med honom. Om han sköter sig den här veckan så ska vi ladda ner Minecraft till datorn. Det väckte livsandarna hos G igen, han åt sin havregrynsgröt, borstade tänderna och knatade iväg till skolan. Inom mig pustade jag ut, det gick idag också utan att bli osams.

Vid typ halv 9 ringde Fröken H, en av Gs lärare. Hon inledde samtalet med ett äppelkäckt "Hej, vad gör du?". Jag muttrade något obestämt till svar eftersom jag är rätt trött på att redogöra för både kreti och pleti om vad jag ägnar min föräldraledighet åt. Funderar starkt på att dra till med nåt i stil med "grupponani via internet", "förbereder ett bankrån" eller om någon lärare ringer "författar en anmälan till Skolinspektionen" nästa gång frågan kommer. *muhahaha*

Nåväl, så snart Fröken H listat ut att jag var hemma och relativt sysslolös gick hon rakt på sak. G var så trött, han ville bara sova och låg på ett par stolar i grupprummet. Så hon undrade om hon kunde skicka hem honom så att han fick sova. Jag blev först paff och sedan arg. Tack så mycket, där rök ett av mina främsta argument för att gå och lägga sig i tid! Idag har BÅDA barnen försökt med att de ska få vara hemma för att de är trötta... Sista droppen blev när det kröp fram att det inte var bara av omtanke om G som hon ville skicka hem honom. De andra barnen tog ju efter och gjorde likadant. Hade det inte varit för det hade han kunnat få ligga och sova i grupprummet fick jag höra. Ytterst avmätt och kort i tonen bad jag henne att skicka hem honom.

G kom hem, klädde av sig och kröp i säng. Själv gjorde jag mig i ordning för morgonpromenad med Vovven och Bebisen. En timme senare återvände jag och möts av en påklädd G som glatt förklarar att nu ska han göra samma sak som han gjorde förut. När jag frågar vad tittar han på mig som om jag vore korkad på riktigt och säger "Gå till skolan så klart, vad trodde du?". Så tar han på skorna, slänger upp ryggsäcken på ryggen och traskar iväg. Kvar står en häpen morsa och letar efter hakan nere vid knäna.

Jag pratade med rektorn tidigare i veckan och hon har lovat att höra av sig om G får en plats i resursklassen. Skolpsykologen har pratat med rektor och de är eniga om att han platsar där trots avsaknad av diagnos än så länge. Men med tanke på stöket i Gs klass och den här senaste grejen med att skicka hem honom för att de andra barnen tar efter honom så ska jag ta ett snack med rektor igen. Och så funderar jag på att göra en anmälan till Skolinspektionen eftersom skolan uppenbarligen inte fixar att fånga upp barn med problem i tid och dessutom helst skuldbelägger barn och föräldrar istället för att lösa de problem som uppstår.

Jag slår vad om att G kommer vara "jättetrött" i skolan idag också för att se om det är möjligt att få gå hem och softa en timme idag igen. Ska bli intressant att se. Den som gräver en grop osv som sagt...

Sorgen i en liten låda

2011-06-08T11:50:00.004+02:00

Ett inlägg apropå Mamma Zoffes undran om hur man handskas med sorg.

En period i mitt liv levde jag i ständig sorg. Det var en cocktail av frustration, orättvisa, diskriminering, ekonomisk press och några andra icke positiva ingredienser som gjorde mig deprimerad och ledsen. Sorgen slog till helt oväntat vid de mest olämpliga tillfällen. På väg ner på stan för att köpa mjölk på Ica kunde tårarna och de kolsvarta tankarna invadera mig helt otippat. När jag satt vid matbordet och åt lunch med barnen kunde jag känna tårarna stiga och halsen bli tjock. När vi tittade på filmen Bilar kom tårarna när Blixten MacQueen offrar sin vinst i Pistongcupen för att knuffa den gamla kvaddade racerbilen Kungen i mål.

Numera är livet mer normalt men ibland har jag dagar när jag känner att nu, idag, kan jag sörja. Lugn och ro, ingen som stör och humöret lite lagom vemodigt och sinnet bakåtblickande. Då kan jag ta fram den. Min mentala bruna pappkartong modell hattask med en svart rosett på locket. I asken har jag mentala bilder av det jag sörjer; min underbara älskade farmor som dog för över 15 år sedan och som jag fortfarande saknar varje dag, smärtsamma ögonblick när livet fick en knuff åt fel håll och saker som bara blev fel och som jag sörjer ändå. Allt ligger samlat i min hattask. Jag har en bild av hur jag hämtar ner den från en hylla i ett stort skåp, hur jag blåser bort dammet från locket och hur jag varsamt knyter upp rosetten och låter locket glida av. I tanken sitter jag och plockar upp bilderna ur asken, tittar på dem och känner sorgen välla in över mig och tårarna kommer.

När jag känner att det räcker tänker jag mig hur jag reser på mig, lägger ner bilderna i asken, lägger på locket och knyter fast det. Lägger in asken i skåpet och stänger dörren. Det har tagit tid att komma dit men numera är det jag som har kontrollen. Jag väljer sorgen, tar emot den och liksom badar i den. Sedan är det bra igen. Alternativet hade varit att kämpa emot konstant och aldrig riktigt våga sörja på allvar och utforska vad min sorg består av. För vem sörjer jag, vad sörjer jag och varför?

Jag vet inte om någon blev klokare av det här. Jag kanske rentav framstår som en fulländad knäppgök. Jag bjuder på det.

Rock around the clock

2011-06-07T10:13:00.002+02:00

Just nu är det fruktansvärt intensivt känns det som. Bebisen har odlat tänder och därmed också sovit som en kratta om nätterna i ett par veckor. Jag försöker få föräldrarna i Gs klass att ställa sig bakom en skrivelse till BUN där vi framför budskapet att vi vill ha en lärare som är trygg och säker i sin yrkesroll och förmår att fånga upp de elever som behöver hjälp tidigt. Flera av föräldrarna tror att rektor kommer att lösa det utan politiska påtryckningar men jag är skeptisk. Så nu ältar jag alternativen om natten; byta skola och i så fall till vilken? Ska vi då flytta till en annan kommun, sälja huset och var ska vi då bo? Om det blir en ny klasslärare, ska då G gå kvar i klassen med en assistent eller ska han skrivas in i resursklassen för elever med NPF? Ja ni ser, hjärnan har inga sysselsättningsproblem alls! ;-)

Och nästa vecka är det BUP. Jag längtar och fasar om vartannat. Och tänker.

Idag ska jag iaf ringa till rektorn. Jag vill träffa de som jobbar med resursklassen, fotografera klassrummet och försöka mig på att skriva en social berättelse så att G kan få läsa och ta till sig tanken på andra pedagoger och ett annat klassrum. Jag ska också prata med rektorn om hon tror att personalen behöver handledning av BUP och jag ska prata med BUP om de kan erbjuda handledning. Den som räknade ut att föräldrar till barn med NPF lade motsvarande ca en halvtidstjänst på att få ihop sina barns vardagsliv räknade nog ganska rätt känns det som.

Tänk om...

2011-06-03T09:38:00.003+02:00

G faktiskt är "frisk". Tänk om han inte har något funktionshinder. Tänk om det är skolan som knäckt honom och han har blivit så här. Tanken slog mig när jag kom hem från kuratorsamtalet i onsdags. Jag fick nästan ångest. För är det så, då vet jag inte vad jag ska göra. Ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan jag ta. Det är medfött och det är som det är. Med träning i mängder och rätt hjälp kan det bli bra ändå. Och framför allt, ingen är skyldig. Några oskyldiga gener på tvären möjligen om jag får uttrycka mig så slarvigt.

Men om han blivit så här tack vare skolan och de pedagoger han haft, då vet jag inte om jag fixar det faktiskt. Halsen blir tjock av tårar av bara tanken. Det käraste jag har tillknycklat och sargat av skolplikt och lärare. Jag blir ledsen och rasande om vartannat. Ärligt talat, skulle ni fixa det?

Det finns de som anser det vara osmakligt och vuxenmobbing och dåligt föredöme för barnen när man samlar in namnunderskrifter på en skrivelse där man yrkar på att barnen ska få en ny klasslärare. För mig är det inte så enkelt. För det första så kan man alltid välja hur man formulerar skrivelsen. För det andra så tycker jag att man som förälder har en skyldighet att stå upp för sitt barns rätt att få en bra skolgång utan kränkningar. För det tredje vill jag också lära mina barn civilkurage, att våga stå upp och protestera mot något som är fel och som drabbar de som har svårast att göra sig hörda i samhället.

Det är nog bara den förälder vars barn inte drabbats av effekterna som en dålig skolgång ger som inte förstår. De vars barn inte gråter, har ont i magen eller gömmer sig innan det är dags att gå till skolan. De vars barn som inte har varit frustrerade, gråtfärdiga eller känt sig misslyckade när de kommit hem från skolan. De som aldrig får några samtal om att barnet stör, slåss, vägrar jobba eller rymmer från skolan. De kan kalla det för vuxenmobbing eller personförföljelse. Vi andra kallar det för att säga ifrån och skydda våra barn.

Reta aldrig upp en morsa (inte en farsa heller för den delen)

2011-06-01T08:09:00.004+02:00

Då kan det bli ett jävla liv. Jodå, mötet i måndags var mycket städat och konstruktivt. Ingen pajkastning även om det muttrades en hel del oss föräldrar emellan. Det rektor och pedagoger ville var nämligen att vi föräldrar skulle närvara mer i skolan de sista veckorna på terminen "för att få det lugnare i klassrummet". Att nuvarande pedagoger inte klarar av 16 elever utan hjälp av föräldrar skvallrar rätt mycket om lärarnas förmåga...

Så nu har vi lessnat vi föräldrar. Vi är trötta på att våra barn ska vara stressade, ledsna, oroliga och utan lust och vilja att lära. Till hösten vill vi ha en ny klasslärare, en som kan barn och som är trygg i sig själv och sin yrkesroll.

Nu stundar en namninsamling och de föräldrar som vill får även skicka med ett extra dokument med hur de och deras barn har upplevt det här året. Allt lämnas in till BUNs sista sammanträde innan sommaruppehållet den 13/6. Sen är det bara att hålla tummar och tår och hoppas på mirakel. Det har gjorts så många försök genom åren att få bort den här läraren, nu måste det bara gå. Jag vägrar att utsätta G för henne något mer. Nu jävlar säger jag bara.

Islossning

2011-05-31T07:48:00.002+02:00

Känner ni också igen det där fenomenet? Länge, länge lunkar livet på som vanligt. Jobba, laga till falukorv, titta lite TV, stoppa knattarna i säng och fylla disk- och tvättmaskin och sen börjar det om. Så plötsligt en dag ställs allt på ända och livet börjar flyta i väg i nya fåror. Ibland känns det bara läskigt och ibland känns det bara YES! Just nu känns det som en blandning, både lite läskigt och bra. Eller som min älskade man förklarade: "Vi fixar det. Vi har fixat så jävla mycket ihop så det här blir skitenkelt". Det är vad jag kallar förtröstan. :-)

Och visst har han rätt. Vi har klarat av så jävla mycket. Vi har klarat av, arkiverat och sedan gått vidare. Lite visare, lite tajtare, lite kärare. När det stormar i familjen och vi behöver varandra mer än någonsin sluter vi leden och släpper inte en jävel över bron. När någon av oss faller finns den andre där och lindrar kraschen.

Ja jävlar, här ska skapas en ny framtid för oss alla.

Framåt, det går framåt

2011-05-27T16:07:00.003+02:00

Igår var jag hos "min" kurator som visade sig vara en underbart fräsig tant som det klickade med på studs. Det var en underbart välgörande timme och precis vad mina stackars ihopkrullade nerver behövde.

Jag hade varit med G hos skolsköterskan för vaccination mot mässling, påssjuka och rödahund. Efteråt tänkte jag helt fräckt smita hem och laga lunch åt mig, Bebisen och O men pedagogerna hade andra planer. Det var totalt jäkla kaos i klassrummet, ungar som vickade på stolarna så det dundrade i golvet, ungar som knatade runt med böcker och ungar som stod vid varandras bänkar och jämförde plåsterlappar efter vaccinatonen med varandra. I grupprummet satt en avslagen G och en urlakad kompis D ihop med en smått förtvivlad fröken H. Jag övergav raskt tanken på att förmå G att rita något utan försökte febrilt hitta på något annat. Upptäckte ett kortspel med grönsaker och frukter som fungerade ungefär som Löjliga Familjen som G hade pratat om dagen innan. Så jag bad honom visa hur man spelar och D och fröken H hängde på och så pratade vi om lökar, palsternackor och brysselkål istället tills det var dags att gå hem. Jag hade tillbringat en knapp timme i skolan och kände mig tröttare än efter 8 timmar i oväsendet som är på jobbet. Fast där har jag ju hörselskydd iofs.

Igår när jag kom hem från kuratorn muddrade jag brevlådan. Bland reklamblad och annat skräp låg den efterlängtade kallelsen till BUP för G. 13:e juni ska vi dit. Jag har nedräkning dit, det måste jag erkänna.

Idag när jag muddrade brevlådan hittade jag en kallelse till föräldramöte i Gs klass undertecknad av rektorn själv. Det mötet kommer att bli...låt oss säga intressant. På måndag kväll brakar det loss och jag undrar helt ärligt om den där timmen som mötet beräknas pågå kommer att räcka. Jag är skeptisk till det.

Det är fredag, Bebisen sitter på sitt täcke och undersöker leksaker för glatta livet och männen i mitt liv är och fiskar. Barnen tycks äntligen ha hittat en hobby. Jag är evigt tacksam för det. Det blir tacos och försök till fredagsmys. Läs cheeseballs och kiv om fjärrkontrollen i TV-soffan... :-)

Förståelse

2011-05-26T09:05:00.003+02:00

Min främsta drivkraft just nu är förståelse. Jag vill skapa förståelse här hemma för varandras svårigheter. Jag vill att vår omgivning ska kunna förstå oss också. Ibland går det riktigt bra. Som i morse. Storebror O är hemma idag också och lillebror G har skola som vanligt. Som väntat blev det ett muttrande när G insåg att han skulle få gå själv till skolan idag också. Det var orättvist ansåg han.
Utbrottet låg i luften. Jag satte mig med honom och frågade om han kom ihåg hur jobbigt det var i skolan innan han fick hjälp och hur trött och ledsen han var när han kom hem från skolan. Blicken mörknade på den lille gossen. Jodå, han mindes.

Jag förklarade att så har brorsan haft det hela tiden, i 3 år. Han är trött, han orkar inte gå till skolan. Han är som en handkontroll till ett X-box med dåliga batterier förklarade jag. I morgon får han hjälp i skolan, så då ska han gå dit. Förklaringen köptes utan vidare.

När det blev dags att gå började G klaga. Jag har ingen att prata med när jag går ensam till skolan sa han. Jag vill att O ska gå med mig. Jag förklarade att det går inte. Men jag och Bebisen kan följa med dig om det går bra tillade jag. Solskenet spred sig och jag bytte om från pyjamas i rekordfart och tog på bebisen mössa, jacka och filt och så traskade vi iväg. När vi hade 50 meter kvar till skolgrindarna behövdes inget mer sällskap. Vi kramades adjö och jag fick en puss. Så skuttade G i väg till en ny skoldag.

Den som läste gårdagens blogginlägg som fan läser bibeln tror säkert att jag ringde till BUP för att O inte ville städa. Nu är det inte riktigt så enkelt. I tisdags storgrät han och lyckades med möda förklara att det var både svårt och jobbigt i skolan. Att han får fokusera stenhårt för att klara av skolan och när skoldagen är slut så är han det också. Han vill inte och orkar inte leka med någon efter skolan. Så ska det inte vara och jag vill att han får den hjälp han behöver innan han går in i väggen på allvar eftersom han bara biter ihop och fortsätter tills det brister för honom. Lillebror G är mer utåtagerande och säger ifrån klart och tydligt när gränsen är nådd. Det gör inte O. Så den som tror att jag är en mamma som vill stämpla mina barn med diagnoser för diagnosticerandets skull kan glömma det. Det handlar inte om städning eller hundraprocentig närvaro. Det handlar om att jag vill förstå mina barn och att de behöver förståelse för att kunna må bra. Hur liten hjärna har man om man inte förstår det?

Ett steg framåt och två bakåt

2011-05-25T12:48:00.003+02:00

Det gick bra hos kuratorn igår. Han konstaterade att vi behöver en helt annan hjälp än den han kan bistå med så han har skrivit en remiss till BUP. Jag var snubblande nära att kyssa honom. Äntligen!

Glädjen varade typ 1,5 timme efter kuratorsbesöket. Då var det dags för storebror O att börja med sina läxor. Det blev inga läxor gjorda. Det blev en härdsmälta utan like. Tårar, snor, kvidanden, ylanden och bottenlös förtvivlan vällde fram som lavan ur en vulkan. Det var femtioelva småsaker som staplades på hög och uppförstorades till max av en arg, trött och ledsen liten kille. Djupt inifrån kudden hördes ett kvidande "Jag önskar att jag aldrig hade blivit född eller att jag fick dö". Där fick mammahjärtat en infarkt milt uttryckt. Smärtan var maximal.

Så idag är storebror hemma. Han har ätit pannkakor och tittar på Disneykanalen på tv. På ytan ser han ut att må rätt bra men så fort jag vill ha honom till att göra något som kräver lite organisation och initiativ (läs städa sitt rum med min hjälp) slår han bakut och paniken kommer. Det går inte, det tar för lång tid och han vet inte hur han ska göra. Det går bara inte helt enkelt. Han tycks ha samma problem med tidsuppfattningen som lillebror G och samma problem med att komma igång och organisera.

Jag har ringt till BUP och de lovade att skicka en tid med posten. Hoppas att det inte tar evigheter. Gode Gud, när ska vansinnet ta slut?

Kuratorkrasch

2011-05-24T08:19:00.003+02:00

När hela "mådåligtsomfanochvägragåtillskolangrejen" exploderade rätt upp i ansiktet på oss tog jag kontakt med barnkuratorn som är knuten till vår vårdcentral. Eftersom jag såg hur svårt G hade att fokusera på arbetsuppgifterna i skolan misstänkte jag att han hade ADHD och tänkte att han kanske var deprimerad över att det var så jobbigt i skolan. Vi fick en tid i början av april och det kändes så bra. Äntligen skulle G få prata med ett proffs. Vi skulle få hjälp. Efter det samtalet hos kuratorn var inget mer sig likt. G satt inte stilla en sekund, han provocerade kuratorn, svarade goddag yxskaft på ett antal frågor, kunde inte sätta ord på känslor och trodde att de 40 minutrarna vi suttit där var 2. När kuratorn förklarade att vi suttit lite längre än så gissade han på 3 minuter...

Gången därpå gick han dit med pappa. Han satt stilla iaf men för övrigt var det samma visa. Gången därpå skulle vi föräldrar gå dit utan G som för övrigt helt frankt förklarade att han aldrig mer tänkte gå till kuratorn igen någonsin. Vi räknade med att få någon form av återkoppling och ev tips på hur vi skulle tackla vardagen på ett så bra sätt som möjligt för hela familjen. Så blev det inte.

Kuratorn rivstartade med utdelning av stenciler som schematiskt visade hur beslutsfattande ska se ut i familjen med föräldrarna som allsmäktigt beslutande och barnen som inte ens fick föreslå middagsmat. Så fick vi också en föreläsning om vikten av att våga ta fajten oavsett hur stort utbrott det genererar. Varje försök att förklara att det inte var problemet bemöttes med något i stil med "Jag förstår att du går i försvarsställning men det är viktigt att ta makten och hålla på gränserna även om man riskerar att bli biten och sparkad". Jag fick känningar av Kafka och Dolda kameran på en och samma gång. Det kändes helt absurt.

Dagen efter ringde jag för att sondera terrängen och inledde med att försynt fråga vad vi ska tala om nästa gång. Vi fortsätter att prata om gränssättning blev svaret. Då borstade jag upp mig och förklarade milt att det är inte gränssättningen som är vårt problem. Vi sökte ju hjälp för att vi trodde att G var deprimerad pga skolan. Det blev alldeles tyst i luren. När kuratorn återfann rösten bad han om ursäkt och sa att han nog tyvärr missuppfattat oss. Så konstaterade han att G var väldigt psykiskt frånvarande och högst troligen skulle få en diagnos av något slag när utredningen väl var klar. Så frågade jag vad vi skulle prata om vid nästa möte. Jo då, vi skulle prata gränssättning för det är extra viktigt för barn med diagnoser att det finns tydliga gränser. Jag ska fråga honom om han har hört talas om Ross Greene. Jag tror att det här får vara sista besöket hos den här kuratorn.

På torsdag ska jag till vårdcentralens andra kurator. De flesta dagar känns livet som vanligt och andra undrar jag bara hur i helvete vi ska klara det här utan att bli knäppa på kuppen. Det kanske blir lättare när basutredningen är klar och vi väl får en tid hos bup eller hab och själva diagnosticerandet rullar igång. Men väntan tar knäcken på mig. Jag vill veta nu. Jag vill inte vandra runt i ovisshet längre. Och jag vill inte höra ett enda jävla ord till om gränssättning. Är det något som får en att känna sig som en kass förälder så är det tal om gränssättning. Och är det något jag är trött på så är det att känna mig som en kass förälder. Och jag vet att jag för resten av mitt liv kommer hamna i situationer där omgivningen kommer tycka att jag är en kass förälder. Det suger, sanna mina ord. Det suger svettig elefantpung. Jag hoppas att kurator nr 2 faktiskt förstår det.

Bra böcker

2011-05-21T13:07:00.002+02:00

Jag är en bokmal. Jag älskar böcker. Biblioteket gör mig hög. Och kunskap är makt att förändra. Så idag blir det boktips!

En riktigt bra bok är Martin L Kutschers " Barn med överlappande diagnoser". Hade man ingen koll innan på vad neuropsykiatriska funktionshinder kan innebära så vet man efter att ha läst den här boken. Eller rättare sagt, man har iaf en aning om vad det kan tänkas innebära. Boken är lättläst utan att vara innehållsmässigt tunn. Det var med en suck av saknad jag återbördade den till biblioteket.

Å andra sidan, vid samma biblioteksbesök lyckades jag lägga vantarna på en annan pärla till bok. Ross Greene har skrivit boken "Explosiva barn" som är en fantastisk handbok i hur man kan bemöta och handskas med explosiva och oflexibla barn som inte kan hantera sin frustration själva. Läsningen av den gav mig en klockren aha-upplevelse. Här ska det stoppas situationer i korg A, B och C hädanefter. Även den här boken är befriande lättläst och enkel att ta till sig med många exempel.

Nu ska jag baxa in några hålkakor i ugnen. Kanske rentav årets första rabarberpaj får bli dagens mellanmål. Och sedan en promenad med jycken och hänga tvätt. Det är ju trots allt helg. Två dagar avsatta för terapeutiskt hushållsarbete och kontemplerande kökssysslor.

Elefanterna i tältet

2011-05-20T09:02:00.002+02:00

Det finns en sorg som är större än alla andra. Jag kan acceptera att livet inte alltid blir som jag tänkt mig för så är en gång världen inrättad att man inte kan bestämma hur ens liv ska bli. Önska, ja visst. Sträva mot ett mål, självklart. Men bestämma, nej.

Den största sorgen som vissa dagar mest påminner om hur en skock elefanter fyller upp ett cirkustält är att jag vet att jag aldrig riktigt kommer att få lära känna G. Det är grymt och det gör ont. Vad rör sig egentligen i det där lilla huvudet? Vad funderar han på? Varje gång han kramar om mig och säger "Mamma, jag älskar dig" så tänds hoppet. Och släcks lika brutalt när han i nästa andetag säger "Får jag sitta vid datorn, jag måste... osv".

Han är ju en liten vindflöjel minst sagt. Det som gillades starkt förra veckan kan vara jättesämst eller skitäckligt nästa gång jag frågar. Han är en liten kameleont. Ett litet kassaskåp utan nyckel och med ständigt fel på kodlåset. En spelevink med glimten i ögat som går sin egen väg och är villig att utstå mycket från omgivningen för att få göra det. Min son. Som jag älskar. Min älskade skatt som ger mig gråa hår och rynkor i förtid. Som får mig att gråta, skratta och tappa hakan om vartannat. Som varje dag lär mig mer om att vara människa och mamma.

Ibland tror jag att det var just därför vi fick honom. För att lära oss mer om att vara människa och inte bara ta för givet. För att vi ska stanna upp, reflektera och fundera över vilka vi är och varför vi gör som vi gör. Att han på sin väg genom livet lär andra att livet kan levas på olika sätt, att det går att ta sig fram på små krokiga vägar också. En trösterik tanke. Den motar ut elefanterna ur tältet en stund. Och för det mesta är elefanterna ute på savannen. Men ibland blir det cirkus och då fyller de tältet en stund. Sedan går de igen.

Svårt att säga nej

2011-05-19T08:01:00.003+02:00

Jag misstänkte att det var något som gnagde det stora barnet igår eftersom han var på allmänt dåligt humör och inget dög. När lunchen var slukad ringde hans kompis och ville leka så storebror försvann och tog det dåliga humöret med sig. Senast 17 skulle han vara hemma och minsann, han kom hem i tid. Om möjligt ännu buttrare.

Efter middagen var det dags att göra läxor och han tvärvägrade. De var T R Å K I G A och han tänkte aldrig jobba när han blev stor, han kunde bo under någon dum gammal sten i skogen slank det också ur honom. Sedan började underläppen darra och så kom tårarna forsande. Mammahjärtat brast igen. När värsta tårarna ebbat ut kröp problemet fram. Bästa (och i praktiken enda) kompisen vill bara spela tv-spel när de umgås och det är tråkigt. Och när han försöker slingra sig ur umgänget och skyller på att han måste städa sitt rum eller något annat så anklagar kompisen honom för att ljuga.

Jag försökte förklara att hans kompis har nog inte hört ordet nej så ofta och är van vid att få som han vill. Så den här veckan och nästa vecka har vi kompistimeout kom vi överens om. För att stötta storebror O som fick panik och nästan bröt ihop vid blotta tanken på att säga nej och bli anklagad för att ljuga så sa jag att han behöver inte ta den diskussionen utan säg bara att han får följa med och se själv så förklarar jag för honom och tar en ev diskussion. Ingen idealisk lösning på problemet kanske och det bästa hade ju varit att tala klarspråk men budskapet går inte hem hos mottagaren.

Vi hade ett ganska långt samtal igår om det här med kompisar och hur det känns när man säger ja fast man helst vill säga nej. Eller när man säger nej och det inte accepteras. Man blir både trött och ledsen av det kom vi fram till. Och så enades vi om att det är bättre att säga "Mamma, jag behöver hjälp med en sak" istället för att tjura och vägra göra läxan.

Jag tror att det är viktigt att vi lär våra barn vad som händer om man tullar på sig själv och säger ja och amen till allt istället för att lyssna på oss själva och tacka nej till sådant som fyller oss med olust eller gör oss stressade.

Vi flyr hemifrån en stund...

2011-05-18T14:14:00.003+02:00

Lovdagar är det värsta jag vet. Ingen ordning alls och det märks tydligt att barnen inte fixar att upprätthålla någon form av rutiner whatsoever. Har man ledigt är det för att sitta iförd kallingar och spela tv-spel i det här huset. Det tycker inte jag.

Sista dagarna på påsklovet höll jag ärligt talat på att bryta ihop. Jag grät. Andra föräldrar hade förmodligen jublat åt att få spendera ett helt påsklov ihop med sina barn. Jag får bara ångest. Inget, och då menar jag verkligen inget, går av sig självt. Inte ens sovmorgon blir det eftersom G brukar vakna senast halv 7. Ofta vaknar han vid halv sex och kommer dundrande nerför trappan. Hannibals elefanter hade inte kunnat åstadkomma mer oväsen, jag lovar.

Frukosten får jag tjata om att den ska ätas. Det fungerar inte att hoppa över den. Vi gjorde det om helgerna ett tag när vi ledsnat på tjatandet. Det resulterade i att när vi andra satte oss till bords för en tidig lunch började G väsnas om att han minsann inte fått någon frukost och började dra fram tallrik och flingor för att äta frukost. Alla försök att få honom att äta lunch resulterade i ett utbrott. Och framåt kvällen kom så utbrott nr 2 - stackaren hade ju inte fått någon lunch! *stön*

Påklädning kan gå av sig självt. Om jag har tur. Men resten av dagen... Alla aktiviteter som föreslås får kalla handen och avfärdas med omdömet "Tråkigt!". Sist vi skulle till biblioteket fick jag muta honom med en halvtimme vid datorn. Jag tror att han var hemma innan bebisen och jag tråcklat oss ut från biblioteket... Tiotusen gånger får jag stänga av en tv som ingen tittar på, tiotusen gånger får jag säga nej till datatid och resten av tiden går åt till att mäkla fred mellan bröderna, hindra barnen från att tömma kylskåp och skafferi och räkna timmar och minuter tills maken kommer hem från jobbet.

Så idag när det var studiedag (den tredje för terminen!)bestämde jag mig för att vi rymmer hemifrån. Mot Valla friluftsområde och Flygvapenmuséet, det borde ju tilltala de små stridstupparna. G var måttligt intresserad och undrade mest om vi skulle titta på surikater på muséet och storebror som varit eld och lågor kvällen innan vägrade helt plötsligt att följa med. Eftersom jag monterat babyskyddet i min mammas bil samt knött in både hundbur och barnvagn därbak mot alla odds typ så var jag inte förhandlingsbar.Så när bebisen vaknat ur morgonluren prackade vi oss iväg.

Det blev en hyfsat trevlig utflykt. Storebror extraknäckte som tjatig reservpolis och det gick mig verkligen på nerverna. G skötte sig galant, matade hästar och kaniner, åkte linbana och verkade trivas som fisken i vattnet på muséet också trots frånvaron av surikater. :-)Bebisen tittade storögt på alla märkliga manicker och lät mamman njuta av att vara på museum.

På hemvägen passerade vi McD och vips var lunchproblemet också löst. Bebisen fick burkmat som spottades ut så till sist gav jag upp. Borstade bort saltet på ett gäng pommes och lade i en hög framför henne och då dög maten helt plötsligt. Queen of skräpmat, det är Bebisen det. Tur att jag är en snart 38-årig jävligt luttrad trebarnsmorsa. Annars hade jag väl haft mastodontångest och anmält mig själv till soc för barnmisshandel pga de där ynka potatisstrimlorna. :-D

En märklig krumelur

2011-05-18T11:33:00.001+02:00

Ja, det är just vad han är lille G. Snart 7,5 år gammal och egensinnig som få och med en drastisk humor. Häromdagen i skolan envisades han med att vilja skriva ett meddelande på datorn till Fröken N. "Hej Fröken N. När det inte är Fritids i Skolan är jag ledig. G.". Fröken H som assisterade hade fullt sjå att hålla mungiporna i styr och hjälpte honom att skriva ut meddelandet. Eftersom Fröken N inte har någon humor (vi har inte märkt av den iaf)så vet jag inte riktigt vilket mottagande meddelandet fick.

Väldigt ofta befinner sig G i sin egen värld och där kretsar allt kring en sak; TV-spel. Eller dataspel. Han minns inte eller klarar iaf inte av att spontant plocka fram minnen av vad som hänt under skoldagen eller under helgen. Vet man vad som hänt under exempelvis helgen kan man möjligen lirka fram några svar. Oftast är dock omdömet "Tråkigt".

Att sätta sig in i vad andra tänker och tycker är raketforskning för honom. Eller rättare sagt, raketforskning vore enklare än att förstå varför kompisar tycker det är tråkigt att se på när han demonstrerar hur man spelar tv-spel. Har han en riktigt bra dag fixar han att vara ute och cykla med någon eller leka krig med vattenpistoler i trädgården. Annars tycker han att man kan sitta inne och titta på TV ihop. Legobygge är ett kapitel för sig. Det byggs, de tekniska finesserna demonstreras, sedan rivs det och byggs om. Det leks liksom inte, det byggs bara.

Ända fram till i mars i år har vi trott att han var som vilket barn som helst. Egensinnig, javisst men det måste bero på sexårstrotsen. Han är född sent på året och lite omogen. Det är storebror som är ovanligt snäll och resonabel och lätt att ha att göra med trodde vi också. Numera vet vi bättre och tänker efter en gång extra när det blir knasigt. För knasigt blir det med ojämna mellanrum.

Testing testing

2011-05-17T08:20:00.004+02:00

Igår var vi tillbaka hos skolpsykologen för att fortsätta med WISC-IV-testet. G var minst sagt butter över det hela och var inte i form för något arbete. Sista timmen i skolan hade han haft sitt favoritämne Fritids i skolan som i vanliga fall innebär lek i någon form men just denna dag hade fritidspedagogen valt att prata om djur istället vilket var ett fett streck i räkningen för G. Han och fritidspedagogen hade blivit rejält osams. Ingen bra uppladdning för att uttrycka det milt.

Medan G var hos psykologen satt jag och pratade med rektorn. Världens bästa rektor för övrigt. Vi diskuterade Gs skolgång inför hösten och kom fram till 2 alternativ. Det första alternativet är att vara kvar i klassen på heltid med en egen assistent och det andra är att ha det mesta av undervisningen i en liten resursklass men ha den undervisning som går ihop med ordinarie klassen. Eftersom G tycker att det är stökigt och rörigt i klassrummet lutar det åt att det får bli alternativ två. Egentligen krävs det en npf-diagnos för att få tillhöra resursen men eftersom sjukvårdens kvarnar mal så obarmhärtigt långsamt lovade rektorn att det ska räcka med ett utlåtande från skolpsykologen tills G är utredd hos bup. Vilken lättnad!

G orkade bara med en halvtimme den här gången och jag förstod varför när jag såg att de hade spelat Yatzy... Lägga ihop små tal är inte Gs likör om vi säger så. Det ska vara STOOOORA tal med många nollor, då går det bra. Men 4+6, det är ett helt mysterium för honom.

Så nästa måndag fortsätter testandet. Klockan 10 den här gången så får vi hoppas att det finns mer ork hos den lille mannen. Tur att det är några måndagar kvar tills skolan slutar!

"Det går ju inte så bra"

2011-05-16T08:18:00.003+02:00

Ja, så sa hon, G:s fröken. Och ja, hon har rätt. Det går inte så bra när man tycker att alla i klassrummet väsnas och stör, när det är omöjligt att komma igång med en uppgift och det inte går att lägga ifrån sig miniräknaren för att det är roligare att räkna stoooora tal på den än att fortsätta traggla 4+6=10. Då blir det jobbigt och helst vill man bara fly undan alla krav och aldrig mer gå till skolan. Eller ha mamma med sig.

Alla telefonsamtal och närvarande vid lektioner gav mig ont i magen och hjärtat och till sist sa jag ifrån. Han behöver hjälp, något är seriöst fel. På utvecklingssamtalet skrevs det in i den individuella utvecklingsplanen att han " ska lära sig att påbörja en uppgift och att bli klar med den". Det står också att han " ska försöka hitta lusten att lära sig nya saker". Det var droppen. Jag fick högljutt kräva en basutredning av skolpsykologen. Innan dess besökte vi en beteendevetare och kurator som efteråt har erkänt att maken till psykiskt frånvarande barn har han nog aldrig mött.

Så här är vi nu. Vissa dagar känns det som vanligt. Han är som vilket barn som helst, bara envisare och mer explosiv. Andra dagar är som hämtade ur filmen "Rainman". En del dagar bär jag honom med lätthet över de hinder vi möter. Andra dagar vill jag helst bara dra täcket över huvudet och vakna om 100 år.

Men oavsett så försöker vi göra det bästa av tillvaron. Det finns de som har det värre. Och idag fortsätter basutredningen hos psykologen och jag ska träffa rektorn och prata om ev specialklass till hösten. Det ordnar sig.

Jag fuskar med hemläxan

2010-09-07T10:15:00.004+02:00

Egentligen borde jag vara eld och lågor nu. Det är valår och debattens vågor är högre och vildare än en vanlig storm i ett vattenglas. Folk tycker, tänker och uttalar sig som aldrig förr. Det borde vara roligare och intressantare än vanligt att ta del av omvärlden. Men nej, tyvärr. I år fuskar jag med min hemläxa som medborgare. Jag tänker inte läsa miljarders floskliga broschyrer som är producerade av smarta reklammänniskor vars vardag skiljer sig milsvitt från min egen. Jag tänker inte offra min dyrbara tid med familjen på att se mediatränade fullblodspolitiker kasta paj på varandra på bästa sändningstid. Det är av ren omtanke om demokratin som jag väljer att göra så. Slipper jag se eländet slipper jag drabbas av desillusionism och politikerförakt känns det som. Jag kan gå och rösta med sakfrågorna i fokus.

Men inte ens jag har lyckats missa rabaldret om Lars Ohly och hans bröstpump. Jag är verkligen ingen fan av Lasse och hans polare ute på vänsterflygeln. Skrämmande ofta är de ute och cyklar utan både styre och pedaler. Men när det gäller föräldraförsäkringen är jag benägen att hålla med dem. Barnet har TVÅ föräldrar, alltså är det rimligt att BÅDA TVÅ DELAR på föräldraledigheten. Jag tror inte ens att man behöver köpa en bröstpump för att kunna dela lika.

Även den som väljer att ta ut 7 dagar i veckan kan vara hemma i 8 månader ungefär. Det rekommenderas att man ska amma fram till 6 månader för att sedan börja introducera mat sakta. Många väljer att ta 3 eller 5 dagar i veckan och då räcker dagarna ännu längre. Så amningen är ett rätt klent argument.

Det är ju ingen som förbjuder någon att vara hemma med sitt barn. Det är bara det att man får bekosta det själv när dagarna i försäkringen är slut. Precis som A-kassan som också är en välfärdsförsäkring. Och det är därför jag gillar förslaget om delning. Delas föräldrarförsäkringen så måste man samarbeta i familjen, hitta och diskutera lösningar och tänka nytt. Arbetsgivarna kommer inte längre kunna använda sina stenåldersargument om att "det är bara mammor som är föräldralediga" och kunna välja bort drivna och duktiga tjejer för att de är i barnafödande ålder.

Det behövs en ny struktur och ett nytt sätt att tänka kring föräldraledighet och jämställdhet. Vi kvinnor måste inse att vi inte har patent på föräldrarollen och att barnen behöver sina pappor också. Det är först när männen är hemma och byter blöjor och råddar hushållet som de uppgifterna får ett erkännande och inte bara nåt som tas för givet. Vi får familjer som hjälps åt, jobbar tillsammans och har respekt för varandra. För det finns inte alltid. Långt därifrån. Och det är för jävla sorgligt.

Och så kanske vi får ett samhälle där folk lär sig att anpassa sin ekonomi efter vad man får in i månaden istället för tvärtom.

Gris till varje pris?

2010-09-06T09:20:00.003+02:00

Förra året exploderade grisskandalen, synnerligen välregisserat av djurrättsaktivisterna.Debattens vågor gick höga och bilder på lidande grisar kablades ut i media. Branschen kavlade upp ärmarna och utlovade "krafttag" och kontroller. Men hur ser det ut nu då, ett år efteråt när mediastormen lagt sig och dammet har skingrats?

Inte ett jävla skit är den enkla sanningen. Faktum är att det faktiskt är värre om jag får säga min mening. För alla kontroller och krav har till en viss del gjort grisarnas liv bättre och vi som skötare har fått argument för att slakta ut djur som inte hade ett bra liv pga dåliga ben, bogsår som var svårläkta osv. Men det har kostat och lönsamheten är obefintlig i dagens grisuppfödning. Det har fört med sig eftersatt underhåll, ökade prestationskrav och att arbetsgivaren har börjat krångla med löner och semesterersättningar.

På min arbetsplats har det sett ut som följer. I våras krävde Djurhälsovården att ett av stallen skulle tvättas eftersom det inte var gjort mer än fläckvis sen det var nytt. Det gjordes och sjukdomsfrekvensen i stallet sjönk drastiskt. Det blev markant bättre resultat och alla var nöjda. Så gick utgödslingen sönder och kunde bara köras provisoriskt, kulvertarna fylldes sakta men säkert och vi djurskötare tjatade oss blå om hjälp med reparation. Förra veckan (ja, ni läste rätt!) lagades äntligen utgödslingen men skadan är gjord sedan länge; smutsiga djur, sjuka djur och djur som kastar halvgångna foster.

Jag har hört historier om halvlama suggor som knuffats från sinstallet till BB för att grisa eftersom "det kan bli någon kulting efter henne". Nej, det blev det inte, det blev 18 dödfödda smågrisar och en sugga som fick ligga och plågas i några dygn.

Och någonstans på vägen väcks tanken; varför fungerar det inte? Marknadskrafterna brukar obarmhärtigt radera det som inte fungerar. Så har ju skett i grisuppfödningen också till viss del. Men fortfarande finns det uppfödare kvar som vägrar ge upp trots att bristande lönsamhet sätter krokben i produktionen och ger ett dåligt arbetsklimat. Och det syns inte utåt heller.

Vi djurskötare tillhör ett av de största och tyngsta fackförbunden i Sverige, nämligen Svenska Kommunalarbetarförbundet. Där är vi en försvinnande liten klick som helt drunknar bland sönderstressad och påpassad hemtjänstpersonal och barnskötare som byts ut mot förskollärare i pedagogikens namn. Att vi som producerar det som tillagas och serveras våra barn och gamla har usla villkor precis som kotletten på tallriken syns inte. Det som inte syns finns ju inte som alla vet.

Vi har djurskyddslagar, vi har Svenska Djurhälsovården som gör ett fantastiskt jobb (vi har haft en enorm hjälp av vår besättningsveterinär som definitivt inte suttit i knäet på våra ägare), vi har kunskapen och djurmaterialet för en produktion i världsklass. Men på något sätt blir det ändå fel. På något vis diffar det vi producerar med vad konsumenten vill ha och är villig att betala för. Det uppstår ett glapp och det är i det glappet som allt vad respekt för djuren heter offras.

Det är som att försöka bygga en Rolls Royce i en Trabantfabrik. Hur höga målsättningar och ambitioner man än har i Trabantfabriken så är det ändå inga Rollsar som rullar av bandet. Och när köparna väl uppdagar sanningen blir de självklart förbannade och köper hellre en Skoda som är precis vad den utger sig för att vara. Det är ren och skär marknadsekonomi utan hänsyn till mjuka värden.

Jag vill se en svensk grisnäring som rannsakar sig själv och som vågar riva det som inte fungerar och som vågar bygga nytt och tänka nytt. Jag vill se konsumenter som vågar utnyttja hushållsbudgeten till att ge djuren deras värdighet tillbaka. Ska man äta något ska man ha respekt för det. Och i begreppet respekt ingår att möjliggöra ett förvisso kort men ändå värdigt liv. Jag vill se en ny generation av lantbruksföretagare driva sina företag med både djurs och anställdas bästa för ögonen samtidigt som de tjänar pengar på sina företag. Och jag vill att vi alla tänker efter lite mer när vi äter. Vad är det vi egentligen äter? Och varför?

Kön eller människa?

2010-08-26T11:10:00.004+02:00

Jag tycker att det är spännande att kika runt hörn, att inte bara nöja mig med att se det som så uppenbart finns framför näsan på mig. Att krypa lite innanför, kika lite närmare och se vad som döljer sig bakom fasaden. För att kunna göra det på riktigt gäller det att vara nyfiken och förutsättningslöst lära känna andra människor. Det är en konst och jag är långt ifrån någon mästare på det. Men jag lär mig hela tiden och jag lär mig mer och mer om mig själv på det viset.

En av de första fördomarna jag gjorde mig av med var att se människor som representanter för ett kön. Att tro att vi är som vi är och gör som vi gör för att vi råkar ha en snopp eller snippa (eller som en vän till mig uttrycker saken; "en med och en utan") är ju bara fånigt. Det begränsar oss bara. Helt i onödan. Vi reser hinder för oss själva och andra i vår omgivning bara för att vi inte förmår att se helheten när vi stirrar varandra i skrevet.

Man kan ju tycka att det vore enklare för barn av idag att klättra över könsbarriärerna. Det arbetas målmedvetet med genusfrågor redan i förskolan, vi föräldrar är mer medvetna och engagerade i frågan, jämställdhet debatteras mer och papporna har fått egna öronmärkta dagar i föräldraförsäkringen. Och ändå känns det som att det var lättare förr.

Jag vet inte, men det känns som att någonstans mellan min egen barndom och mina första stapplande steg som förälder så kukade världen ur. På det glada mysiga murriga och pga oljekrisen stundtals rätt kylslagna 70-talet var det inga större skillnader på tjejer och killar. Vi hade alla stickiga kalasbyxor i rött, grönt, blått eller knallgult, röda eller blåa mockasiner, jeans eller velourbyxor och tröjor som matchade (eller inte gjorde det) våra tröjor. Alla hade vi mer eller mindre samma läskiga pottfrisyrer. Vi byggde kojor, byggde med Lego, lekte med bilar och Barbie i en salig blandning och lekte kurragömma. Vi var barn, inte pojkar och flickor.

Numera lever vi i ett helt annat brus av intryck. Det är nu vi ska kunna visa vår identitet, vem vi är på en sekund. Och det är nu etiketterna kommer fram och klistras på. Inte ens små bebisar slipper undan. Det ska minsann synas vem och vad de är. På med rosa fleeceoverall bara! Och på med regnstället med Spindelmannen på till storebror! Är det ingen mer än jag som tycker att det är groteskt med en figur från barnförbjudna filmer på barnkläder?

Ännu värre än klädavdelningarna för barn är leksaksavdelningarna. Det finns tjejlego som knappt är nåt att bygga med alls (har jag hört sägas) och pojklego med en halv miljard bitar i varje ask (har jag mycket erfarenhet av). Det är rosa hyllor med dockor och svarta hyllor med flames och bilar. Varje gång barnen lyckats dribbla in mig på Toys R Us kommer jag ut därifrån, lätt vimmelkantig och lite smått illamående. Det är för mycket, för stereotypt och jag blir nästan deprimerad.

För all denna yta gör det svårare att sticka ut och vara sig själv. Att vara den man är, sitt autentiska jag. Vi begränsar våra barn vare sig vi vill det eller inte genom att spela med när marknadskrafterna drar igång. Det är för jävla sorgligt.

För att göra bygga en bro mellan nutid och dåtid blir det lite äkta 70-talsprogg med en av de bästa som finns idag: Lasse Winnerbäck. Om du letar på You Tube hittar du även originalet med Ragnar Borgedahl. Det går inte heller av för hackor!

Anonyma fickholister

2010-08-24T11:45:00.002+02:00

Jag bara måste erkänna det. Jag är fickberoende. En verkligt tung fickmissbrukare som inte klarar vardagen utan fickor. Mitt liv fungerar inte utan fickor, så enkelt är det.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på det där med handväska. Jag avskyr handväskor. Knöligt att släpa på, de slukar mobiler och nycklar som ett svart hål, kort sagt, jag tycker inte om handväskor. Plånbok och nycklar stoppar jag i jackfickan, mobilen i byxfickan.

Sista veckorna jag jobbade höll jag på att få spader. Hade växt ur mina älskade arbetsbyxor med massor av fickor där allt och lite till rymdes. Lånade en overall men höll på att dö av värmeslag i den. Dessutom rymdes inte hälften av allt som jag ville ha i fickorna. Droppen blev när jag höll på att inte komma ur overallhelvetet och jag höll på att få panik av cellskräcken som uppstod när jag stod och drog och slet i ärmen och inget hände.

Till sist gav jag upp projekt Overall och övergick till ett par capribyxor i mjukistyg. Med en liten bakficka.Jag har ingen statistik men jag hyser starka misstankar om att jag fick gå minst dubbla sträckan varje dag pga fickbristen.

Nu skulle man ju kunna tro att undertecknad lärt sig något av det här. Men icke. Igår kväll fick jag på mig ett par leggings utan fickor. De åkte på i morse också eftersom jag inte orkade eller hann eller ens tyckte att jag behövde välja andra byxor. Ett dåligt beslut. Jag måste återigen planlöst irra runt i huset för att leta efter min mobil som jag tappat bort för typ fjärde gången idag. Jag har ju ingen ficka att lägga den i.

Noll koll i barnens värld

2010-08-19T14:24:00.003+02:00

Jag hade glömt hur det är att vara en Blivande Förälder. Jag hade faktiskt lyckats förtränga vilken dålig service det är i de Stora Barnbutikerna. För några veckor sedan fick jag en påminnelse om verkligheten.

Bakgrunden är följande: När vi gjorde det sista ultraljudet fick maken och jag för oss att uppsöka butik A för att titta på barnvagnar. Karaktärsfasta som vi är hade vi bestämt oss för att titta, klämma och känna noggrannt för att sedan börja dammsuga Blocket efter vagnen med stort V. Behöver jag ens nämna att vi hade en barnvagn med oss ut från butiken när vi gick? En trehjulig Emmaljunga Cangaroo City till typ halva priset. Enda haken med köpet var att vi behövde köpa till en liggdel, en s k Citykorg och en adapter för att kunna fästa Citykorgen på chassit. En baggis tyckte jag och maken.

Det tog mig två månaders flitigt surfande på Blocket för att hitta en Citykorg som vi båda gillade. Hela affären gick bra och allt var frid och fröjd. Så kom dagen när jag skulle in till Den Stora Staden för att trimma hunden. Medan hunden gjordes snygg enligt konstens alla regler besökte jag det Det Stora Babyvaruhuset. Hittade en snuttefilt med Mumin på och två bitar plastad frotté till spjälsängen. Det är när jag betalat som tanken trögt flyter upp i det gravida och havandeskapslediga hjärnkontoret; adaptern till vagnen. Varvid följande dårhusmässiga konversation utbryter:

Jag: Just det, jag skulle vilja beställa en adapter till en Emmaljungavagn också. Den som behövs för att fästa en Citykorg på en Cangaroo.

Säljaren: Menar du till bilbarnstolen? Den har vi inte hemma men jag kan nog beställa den om du vill.

J: Nej, adaptern som behövs för att fästa en Citykorg på en Cangaroo. Inte bilbarnstolen.

S: Det vet jag inte om vi har hemma. Jag måste fråga! *stressar iväg och rycker kollega i ärmen*

Kollegan dyker upp.

K: Vi har inte adaptern till bilbarnstolen hemma men vi kan beställa den om du vill. Du vet väl om att den bara fungerar till Emmaljungas egen bilbarnstol?

J: Jo, men nu var det inte den adaptern jag var intresserad av. Jag vill ha en adapter till min Cangaroo så att jag kan fästa en Citykorg på den.

K: Det tror jag inte vi kan ordna. Cangaroon tillverkas ju inte längre.

J: Nej, jag vet att den inte tillverkas från och med i år. Men för det måste det ju i rimlighetens namn finnas delar att få tag i till den fortfarande.

K: Skyll inte på mig, det är inte jag som bestämmer sådant.

J: Kan ni ringa ner till Emmaljunga och kolla om det går att beställa en adapter?

K: Det kan jag ju göra förstås men jag är tveksam till att det går att få tag i en.
*ringer till Emmaljunga, ingen svarar* Om jag får ditt nummer så kan jag ringa dig och lämna besked när jag fått tag i dem.

J: *lämnar mitt telefonnummer och tackar för mig samt hasar mig matt ut ur affären*

Kan tillägga att det här är en starkt förkortad version av händelsen.

Väl hemma ringer jag till Butik A där vi köpte vagnen. Det tar inte ens två minuter att beställa adaptern. Inget svagsint yrande om bilbarnstolar eller utgången vagnmodell.Bara ett beklagande om att det nog tyvärr kommer vara några veckors leveranstid på den från fabriken. Strax därpå ringer Det Stora Babyvaruhuset och avslöjar i häpen ton att det faktiskt gick att beställa en adapter och vill jag beställa en? Jag tackar vänligt men bestämt nej och förklarar att jag beställt från en annan butik som ligger närmare.

Det räcker för min del med att läsa Aftonbladets artikel om deras franchisetagare i Örebro för att jag ska tappa lusten för att handla mer. Tror jag ska bli helrätt ekonomismart och klimatvänlig shoppare på Blocket istället.

Minns jag hur man gör?

2010-08-13T12:47:00.002+02:00

Ja, det är frågan det. Minns jag hur man gör när man bloggar? Jag hoppas det! Det har varit så sjukt mycket det senaste året. Jobb, jobb och ännu mera jobb, barn som behövt mig mer än någonsin, världens längsta vinter och som grädde på moset har min man fått något han önskat sig länge men som han tigit om de senaste åren; en gravid fru.

Nu var det ju inte just den gravida frun som var huvudsaken men önskar man sig ett barn till så blir det ju som det blir liksom. Nåväl, i slutet av september är den gravida epoken slut och livet som päron till tre knattar börjar. Vet inte om ammoniakgaserna i svinhusen eller min höga ålder har trubbat av hjärnkontoret men jag ser fram emot det hela med tillförsikt.

Nu när jag går hemma om dagarna kommer bloggämnena på löpande band känns det som. Förhoppningsvis blir det en hel del skrivet. Om inte annat för mitt eget höga nöjes skull.

Så nu vet ni. Superkexets blogg har inte dött. Den är bara lite graviditetssliten.

Liv och död i mina händer

2009-07-07T18:40:00.003+02:00

Idag fick jag återigen anledning att reflektera över hur nära varandra liv och död egentligen är varandra. Jag har seminerat suggor idag på jobbet och därmed skapat nya liv. När jag gick längs gången och tittade ner på djupströbäddarna hittade jag en sugga med brutet framben. Människor går att gipsa men för en sugga finns bara en lösning; en kula i pannan och avhämtning med kadaverbilen.

Det är aldrig lätt att avliva ett djur. Jag har alltid en klump i magen när jag laddar bultpistolen och håller det kalla stålet i handen. Och alltid gnager samma tanke i bakhuvudet; måtte hon slockna direkt. Ansvaret för att släcka ett liv vilar tungt på axlarna när jag osäkrar, smeker undan örat och blottar pannan. Placerar det kalla stålet mot pannan mitt mellan öron och ögon, tar ett andetag och trycker av. En dov knall, doft av krut och kroppen som nyss var ett levande djur börjar sprattla.

Jag gör det aldrig med lätt hjärta. Det är ansvaret för tungt för. Men jag är glad över att jag är kapabel att döda. Det betyder att jag har möjlighet att avsluta ett oskyldigt djurs lidande. Det gör mig lätt om hjärtat.

Vad jag gjorde efter att ha skjutit suggan? Jag återgick till något jag alltid gör med lätt hjärta och dessutom är bra på. Jag skapade fler liv.

Idag blir det inget YouTubeklipp. Det blir Bo Setterlinds vackra dikt "Döden tänkte jag mig så" istället. Lite mer passande kanske.

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.

Döden tänkte jag mig så.

Helger - när vardagen krackelerar

2009-06-20T16:34:00.004+02:00

Det är förunderligt hur mycket som gömmer sig under vardagens grå yllefilt men som kommer fram vid storhelgerna. Som midsommar till exempel. En helg när vädret ska vara soligt, snapsen kall, jordgubbarna svenska och gud nåde den som smiter från sitt ansvar att skutta runt stången. Det är bara det att det blir inte alltid så. Faktum är att det idag på midsommardagen finns ganska många besvikna människor runt om i vårt avlånga land.

Kvinnor vars män blev för fulla, kvinnor vars män struntade i sin familj och istället hävde öl med polarna, barn vars föräldrar grälade om hur många snapsar som druckits och om det inte räcker nu, män vars kvinnor har pippat med grannen i hamocken på altanen och tusen andra galenskaper. Bara för att det är midsommar. Egentligen en helt vanlig fredag när natten är ovanligt ljus. Groteskt laddad med förväntningar och måsten. Måste vara med familjen, måste vara på fest, måste ha roligt. Och givetvis urartar det. Ingen klarar av att leva upp till sådana uppskruvade förväntningar. Inte ens midsommarafton självt.

Det märkliga är att folk aldrig lär sig det. Det är trial, trial och trial igen med error, error och error som resultat. Bara för att vi förväntar oss olika saker och är dåliga på att kommunicera dem. Eller är för själviska för att ta hänsyn.

Förstå mig rätt, jag tycker om midsommar. Jag gillar jul, påsk och födelsedagar också. Men jag ogillar de hysteriska måstena, tvånget och masspsykosen kring dessa företeelser. Världen går inte under för att midsommar inte blir en Carl Larssonidyll. Man kan ha en fantastisk födelsedag utan att ha hundra av de närmaste kompisarna på fest. Det blir jul även om man inte har kokat tio olika sorters kola, pysslat ihop tovade strutar i ull och samlat hela släkten ner till minsta brylling runt en hundrakilos skinka.

Tänk så mycket ångest, kreditkortsskulder och stress vi skulle bespara oss om vi tittade på vad som är viktigt för oss själva istället för att hysteriskt försöka leva upp till fejkade ideal. Hur vill du fira nästa gång?

Vi har bara en liten stund på jorden. Ta vara på den och gör den till din.

Total pain

2009-06-03T13:43:00.003+02:00

Sedan några veckor tillbaka har jag varit sugen på att göra en svensk text till Prince underbara gamla hit Purple Rain. I söndags satte jag mig med papper och penna och väntade på att min inre musa skulle börja skapa. Lite lagom avslappnad efter en skön hundpromenad kombinerad med lite joggande. Detta var på förmiddagen. På eftermiddagen började benen kännas stela och ömma. Träningsvärk, förstås. På kvällen föddes idén om att göra en ny text till Purple Rain, Total Pain. En ny hit för Weird Al Yankowitch, helt klart. Jag hade ont i hela kroppen, frös som en nyrakad isbjörn på Antarktis och svettades floder. Influensa.

Måndagen spenderade jag helt utslagen hemma med en pigg och nyter femåring som glatt ägnade förmiddagen åt diverse aktiviteter ute för att sedan förnöjt ordna till en lunch bestående av flingor, mjölk och en syltsmörgås åt sig själv. Sjuåringen gick ut med hunden och jag låg i soffan och huttrade under en fleecefilt.

Tisdagen förflöt på ett liknande sätt förutom att jag faktiskt lyckades gå ut med hunden själv och värma lasange i micron till lunch.

Idag är det onsdag och hopp om livet. En expedition till Apoteket resulterade i mer Panodil (ovärderligt!) och nya halstabletter (ännu mer ovärderligt!). Snälla mamma har lovat att gå ut med hundar och barn, jag har gräddat våfflor till lunch och femåringen har ritat stora blåa Halloweenpumpor och tittat på "RasmusåSnalle", dvs Rasmus Nalle. Och själv sitter jag och bloggar i godan ro. Lycklig som få eftersom jag idag fick på mig ett par jeans som jag köpte på januarirean 2006. Det är ett par sjukt snygga Only-jeans och de kostade typ 134,50. De har varit min morot i diverse olika viktminskningsprojekt de senaste tre åren.

I morgon är det torsdag och då ska jag till jobbet om jag så är döende. Jag har fått en massiv överdos av Nickelodeon, tjat om glass och har definitivt fått nog av att försöka dressera en egensinnig femåring som påtalar att han hatar mig varje gång jag säger nej. Min stackars hals pallar dessutom inte fler duster.

Det är tur att jag har ett jobb att rymma till...

Grisiga kollegor

2009-05-31T13:10:00.004+02:00

Det var sjukt längesedan jag hade tid och möjlighet att sitta ner och blogga i godan ro. Helt plötsligt har jag både ett jobb och ett liv som tar det mesta av min tid. Men jobbet ger inspiration och möjlighet att filosofera och det vore syndigt slöseri att inte blogga om en del av det som flyter upp i huvudet.

Jobbet som djurskötare ger upphov till fler spännande iakttagelser än vad man skulle kunna tro. Det är inte särskilt svårt att dra mänskliga paralleller till grisarna. Som till exempel mina ovärderliga kollegor och assistenter galtarna. Vi har sex stycken och idag tänkte jag presentera dem. Tyvärr utan bilder, det får bli en annan gång.

Första paret ut som bor vägg i vägg med varandra är Svennis och Örren (gud allena vet varifrån det namnet kommer!) och de är ungefär varandras motsatser. Svennis påminner ganska mycket om sin namne fotbollstränaren Svennis Eriksson. Snygg och proper, har hand med damer och håller ungkarlslyan snygg och prydlig. Örren däremot framstår som en halvsluskig ungkarl, lätt alkoholiserad och svinar ner precis överallt. Märkligt nog tycks suggorna vara svaga för honom ändå. Troligen beror det på dåligt omdöme skapat av brunsthormonerna.

Nästa par är ungefär lika omaka som det första. I den vänstra boxen bor Gert, stor och kraftig som Robert Aschberg men med en betydligt godmodigare framtoning. Eftersom han skiftar i brunt är det inte alltför svårt att se honom som en vital sextioplussare i snusbrun gubbtröja som älskar att gubbsjukt flirta med yngre tjejer. Dessvärre är han så stor att de enda damer han får ragga på är de lite äldre och bastantare som tål tyngden. Han är ingen hetsig älskare men bemödar sig faktiskt om att ge partnern lite förspel.

Ordet förspel existerar inte i grannen Foppas värld. Precis som sin namne har han en benskada som hindrar honom från att ge sitt allra yttersta men det hindrar honom inte. Smal och elegant kråmar han sig inför suggorna som beter sig ungefär som värsta sortens vulgära hockeyfans. Om suggor bar trosor skulle förmodligen Foppa sova gott i en driva av hipsters och tanga istället för vanlig hederlig svensk kornhalm.

Sista paret ut är Knut och Zlatan. Knut och Svennis är väldigt lika, både till sätt och utseende. Knut skulle förmodligen om han var människa vara en trettioplus singelkille som får hålla tillgodo med one night stands. Inte för att han ser illa ut eller är ofräsch eller bor i en liten sunkig etta på en bakgata ute i förorten utan för att han är en så otroligt ego kille. "Maximal tillfredsställelse omgående" tycks vara hans motto.

Ingen kunde vara mer feldöpt än Zlatan. Låt gå för att han har lite ont i ett knä, precis som vilken fotbollslirare som helst. Men han påminner mest om en söt men finnig och tafatt tonårskille som aldrig kommer längre än till nudda-bröstenstadiet. Dessutom blir han så barnsligt lycklig när någon uppmärksammar honom att han kissar på sig. Drömkille? Nja, tror inte det...

Hur som helst är de trevliga kollegor som sköter sitt jobb väl. Jag ska bara vänja av Örren med att gubbsjukt nypa och dra i mina byxor när jag städar hos honom...

Och vad kunde vara lämpligare att avrunda just det här inlägget med än Galenskaparna & After Shaves träffsäkra sång "Grisen i säcken"?

Lite levnadsvisdom

2009-04-20T16:37:00.002+02:00

När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för
mycket för Dig att hantera. När dygnets 24 timmar inte
känns nog. Kom ihåg majonäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några
föremål på bordet framför sig. När lektionen började
lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom
majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten
med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken
var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i
burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i
tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han
studenterna om burken var full. De höll med om att den var
det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och
hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av
tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full.
Återigen svarade studenterna med ett enhälligt
'ja'.

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe
som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i
burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum
som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna
skrattade. Nu, sa professorn medan skratten klingade ut,
vill jag att ni tänker er att den här burken representerar
ert liv.

Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som
familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert
hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara
dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika
ert liv.

Småstenarna representerar andra saker som betyder
något , som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt
annat - småsakerna. Om ni lägger sanden i burken först,
fortsatte professorn, går det inte att få plats med
golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det
inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var
uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och
förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut
på middag. Ägna en omgång till, åt det som gör dig
passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är
mindre viktigt. Ta hand om 'golfbollarna' först -
sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som
är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet
representerar. Professorn log och sade, jag är glad att du
frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och
pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för
en fika med en vän.

Och en sak till; se livet från den ljusa sidan.

Längtan till landet ger matjord i fickorna

2009-04-18T11:46:00.005+02:00

I fredags var jag ute på det riktiga landet. Ni vet, böljande nyharvade åkrar, smala slingrande vägar där bönder tuffar fram i en gammal Valmet med en skramlande såmaskin efter och bondgårdar med röda lador och mörkblå silotorn av märket Harveststore. Det var som att färdas 15 år tillbaka i min egen privata tidsmaskin.

Sakta men säkert återtar jag delar av mitt gamla liv som jag känner att jag inte vill leva utan. Fast någon mer bonde blir det inte. Det räcker med att mannen i mitt liv är uppväxt på en kolchos. Och var gång jag åker förbi en stor flock kor på eftermiddagen vid halvfyrasnåret känner jag en djup tacksamhet över att jag slipper mjölka dem. Och traktorkörning? Nja, jag nöjer mig med att tävla i ATL:s Traktor-VM.

Vad jag gjorde ute på landsbygden? Tja, jag passerade Memory Lane, svängde av till höger och gick på anställningsintervju. Idag fick jag veta att jobbet är mitt på prov i sex månader. Så den fjärde maj är det slut på de tråkiga dagarna, då börjar mitt nygamla liv. Jag längtar redan... Bara en sådan sak som att få lön. Det har inte hänt mig sedan september 2007. Tala om att få matjord i fickorna!

Riktigt så här pittoreskt blir det ju inte på mitt jobb. Men jäklars vad kul det ska bli att komma tillbaka till bondenäringen igen. Ni kan ju tänka på mig när ni äter en fläskkotlett sen; "Den här kotletten kanske kommer från en gris som Superkexet har gjort". Så, ät era fläskkotletter med andakt framöver...

Den gyllene medelåldern

2009-04-17T12:11:00.004+02:00

Det är inte lätt att bli gammal. Rätt som det är har man blivit så gammal att man förlorat känslan för när det är läge att vara tyst. Det brukar infalla någon gång efter 65 så dit är det ju ett tag. Däremot cirklar det runt andra tecken på ålderdom som bara väntar på att ta mig i besittning. Ni vet, ungefär som gamarna cirklar runt en döende elefant med kallbrand.

Några saker har jag noterat redan och försöker låta bli att bortse från dem.
T ex inköpet av en scarf för några månader sedan. Denna medelålderns tantslips inköptes för att brukas till en fest. Numera när jag kommer till jobbet brukar jag muttra över att jag glömt kvar scarfen hemma. "Den hade varit snygg till den här toppen" brukar jag tänka. Den dag jag verkligen kommer ihåg att sno den runt halsen innan jag åker hemifrån, då är det officiellt. Jag är medelålders.

Regelbundet inköp av hårtoning är ett annat tecken. Jag intalar mig att det beror på att jag vill dölja de grå hårstrån som smått yrvaket börjat leta sig fram i mitt generösa hårsvall. Dessvärre är det inte riktigt sant. Jag färgar håret för att jag vill känna mig ung igen. Ni vet, som en fjortis som färgade håret i 14 olika nyanser på lika många veckodagar. Nu har jag ju åldern emot mig så den värsta experimentlustan har ju hunnit flagna lite. Men ändå...

Det tredje och värsta tecknet som jag hittills upptäckt är att jag kan längta besinningslöst efter att få gå ut och röja på närmsta partyställe. Ni vet, dricka drinkar, tokdansa så skorna glöder och flirta ohämmat med allt som har skäggstubb och boxershorts. Men som den medelålders pantertant jag är så nöjer jag mig med att hälla upp ett halvt glas rödvin (jo, det är ett ålderstecken till, jag vet!)och hångla upp maken i soffan med en bra film på TV. Inget dåligt substitut och definitivt inget man blir bakis av.

Fast i december ska vi unna oss en sån där riktig helkväll ute, jag och syrran. Äkta männen är förpassade till hemmets ljuva vrå och barnpassandets fröjder. Syrran och jag ger oss ut på galej och återupplivar gamla minnen från vår ungdom.

I morgon fortsätter jag litegrann på temat om medelåldern och dess utmaningar. Elakt, jag vet ju att ni vill sluka mina visdomsord redan nu. ;-)

Rätt man på rätt plats

2009-03-28T10:39:00.003+01:00

Inte nog med att han är världens starkaste man, han är dansant också. Jag menar naturligtvis hela Östergötlands alldeles egna "lilla" kelgris Magnus Samuelsson.
Han snuvade Laila Bagge på segern i Lets dance och han gjorde det på sitt eget sätt, med glimten i ögat och humor. Det är skönt med människor som inte tar sig själva på så stort allvar. Och det tyckte visst många av tittarna också.

Och här har vi segerdansen. Grattis Magnus och Annika!

Älska din nästa såsom dig själv

2009-03-22T17:19:00.003+01:00

Det märks här i bloggen att det börjar bli vår, det är mycket kärlek här. Ett härligt ämne och stort eftersom kärleken har många ansikten. Grundbulten till det här inlägget är en mening som jag hittade i någons presentation på Vildawebben; "Det är omöjligt att älska någon som inte älskar sig själv". Det ligger en hel del i det tycker jag.

För det är när du älskar och accepterar dig själv som du är fri att ta emot och ge till andra. Det är när du slutar gömma dig för dig själv som andra kan hitta dig. Och det är när du slutar spjärna emot och verkligen känner efter som du kan hitta dig själv. Som sagt, du kan springa men du kan inte gömma dig för evigt. Du kan jobba som en galning, träna som en dåre, shoppa som en tok och inbilla dig att du har allt under kontroll. Och hela tiden ekar det tomt någonstans därinne. Ett svart hål som slukar allt i väntan på att fyllas med kärlek och acceptans för den du är.

Rätt många gånger de senaste åren har jag haft lust att bara höja knytnäven mot skyn och förbanna Någon därovan. Jag och min vän M kallar honom Osvaldo, efter Linus på Linjens skapare. Osvaldo har inte bara sjuk humor (tycker iaf jag), han har också förmågan att dela ut käftsmällar som får en att gunga och resa sig på 9,5 precis innan gong-gongen ljuder. Men han gör det av välmening. För när man väl släpat sig upp inser man hur jäkla stark man egentligen är. Och för varje smocka faller lite mer av fasaden som man så omsorgsfullt byggt upp för att duga åt omvärlden. Och han slår aldrig hårdare än att du kan klara av det.

Det tycks fascinera många som träffar mig, mitt icke-behov av att låtsas vara något jag inte är. Att jag faktiskt är nöjd med att vara jag. Att jag ser saker för vad de är och inte låter mig luras av yttre attribut. Och nej, jag är inte på något vis fullkomlig. Jag har lång väg kvar att vandra. Men jag har ju resten av livet på mig för det. Det är resan som är målet, inte målet i sig.

Och vad passar bättre än att avsluta med en himmelskt vacker version av "Heaven" med Bryan Adams? Och fundera på om du inte borde älska dig själv såsom din nästa...

Bra kultur berör - på något sätt

2009-03-18T06:45:00.003+01:00

Jag höll på att sätta mitt frukostté i halsen i morse när jag kilade in här på bloggen i akt och mening att pejla vad mina favoritbloggare uppdaterat med.

Den minnesgode läsaren av den här bloggen minns kanske att jag hyllade pausinslaget "Tingaliing" som framfördes i Globen. Jag tyckte (och tycker faktiskt än!) att vi borde låta det bidraget representera Sverige.

Min åsikt är att bra kultur är kultur som berör på något sätt. Väcker känslor, tankar och reaktioner. Tydligen är "Tingaliing" inte bara ett ovanligt kul pausnummer utan också bra kultur. Läs mer hos Magister Nyman.

Och här har vi det famösa inslaget. Njut, njut, njut.

"One more time for the Motherland!".

Sexigt intellekt?

2009-03-17T19:24:00.003+01:00

En och annan gång har jag kommit på mig själv med att fundera över vad eller vilka egenskaper som gör att vissa män blir helt fenomenala i sängen medan andra borde få sova ensamma i en tillknuten sovsäck resten av livet.

En sådan sak är självcentrering eller egoism. De män som tror att världen cirklar kring dem har iaf jag upptäckt inte är några höjdare mellan lakanen. Ofta kräver de mycket och ger lite. Knappast toppkvalitet alltså.

Män med dåligt självförtroende är inte heller det material som förste älskare görs av. Det blir osäkert och fumligt (vilket kan vara gulligt ibland iofs) och till sist känner man för att skrika högt "JAG GÅR INTE SÖNDER FÖR ATT DU TAR PÅ MIG!".

Upptäcker du att din date tycks sakna både humor och fantasi kan jag nog avråda från en satsning mot sängen. Om middagen var lite stel och småtrist brukar inte sexet vara mycket bättre. Tyvärr!

Hittar du däremot en man med humor och självdistans, som säger att "Jag är jag och ingen annan" och som lyssnar på dig, tänker och reflekterar över vad som sägs, ja då bör du hålla hårt i honom. Det är nämligen schyssta odds för att han är lika fantastisk naken i sängen som påklädd vid middagsbordet.

Eller har jag helt fel?

Jaktsäsong och vår

2009-03-17T12:27:00.002+01:00

Jag gjorde mig ju lite smålustig över manliga fiskeentusiaster häromdagen. Idag när vårsolen tittar fram och vårvindar friska leka och viska kom jag på att jaktsäsongen faktiskt är slut. Gubben far min jagar nämligen så lite koll har jag.

Så vad faller sig naturligare än att spinna vidare på temat och se vilka chanser en passionerad jägare kan ha hos det motsatta könet? Lets go!

Vi befinner oss i mars och säsongen är slut. Men jakthunden behöver ju fortfarande motion så jägaren kommer iaf ut minst ett par gånger om dagen vare sig han vill eller inte. Och har man bara en tillräckligt gullig hund typ en lurvig tax kan man alltid testa hundtricket. Det kan löna sig.

Sommaren spenderar jägaren med att promenera hunden, underhålla älgtornet och pricka en och annan lerduva. Samtliga aktiviteter (utom möjligen lerduveskyttet) är förenligt med konversation och andra trevliga aktiviteter som en flickvän kan tänkas vara intresserad av.

I mitten av augusti drar bockjakten igång och jägaren spenderar åtskilliga timmar i skogen klädd i grönt. Kommer hem svettig och rufsig på kvällen med älgloppor i kallingarna och granbarr innanför kragen. Men det är ju inget som inte en dusch kan råda bot på. Och så ser hela hösten och vintern ut. Ett par veckor i oktober syns jägaren knappt till eftersom han spanar idogt efter skogens konung i hopp om att få bära hem en gigantisk trofé och kött till minst ett dussin grytor.

Men överlag kan jag nog säga att jägaren har ett bättre utgångsläge än fiskaren. Jag vill ju se den fiskaren som kan använda sig av hundtricket när han fiskar...

Varför fiskare inte förökar sig

2009-03-15T11:54:00.003+01:00

I akt och mening att skaffa mig lite nya IRL-vänner reggade jag mig på en kontaktsajt på internet. Kan ju säga att några IRL-vänner har jag inte fått än men väldigt många skratt och tankeväckande upplevelser.

Alla söker ju inte vanliga vänner, de letar efter en Livskamrat. I många fall undrar jag hur de tänker när de presenterar sig på nätet. Jag kan ju säga som så här; det är ingen tillfällighet att en del vid fyllda 45 fortfarande är ogifta och barnlösa...

Som fiskefantasten som fyllt hela sin presentationstext med superlativer över sin käraste hobby; fiske. Sista raderna i presentationen andas hoppfullhet; "Det vore underbart om Du vill dela min passion för fiske och båtliv med mig". Jag kan ju tänka mig exakt hur kul på en skala från ett till tio livet skulle bli med den mannen.

Vi befinner oss nu i mars och isfisket börjar lida mot sitt slut. Ett par helger med gnällig man som polerar sina wobblers och tittar på Rex Hunts fiskeprogram på Discovery i väntan på att isen ska smälta. Så snart isflaken lättat gör han som de gamla vikingarna och slänger båten i sjön. Och sen drar fiskesäsongen igång. Varje tillgänglig stund spenderas i båten och helst med flickvännen. Kvalitetstid liksom.

Men konversera går ju inte när man fiskar, ty då skrämmer man fisken. Och att ha passionerat sex är omöjligt. Dels kan man skrämma fisken och dels kan man missa om det nappar.

På höstkanten släpas båten upp på torra land när isen hotar att klämma sönder skrovet vid nästa köldknäpp. Då plockas flytoveraller, isdubbar, borr och pimpelgrejorna fram. Ut på isen så fort den bär och sen fiskas det varje ledig minut. Kvalitetstid med flickvännen ni vet.

Men konversera går ju inte när man fiskar, ty då skrämmer man fisken. Och passionerat sex på sparken vid fiskeplatsen är uteslutet. Man kan missa att det nappar, overallen är för otymplig och man riskerar frostskador på ädlare delar.

Och i slutet av mars börjar isen lossna och så fortsätter det i all oändlighet.

Ibland är det nog bäst att bara fantisera om en båt.

Festivalsammandrag

2009-03-14T20:27:00.003+01:00

Idag blir bloggandet lite stympat. Minstingen ville höra en saga när Mums-Mums Zelmerlöv brände av sin Hope & Glory. Och sen ville 7-åringen ha sällskap i TV-soffan och han somnade rekordsnabbt till tonerna av Snälla Snälla.

Men hittills rockar rockbjörnarna Heat från Upplands Väsby mest iaf. Och jag kan fortfarande inte komma ihåg nägot av texten till Agnes Lovex3. Förvisso svänger det lite om Emilias You're my world men någon ESC-vinnare känns den inte som. Alcazar har dammat av sina lila dildos och låter som ...Alcazar. *surprise* Får se hur långt det räcker idag. Sarah Dawn Finer borde komma långt, Moving On har vuxit med antalet lyssningar faktiskt. Det måste jag medge.

EMD i pingvinklädsel är det enda bidraget som fastnat något sånär hittills och skulle någon pistolhota mig att rösta på något bidrag skulle nog de få min röst.
Nästa bidrag vet jag inte ens vad det heter. Den internationella juryn gick igång på grekiska men själv är jag skeptisk. Mycket skeptisk om jag ska vara uppriktig.

Om det förra bidraget var hysteriskt är nästa så nedtonat att det blir riktigt mesigt. Bara för att man har en vacker röst betyder det inte att man måste sjunga enbart mesiga ballader. Visa lite ös och klös, Molly!

Klös har Malena Ernman iofs men jag har svårt för opera. Å andra sidan kan det kanske funka i Moskva. Kanske.

Och spänningen är oliiiidlig. Eller kanske inte.

Första 12-poängaren går till Moving On och utdelare är den internationella juryn.

Och för en gångs skull var pausunderhållningen riktigt rolig. Tingaling borde gå vidare till Moskva som Sveriges bidrag till ESC. Den borde bli en riktig sommarplåga i hela östblocket. Ungefär som estniska Vanilla Ninjas Tough Enough.

Efter en hyfsat jämn omröstning visar det sig att det blir opera i Moskva.

Min plikt som festivalbloggare är avklarad. Nu blir det Gyllene Tider ett tag framöver. :-)

Inför slutspurten - finaldags!

2009-03-14T17:44:00.003+01:00

Ikväll är sista festivalen och jag ska göra en sista heroisk insats och blogga om festivalen. Sen ska jag ta semester från allt vad melodifestivalbloggande heter fram tills ESC drar igång. Om jag orkar med det mastodontevenemanget...

Idag var det extremt svårt att välja peppmusik till det här inlägget. Gammal god schlager, något rockigt ösigt eller något smäktande ljuvt? Efter mycket velande blev det två riktiga pärlor som får hjärtat att picka lite fortare.

Sir Elton Johns magnifika Your Song är så vacker i sin avskalade enkelhet. Den vackra texten framträder klart och tydligt och det är bara att njuta...

I slutet av 80-talet när jag var tonåring släpptes den romantiska dansfilmen Dirty Dancing med den hunkige Patrick Swayze i huvudrollen. Soundtracket till filmen är ruggigt bra och här hittade jag ett fantastiskt klipp med scener från filmen. I've had the time of my life är en sådan där absolut favorit som jag älskar att spela på högsta volym. Man skulle bara kunna dansa också. Och som synes är verkligen dans ett lodrätt uttryck för ett vågrätt begär...

Och vederbörligen stärkt till kropp och själ ska jag äta kvällsmat och bada jycken innan Finalen börjar. Är ni redo?

Löjligt lycklig

2009-03-13T21:43:00.003+01:00

Vanlig grå tråkfredag med blötsnö och snålblåst som viner runt benen vid hundpromenaderna. Och plötsligt solsken. Livet är gott, även för ett Superkex.

Ja, jäklar. Man ska leva livet. Allt annat är bara dumt.

Till alla kvinnor

2009-03-08T18:49:00.003+01:00

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Firandet ser olika ut för alla tror jag. Själv fick jag en bukett tulpaner av maken. Personligen är jag inte så imponerad av Internationella Kvinnodagen. Jag är less på att vi alltid först och främst ses som kön och inte som människor. Varför kan vi inte fira Internationella Människodagen istället och lyfta fram alla de som lever under hot om tortyr, förföljelse och diskriminering?

Men nu är det Internationella Kvinnodagen som gäller och jag tänker därför ta tillfälet i akt att påminna mina medsystrar jorden runt om några saker som jag känner är viktiga.

1. Var rädd om dig själv. Försök att tänka på vad och hur du stoppar i dig och framförallt, varför. Du har bara en kropp och ett liv - ta hand om dem.

2. Var snäll mot dig. Det räcker med tillräckligt bra, allt måste inte vara perfekt. Världen går inte under för att du inte källsorterat, återvunnit, diskat, tvättat, dammat, skurat och bakat 7 sorters kakor.

3. Underhåll dig. Och gör det för din egen skull. Vill du slippa bli en inkontinent tant med framfall och få ett roligare sexliv så knip. Trist och svårt att komma ihåg? Skaffa knipkulor! Och använd dem. Betrakta dem som hantlar för dina ädlaste delar.

4. Tyck om dig själv. Du är en fantastisk och unik människa. Du förtjänar att älskas för att du är du. Och den som tycker om sig själv blir också omtyckt av andra.

Och för guds skull, lev ditt liv till 100%. Allt annat är ett slöseri.

En tuff brud i lyxförpackning - må vi alla bli det!

Semifinalen

2009-03-07T21:11:00.003+01:00

Ska Sarah Dawn Finer lyckas platta till de studsande finska systrarna med sin grandiosa sång och dito rumpa? Världen håller andan.

I väntan på att få veta det njuter jag av piloterna igen. *hänger upp stör-ejskylten*

*stoppar in vadd i öronen* Nu så, kläm i du Carro. Jag hör dig inte iaf!

Och minsann, Sarahs rumpa och röst räckte till. Och dessutom blir det tortyr i form av Caroline af Ugglas i Globen också.

Och därmed är mitt jobb gjort för i kväll. Någon som har sprit?

Pausunderhållning

2009-03-07T21:02:00.001+01:00

Kisspaus. Påfyllning av cola. Hörselkåpor på.

Fjärde duellen

2009-03-07T20:48:00.002+01:00

Mina favoriter Rigo & the Topaz Sound feat. Red Fox möter Caroline af Ugglas som jag inte är något fan av.

I got U - jag känner sommar, sol och sand i skorna. Värsta strandpartyfeelingen!

Plocka fram spypåsen om du inte tål tiggerier.

*stänger av ljudet på TV:n och lyssnar på I got U på You Tube istället*

Detta är helt omänskligt. Vi ska torteras en gång till. *stön*

Duell nummer 3

2009-03-07T20:35:00.003+01:00

Amy Diamond fightas med Star Pilots. Mitt val är klart. Gullig 17-åring har inte en suck mot ett gäng män i uniform. Sorry, Amy.

*/away - hämtar hårtorken för att torka ur tangentbordet*

Och vidare i tävlingen är Star Pilots. Amy Diamond får ägna resten av kvällen åt att tröstäta glass i grenn room.

Den andra duellen - Lili&Sussie vs BWO

2009-03-07T20:16:00.004+01:00

Systrarna Päivärinta har dammat av sina gamla moves och klädupplägget med en syster i kjol och en i byxor. T o m musiken har de visst dammat av någonstans ifrån...

BWO satsar på StarTrek-tema i år. Ja, Alexander Bard har förstås ridhjälm på scenen. Känns logiskt. Känslomättat och innerligt och lite skönt med ett bidrag som inte går i warphastighet. Bara Spocköron på Martin Rolinski som saknas.

Och banne mig att systrarna P snuvade Bard & Co på Globenbiljetterna. Det var bara för att Spocköronen saknades.

Första duellen - Scotts vs Sarah Dawn Finer

2009-03-07T19:49:00.003+01:00

Hur jämför man äpplen och päron? Upplägget känns omöjligt redan innan Scotts spelat första ackordet ens. Men en sak är säker - jag måste gå på danskurs!

Sarah Dawn Finer sjunger "Moving On" och jag passar på att ta en stärkande lur.

Som sagt, som att jämföra äpplen och bananer. Men Sarah satte sig på scottarna och gick vidare.

Så var det lördagskväll igen

2009-03-07T19:27:00.002+01:00

och jag har inte någon vän så jag sitter och slappar och zappar en liten stund...

Ungefär så känns det. Så det blir mobilfestivalbloggande i realtid idag igen.

Förra veckans uppvärmning inför prövningen var ju Supertramps "Logical Song". Riktigt så bra blir det inte den här gången. Mer en försmak av vad som komma skall kan man kanske säga...

För att ni inte ska tro att jag blivit helt mjuk i hjärnan så kommer det lite seriös uppvärmning också. Njut, bara njut!

Sådär. 15 minuter kvar nu bara. *stålsätter mig*

Under polityren är vi alla djur

2009-03-01T13:37:00.002+01:00

Vi människor är makalösa på att dölja djuren i oss med hjälp av social polityr. Jag undrar hur samhället skulle se ut och fungera om det inte fanns några sociala normer och beteendekoder. Skulle hela tillvaron bli ett enda stort swingerparty där alla är inbjudna? Skulle det bli okej att bli tagen bakifrån av en förbipasserande främling vid övergångsstället medan man väntar på grön gubbe?

Skulle parkbänkarna fyllas av lyckliga onanister istället för miserabla fyllerister?
Kommer sex och kärlek att vara mindre förknippat med varandra än vad de är nu? Vi älskar någon och knullar andra. Använder andra för att förverkliga våra egna fantasier och går sedan vidare till nästa. Detta är egoismens tidevarv. Det är också sexets tidevarv. Vi översköljs konstant av sex i media och hela tillvaron går ut på att fånga vår dagliga njutning.

Själv är jag nog konservativ. Jag vill njuta med någon som är mer än bara ett objekt som ska tillfredsställa mig. Jag vill ge och ta och få från någon som ser hela mig och vill dela mer än bara en räcka orgasmer. En bästaste bästa vän som kan tända mig med en blick, göra mig glad med ett leende och trösta mig med en kram.

Det får du aldrig av främlingen vid övergångsstället.

Andra duellen

2009-02-28T21:20:00.002+01:00

Duellanterna är Sarah Dawn Finer och Malena Ernman. Thor-Leifs får nöja sig med att dominera Svensktoppen året ut och en bit in på 2010.

Makens kommentar om Sarah Dawn Finer: "Som Carola fast större omkrets".

Häpnadsväckande nog går operatjofräset vidare direkt till Globen.

I Norrköping möter SDF Scotts och piloterna ska försöka smiska Amy Diamond.

Spänningen är oliiiiidliiiig för att citera Peter Harrysson. Eller inte.

Och vidare är

2009-02-28T20:58:00.002+01:00

Rockoperan, piloterna, Idol-Agnes, Sarah Dawn Finer och till sist Thor-Leifs går till "final".

I väntan på det beskedet passade SVT på att visa totalt bortglömda bidrag och sedan levereras en finstämd men flämtande version av Jan Johansens "Se på mig". Synd att Darin blev så andfådd och flåsig någonstans där i mitten. Eller så höll det på att gå för honom där vid pianot.

I första duellen tävlar piloterna mot Idol-Agnes. Piloterna får ta omvägen över Norrköping medan Agnes går direkt till Globen utan att passera gå.

Pausunderhållning

2009-02-28T20:56:00.000+01:00

Lika visset som vanligt. Kisspaus. Påfyllning av Cola.

Bidrag 8

2009-02-28T20:42:00.003+01:00

Mezzosopranen Malena Ernman sjunger någon symfonisk rockopera. Mina öron går i strejk. Fast det har ju blivit ett stående inslag de senaste åren med ett operainslag i Melodifestivalen. Undrar vad Kungliga Operan betalar för mutpengar till SVT egentligen?

Vi kör lite riktig opera istället. Mozarts Trollflöjten närmare bestämt.

Bidrag 7

2009-02-28T20:39:00.003+01:00

"Esta Noche" med Next3. Pojkband från Norrköping som låter som om Markoolio parat sig med Latin Kings. Horribelt.

Rocka på istället.

Bidrag 6

2009-02-28T20:33:00.003+01:00

"Moving on" med Sarah Dawn Finer. Befriande knubbig och bra röst men jag undrar om pampig ballad funkar i Moskva. Skeptisk. Men någon reklamradiokanal lär säkert ta på sig frivilligt spela sönder den. Läs "Lugna Favoriter" i föregående mening.

Bidrag 5

2009-02-28T20:31:00.002+01:00

Gammal är äldst och det stämmer. Thor-Leifs lär inte komma till Moskva men de lär ockupera förstaplatsen på Svensktoppen länge. Var är mina dansskor? Fan, jag har inga. *depp*

Bidrag 4

2009-02-28T20:24:00.003+01:00

Blandat svenskt/norskt lånegods sjunger "Killing me tenderly" och jag känner mi inte särskilt berörd. Tror det blir svårt för duon att upprepa tidigare solobedrifter i ESC.

Bidrag 3

2009-02-28T20:18:00.002+01:00

Susanne Alfvengren sjunger "Du är älskad där du går". Iförd enorm lila kaftan låter hon likadant som hon alltid gjort. Jag älskar dig när du kliver av scenen, tant lilla.

Som jag envist brukar hävda, det var bättre förr. Klart hångelvänligt. ;-)

Bidrag 2

2009-02-28T20:13:00.002+01:00

Fyra TopGun-wannabes som kallar sig Star Pilots sjunger Higher. De har flygaroveraller och sjunger en trallvänlig discodänga. Ungefär som Brandsta City Släckers som också satsade på arbetskläder på scenen. Fast "Kom och ta mig långt härifrån" är faktiskt riktigt bra har jag upptäckt så här i efterhand.

Första bidraget

2009-02-28T20:00:00.002+01:00

Idol-Agnes i guldpaljettig cat-suite och enormt hår sjunger något anonymt som kommer skava sönder öronen på RixFM:s lyssnare det närmaste halvåret. Hon sjunger om love, love, love och jag kommer ha glömt bort den innan nästa bidrag hunnit presenteras.

Någon som har sprit?

Melodiskt bloggmaraton

2009-02-28T19:06:00.003+01:00

Ikväll ska jag försöka göra en Pseudonaja och festivalblogga. Jag har laddat upp med påsar och i värsta fall finns ju papperskorgen också.

För att värma upp inför eländet och skaka lite mod i själen inför utmaningen kommer här ett sant mästerverk att njuta av. Just det, "Logical Song" med Supertramp.

Off

2009-02-22T10:00:00.002+01:00

Ja, det är ungefär så jag känner mig idag. Helt off. Det är glest med inspirationen just nu, på alla fronter. Senaste tiden har hjärnan gått varm med funderingar över framtiden. Jag antar att det har tagit ut sin rätt nu. Och inte har jag blivit mycket klokare heller.

Igår var jag ute och shoppade kläder efter jobbet. Tre par jeans blev det och det var välbehövligt! Hade bara ett par som satt bra och var hela, resten var så stora att de hängde långt ner på stussen. Säkert jättecoolt om man är tonårskille med Björn Borg-kallingar men definitivt inte ett passande mode för en 35-årig tjej om ni frågar mig. Bara fasansfullt irriterande med brallor på glid.

I tisdags skojade jag och syrran om det här med etapper och delmål i viktminskning. Helt utan allvar sa jag att nästa delmål blir att kunna ta av mig mina ringar som har suttit orubbligt fast sedan sista graviditeten när jag missade att få av dem i tid. Idag fick jag av dem. Förvisso med lite möda och besvär men av kom de! Nu måste jag hitta på ett nytt delmål. Och kanske några till innan jag är framme vid slutmålet: mina Only-jeans som jag köpte för tre år sedan på mellandagsrea.

Nu ska jag fixa en andra frukost åt barnen och sen klä på mig. Jag har fått för mig att jag ska leta reda på mina skidor och ta en tur på dem idag. Inspirerad av Andrus Veerpalus fenomenala insats på 15 km häromdagen. Fast så långt tänker jag inte åka...

Min nya kärlek

2009-02-18T20:10:00.003+01:00

Jag är definitivt ingen teknikfåne. Jag är inte ens lite lockad av att vara först med det senaste. Och det är jag ju inte nu heller. Men min nya mobil är helt underbar. Det kan iofs bero på att jag relativt snabbt knäckte hemligheten med hur man raderar när det blivit felskrivet i ett SMS. Det händer mig ofta kan jag säga.

Men den största förtjänsten är ändå ljudresurserna - för att vara en mobil funkar den himla bra som "poplåda" med tjänsten 3Music. Idag har Bublé och Jamie Cullum gått varma i mobilen. :-)

Nu fattas det bara att bli nerringd av hagalna arbetsgivare. Ring Ring!

Melodifestivalen - jämna plågor

2009-02-15T09:11:00.003+01:00

Jag härdade ut Melodifestivalen igår också. Mest tack vare HEAT som gjorde sitt bästa för att rocka brallorna av Skellefteå och resten av Sverige. Men resten...

Vilken IQ-befriad idiot tyckte att Petra Mede var rätt val som programledare? Vem tycker att hon är rolig? Och med tanke på hur mycket som är förinspelat, behövs det ens en programledare? Och varför måste allt vara så tillkämpat putslustigt och roligt? Hela produktionen tar i så att den slår knut på sig själv och det blir bara tönt av alltihop.

Du kan ju Christer! Varför inte ta lärdom av andra program och vara lite relaxade?

Jag har blivit svärmor

2009-02-10T18:27:00.003+01:00

Sjuåringen kilar numera stadigt med granntjejen i parallellklassen. Jag misstänker att han har utnyttjat Superhunden för att snärja drömtjejen. Hon är nämligen galen i Superhunden. Tänka sig att en sjuåring knäckt det där med hundtricket medan det finns trettiosjuåringar som ännu inte fattat hur svaga vi tjejer är för gulliga hundar.

Det finns få saker som är så gulliga som att se ens äldste telning dela saccosäck med sin själs älskade. Han lägger armen om henne på ett självklart sätt och pillar henne i håret medan de tittar på Svampbob Fyrkant.

Härom morgonen vaknade sjuåringen och sken som en sol. Han hade nämligen drömt att han gifte sig med sin älskade M. Mamsen själv log glatt tillbaks men ruvade invärtes -äktenskap är inte mammas paradgren.

Det är härligt att se dem ihop iallafall och idag förärade sonen henne ett egenhändigt tillverkat halsband som han gjort på fritids i skolan. Och som den gentleman han är bjöd han henne också på middag. Blodpudding med lingonsylt. Det är kärlek det, att dela med sig av sin favoriträtt! De mer kräsmagade svärföräldrarna spisade chiliräkor och spaghetti.

Vem vet, kanske är de fortfarande ihop när de fyller 64?

Kvinna eller trädgårdsmästare?

2009-02-09T08:37:00.003+01:00

Igår ägnade jag en stund åt att färga håret. Lite sån där kvinnlig flärd och uppiffning en ledig söndagseftermiddag. Medan färgen gjorde sitt på huvudknoppen funderade jag på resten av borde-listan. Ord som dök upp var "ansa", "klippa", "putsa", "trimma", "plocka" och jag kände mig helt plötsligt som en trädgårdsmästare. Det är knogigt att vara kvinna, fullt i klass med att vara hortonom med ansvar för en medelstor kunglig slottspark ungefär.

Var gång jag rakar benen lyckas nästan alltid blodvite uppstå. Värst var den gången när jag skulle gifta mig. Jag var helt färdigklädd och extremt självbelåten över att se blivande maken trilskas med en bångstyrig slips. Lillasyster och tillika bröllopsvittne synar min eleganta uppenbarelse från topp till tå och viker sig sedan tredubbel av gapskratt. Något mystifierad och lätt stött undrar jag vad som är så roligt. "Dina ben, de ser hahahaha, ULLIGA ut!" pressar syster fram mellan skrattparoxysmerna och även den blivande maken dyker upp och håller på att dö en för tidig död av skratt.

Det som hade hänt var att jag helt enkelt glömt bort att raka benen på flera veckor. Det hade varit extremt mycket på jobbet, jag hade planerat och fixat bröllop och stressat mig blå för att de kvarvarande kollegorna skulle ha en dräglig arbetsbörda medan jag och maken var på bröllopsresa. Att raka benen hade helt fallit ur minnet eftersom det inte stod på någon av mina listor.

Mina ben såg helt ulliga ut när strumpbyxorna kom på. Det var bara att kasta sig in i duschen och panikraka. Det första jag gjorde i brådskan var att sätta rakhyveln i benet strax ovanför fotknölen och åstadkomma ett djupt jack som blödde ymnigt. Kris igen! Nåväl, resten av rakandet gick som en dans, jacket slutade blöda i sinom tid och vi kom i tid till rådhuset.

Men det är när jag tänker på sådant här som jag i all tysthet önskar att vi tjejer kunde vara lite mer som männen. De tvättar sig med tvål och vatten, rakar valda delar av ansiktet och skvätter på lite rakvatten. De är färdiga långt innan vi tjejer hunnit föna håret och vaxa bikinilinjen en sista gång. Men så bär de inte strumpbyxor heller.

Jag tror inte att grabbarna i Atomic Swing rakar benen men "Stone Me Into the Groove" är en så skön början på veckan.

Melodifestival - Jag mår illa

2009-02-07T20:42:00.003+01:00

Årets melodifestival har börjat och jag känner redan ett överväldigande behov av att kaskadkräkas. Inte för att Kristian Luuk var den mest fantastiska programledaren men jämfört med Petra Mede var han en dröm. Hennes gälla röst och småelaka framtoning passar inte i sammanhanget.

De tävlande är också ett kapitel för sig. Emilia sjunger ännu en låt med ordet "world" i titeln, Alcazar låter som de gjort de senaste tre gångerna de tävlat, Caroline af Ugglas låter lika desperat som alltid och ja, ge mig en påse någon.

Jag håller med Stenudd i hans analys av melodifestivalen. Maken till uppumpad kalkon får man leta efter.

Det var bättre förr. Banne mig.

Enklare att bara vara lysande

2009-02-07T17:03:00.002+01:00

Häromdagen diskuterade jag och syster Lillkex yrkesval. Hon tyckte att jag borde blivit en seriöst samhällsdebatterande journalist och det vore ju trevligt om det vore verklighet. Tills dess att det inträffar fortsätter jag blogga och trimma mitt språkbruk.

Vi diskuterade det här med språk också. I vår ungdoms dagar läste vi Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, Mobergs Utvandrarsvit, DelBlancs svit om Hedebyborna och en hel del annan "finlitteratur". Men vad läser vi nuförtiden? Syrran bekände att hon läser igenom Margit Sandemos svit om Isfolket just nu och själv läser jag helst deckare. Dock med gott samvete eftersom Arne Dahl (eller Jan Arnald som han egentligen heter) skriver deckare som ingen annan. Var sida är en språklig njutning.

Men vill man bli en duktig skribent krävs det nog att man väljer sin läsning lite mer kräset. Annars blir det lite grann som att lägga sig i hårdträning för att springa maraton och slarva med maten. Bra maratonlöpare stoppar inte i sig jordnötsringar och sega råttor, bra skribenter läser inte enbart Kalle Anka.

Tycker man att det verkar jobbigt får man väl satsa på att bli provokativ istället. Det fungerade ju för Linda Skugge. Men ger man sig in på den provokativa banan får man nog räkna med att det blir tufft, riktigt tufft.

På något vis verkar det enklare att bara vara lysande, skribent eller ej.

När vi ändå har uppe ämnet lysande - Petter feat. Säkert med Logiskt. Ett stort tack till den lysande bloggläsaren som fäste min uppmärksamhet på detta mästerverk!

2 barn? Skaffa getter istället!

2009-02-07T08:42:00.003+01:00

Häromdagen pratade jag barn med en kund och vi enades raskt om en sak. Ett barn är piece of cake, 2 barn är som att ha en flock getter i hushållet. För det spännande med barn är att när barnaskaran fördubblas från ett till två så tycks allt annat som är barnrelaterat typ fyrdubblas. Tvättmängd, matåtgång, vattenförbrukning och mängden leksaker som piper, tjuter, knattrar och förbrukar batterier med ljusets hastighet. Enda undantaget från den här regeln är barnbidraget.

Missförstå mig rätt nu. Jag ångrar definitivt inte att jag är tvåbarnsförälder. Men de gånger jag bara har ett av barnen runt mig så slås jag av lugnet och harmonin. Barnet plockar glatt och villigt undan efter sig, går att prata och resonera med på ett helt annat sätt och ja, det är så mycket enklare helt enkelt.

Jag konstaterade igår kväll när jag satt och ugglade vid datorn med en Aquatini i näven att livet blivit grymt annorlunda sedan jag blev morsa. Tvåbarnschocken var massiv, det är väl först det senaste året som jag börjat hämta mig tror jag. Än i dag är det ett outgrundligt mysterium hur jag ensam om kvällarna lyckades söva både en trotsig tvååring och en gnällig bebis utan att bli bananas loco. Den lycklige tvåbarnsfadern jobbade nämligen ständigt kvällsskift på den tiden.

Att vara förälder är att steka fiskpinnar tre dagar i rad för det är det enda barnet äter, hitta smörgåsar i DVd-spelaren (har jag aldrig råkat ut för), byta stinkande blöjor på de mest säregna ställen och att bli väckt varje natt av ett klagande "Jag är kissnödig". Men det finns pluspoäng också. Kladdiga pussar med oändlig kärlek i, små knubbiga armar som lindas runt ens hals och ett hängivet "Jag ääääääälskar dig mamma". Tursamt nog fyrdubblas även dessa företeelser med två barn.

Och jag hoppas att jag inte blir alltför lik min egen mamma.

Pollenkoll

2009-02-05T07:56:00.002+01:00

Det är februari, det snöar här på "schlätta" och på TV4 presenteras Stockholmsvädret av pollenkollen.se. Tack för påminnelsen, än är det några sköna pollenfria månader kvar innan helvetet drar igång. Näsa som rinner så att man hotas av akut uttorkning, nysningar som nästan ger whiplashskador och en trötthet som får en att undra om man partajat en vecka i sträck. En titt i spegeln kan mycket väl få en att tro är så är fallet, ty maken till rödmosigt nylle och blodsprängda ögon har inte skådats sedan kräftskivan i augusti.

Som tur är så är jag inte ensam om eländet. Vi allergiker är så många att läkarna inte längre hinner med att skriva ut recept så numera finns det receptfria mediciner som är hyfsat effektiva. Dessvärre är de inte särskilt billiga. Nåja, det kunde vara värre. Femåringen är jordnötsallergiker och vi har en adrenalinspruta i beredskap ifall det skulle ske en olycka. Den kostar "bara" typ 800 spänn...

Det mest spännande med pollenallergin är att den drar med sig en massa andra sk korsallergier. I mitt fall innebär det stora problem med rå potatis (färskpotatis är värst), råa äpplen, körsbär och morötter. Dessutom tål jag inte hö under pollenperioden vilket jag gör annars. Det är bara att konstatera att kroppen är en förunderlig tingest.

Det må så vara att det är härligt med våren, denna hänryckningens tid, själv föredrar jag augusti och september. Hög och klar luft, inget illasinnat pollen och man kan reglera temperaturen själv medelst lämplig klädsel.

För en försmak av vår och sommar har jag dammat av två medelålders män med pubertal humor och störtskön dialekt. Så här i snöfallet kan vi behöva lite sommarromantik; Midsommarvisa med Stefan & Krister.

Jag är oemotståndlig

2009-02-04T07:45:00.003+01:00

Det har varit lite väl tungsint på sistone här i bloggen, det måste jag medge. Men nu har jag rullat mig själv tillräckligt i självömkan. Jag kände det igår när jag öppnade ett köksskåp och hastigt drog efter andan när jag såg termosen som gömde sig i skåpet. Jag kan ju inte tvinga någon att tycka om mig, lika lite som jag kan intala mig själv att det är normalt att helt obry sig om hur tillvaron ser ut för den man är gift med. Obry förresten, oengagerad är nog ett mer korrekt ord.

Nåväl. Jag har hittat Jobbet med stort J, ett jobb som är to die for. Det ska bli mitt. Jag är oemotståndlig. Arbetsgivaren kommer att falla som en kägla och böna och be om att få mig. *positivt tänkande*

Jag behöver verkligen en nytt jobb. Egentligen skulle jag behöva starta om hela livet men ett nytt jobb får vara början på den omstarten. Det duger gott åt mig. ;)

Idag kommer syster Lillkex och hjälper mig putsa det sista på mitt CV och mitt personliga brev. Som extra pepping blir det lite blandade peppande låtar här i bloggen.

Varning för gas

2009-02-03T21:08:00.003+01:00

För att muntra upp stämningen och göra bloggen lite mindre högtravande och deepshit-thinking har jag snott en lista från en gammal favoritsajt. Och när jag skriver gammal, ja då menar jag verkligen gammal. Jag minns att jag satt och fnissade åt innehållet redan för 10 år sedan. Det är snudd på antikt i internetsammanhang känns det som.

Fisguiden

Prutten
Den vanliga, korta, ofarliga och lätt komiska varianten. Roar små barn. Blir pinsam i kyrkor och andra tysta lokaler. Döljs med lätt hostning.

Smygaren
Ofarlig. Tyst och luktfri. Inleds med magknip och kan därför planeras och dras iväg omärkligt genom att man vrider lite på kroppen. En harkling döljer lätt eventuella ljudeffekter. Uppträder när man sitter ensam och ser på fotbollsextra eller bingolotto, har femton par rena kalsonger bredvid sig samt 3 meter till muggen, jämför med "stänkfjärten".

Lönnmördaren
Lömsk, tyst och dödlig. Varnar med magknip och förväxlas därför lätt med "smygaren" men överraskar sedan med sin dödliga lukt när det är för sent. Avslöjar dess bättre inte den skyldige. Dyker upp när man har gäster eller själv är gäst.

Äggmöken
Liknar "lönnmördaren" och "smygaren", är oväntat illaluktande och dessutom ljudlig så att ingen misstar sig på den skyldige. När man tror att man lugnt kan dra iväg sin fjärde "smygare" för kvällen så förvandlar den sig blixtsnabbt till en "äggmök". Kan ej döljas med hjälp av en hostning.

Stänkfjärten
Överraskande och ytterst otrevlig. Kräver omedelbart toalettbesök och kalsongbyte men inträffar givetvis när toaletter är svåråtkomliga och när närmaste rena kalsong finns 10 mil bort. Pendeltåg, biosalonger, småbåtar m.fl är vanliga ställen där "stänkfjärten" helst förekommer. Har en otrevlig bieffekt att lukta länge.

Alkolåset
Har sitt ursprung i mäktiga jäsningsprocesser. Långvarig och ljudlig. Känns av i god tid och varnar även med konstiga ljud. Kan därför lämpligen avsläppas utomhus eller på muggen om man föredrar spännande eko-effekter.

Ärtsoppan
Tar aldrig slut. Påminner mest om tungt artilleri. Kommer sig av olämplig föda. Kan därför undvikas genom god planering. Medför annars inställda middagar och biobesök mm. Uppträder oväntat då vännerna bjudit på "något exotiskt från Turkiet" till middag.

Knallskottet
Rolig effekt vid nyårsfirande. Annars inte rolig. Oftast luktfri men desto ljudligare. Avslöjar direkt den skyldige med sitt skarpa ljud. Åtföljs av fnitter eller rena gapflabb. Dyker oväntat upp vid ansträngning, framåtböjningar mm, t.ex. när man skall hjälpa en vacker flicka med hennes bagage på Arlanda, eller stiga in i en taxi med Hanna Graf.

Brakskiten
Överraskar och är ljudlig som "knallskottet" men är mer utdragen. Låter helt enkelt otrevlig. Behöver inte lukta illa. Väcker i allmänhet kommentarer i stil med: "För h-e! vad håller du på med? Gå på muggen för f-n!"

Benvärmaren
En klassiker. Innehåller ofantliga mängder varm naturgas. Sprider sig långsamt nedåt. Kan vara skön att lägga av utomhus kalla dagar, annars obehaglig.

Slappröven
En märklig och lite ovanlig variant. Utdragen. Varierar i tonhöjd och karaktär genom att inleda med ett högt knatter och sedan avsluta med ett dovt fladdrande ljud. Avnjutes bäst i skogshuggarkojor en torsdagskväll.

Oskulden
Utdragen som "slappröven" men gäll och vass. Inleds med ett ljust utdraget knatter och avslutas med ett pip.

Svidaren
En lurig rackare. Liknar "stänkfjärten" men är långsammare och kan därför hejdas innan alltför stor skada skett. Kräver dock besök på muggen inom närmaste tiden för att inte ge upphov till babianarsle. Tar man inte "svidaren" på allvar kan man senare råka ut för en "stänkfjärt".

Superkex goes mintpastill

2009-01-31T20:10:00.002+01:00

Lördagar är fest numera. Åtminstone de tre timmar på förmiddagen när jag jobbar. Ingen hund, inga barn, ingen man. Bara jag och mina kunder. Efter stängningsdags kan jag kila ut på lite småärenden som Systembolaget, Kicks och hälsokostaffären. Det sistnämnda är inte riktigt så suspekt som det låter. Eftersom jag tycks vara allergisk mot någon av ingredienserna i vanliga hårschampoon så är det schampoo från hälsokostaffären som gäller. Ingen billig historia dock. Sist jag köpte schampoo gick en flaska med 250 ml i på 149 spänn. Det var i oktober och sista skvätten gick åt förra veckan.

Idag tjackade jag upp mig på nytt schampoo. Det kostade bara 89 kr så det var rena fyndet. Det förra schampoot luktade som liniment för brottare, det här luktar mint. Antagligen för att maskera teetreeoljan som är i. Nåja, doften dunstar bara håret väl har torkat och med en skvätt av Pumas I'm going så doftar man fantastiskt ändå.

Så ett tips till dig som trälar på med mjällschampoo men ändå lider av snödrivor på kragen och kliande hårbotten; gå till hälsokostaffären.

Med tanke på mintdoften kan man väl nästan säga att jag är en riktig Candy girl idag.

Drömmar och mål

2009-01-30T07:32:00.002+01:00

Något av det viktigaste vi människor har är våra drömmar och mål. Det tyckte jag var nonsens och bullshit ända tills jag vid fyllda 22 satte upp ett karriärsmål. Jag gjorde det mest på skoj för att ha någon form av motivation för att orka bilpendla 10 mil till skolan varje dag. Jag satsade inte särskilt aktivt på att nå målet men simsalabim, mest av en otrolig slump och tur hade jag Jobbet med stort J ett par år efter att jag var färdig med min utbildning. Ett år varade det, sedan lades företaget ner. Och helt plötsligt var det tomt. Jag hade peakat karriärmålet och var bara 27. Nytt mål, nya drömmar! Men hur hittar man det?

Det är svårt. Det krävs både självrannsakan, slump och experimentverkstad för att nå fram. Ibland måste man välja också. Det är svårt att bli både känd operasångare och hutlöst välbetald IT-konsult på samma gång.Det gäller att välja det man brinner för. Och när man brunnit färdigt hittar man något annat som får en att brinna. Iaf om man har tur. Annars är det bara att luta sig tillbaka och dagdrömma...

Igår fick jag höra av två kunder att jag levde deras dröm och att mitt liv måste vara underbart. Jag blev lite full i skratt men lyckades hålla god min. De skulle bara veta att jag snart levt färdigt den drömmen och är redo att fånga nästa. Jag talade inte heller om för dem att drömmar kostar på ett eller annat sätt. Det är därför de ofta förblir just drömmar.

Någon som förstått det här med drömmar är Billy Joel. Se och njut av vacker video och den fantastiska sången "River of Dreams". Och dröm vidare om dina mål.

Att avväpna en våldtäktsman

2009-01-28T18:51:00.002+01:00

I början av 2000-talet bodde jag i Stockholms södra förorter och jobbade på Söder. Sena kvällar när jag traskade till tunnelbanestationen hade jag ofta fullt adrenalinpåslag och såg våldtäktsmän lite överallt.

Jag drog mig tilll minnes det nu ikväll när jag var ute och traskade med jycken i mörkret. Sen slog det mig - om man håller sig riktigt cool kanske det går att kväva våldtäkten i sin linda? Våldtäkt handlar aldrig om sex, det handlar om makt. Om du lyckas med konststycket att förskjuta maktbalansen till din fördel borde det gå att komma undan. Låtom oss se hur en misslyckad våldtäkt går till!

V är den bestialiske våldtäktsmannen och O är det tilltänkta offret. Jag tar mig också friheten att hoppa över inledningen.

O: Gud, vad du skräms! Den där skidluvan ser riktigt läskig ut.

V: Käften! Jag ska knulla dig!

O: Va, vad sa du? Vill du knulla?

V: Sluta snacka, av med paltorna bara!

O: Härligt, det var längesedan jag fick stock. *förhoppningsfullt* Den är väl riktigt stor?

V: Öh, va?

O: Ska jag hjälpa dig med gylfen? Hur ser du ut förresten?

V: Öh, ja, som folk mest tror jag...

O: Vem är du mest lik, Thomas Järvheden eller Brad Pitt? Gud, vilka läckra kallingar! Du hade inte behövt piffa upp dig så för lilla mig. *tillgjort fniss*

V: Ähm, de är inget märkvärdigt. Köpte dom på Dressmans rea.

O: Dom är jättefina. Innehållet är inte att klaga på heller verkar det som. *nyper i V:s ena skinka* Du, det är kallt här och jag tycker att det luktar hundbajs här under buskarna. Ska vi gå hem till mig istället?

I den bästa av världar skulle det kanske kunna funka. Tills dess kör vi med pepparsprej och ser ovan nämnde Järvheden sjunga Radio Ga Ga ihop med Linda Bengtzing.

Vitt är da shitt

2009-01-28T08:47:00.003+01:00

Jag fick ett gott skratt i morse när jag loggade in på ett av de forum där jag är aktiv. En av tjejerna på forumet hade varit på tjejmiddag och där hade det diskuterats den senaste flugan, nämligen att bleka anus. Precis rätt sak att lägga pengarna på så här i finanskrisens tidevarv. Naturligtvis skrattade jag gott åt idiotin men skrattet fastnade i halsen. Egentligen är det inget att skratta åt. Ungefär som Killinggängets film "Torsk på Tallinn", på ytan otroligt komiskt men innerst inne bara sorgligt.

Varför bleka sin rumpa liksom? En av de mest undanskymda och privata kroppsdelar du kan tänka dig. Ska den blekas och visas upp? För vem? Och varför?

Jag undrar om det är osäkra tonårstjejer (och äldre också för den delen) som bleker bakdelen för att de tror att de blir sexigare, vackrare och mer åtråvärda för sin man? Hur tomt och ytligt förhållande har man inte då?

Eller är det för att visa att man har råd att göra något så fullständigt vansinnigt onödigt? Eller för att man fixat alla andra delar av kroppen och nu är det bara den stackars analzonens tur att bli fixad för att matcha resten av kroppen?

Man må ha vilka syften man vill med sin bakdelsblekning. Men jag misstänker starkt att det invärtes hål man försöker fylla på det viset likväl gapar tomt efter blekningen.

Mer intressant läsning om ämnet hittar du här.

Och vad kan vara mer passande i det här inlägget än Procol Harums underbara "Whiter shade of pale"? Det är ingen skitlåt minsann!

Måtte inte mamman vara pedofil!

2009-01-27T18:55:00.003+01:00

Jag undrar hur många blivande pappor som legat sömnlösa och stirrat på sin gravida kvinna och tänkt den fullkomligt befängda tanken att hon skulle vara pedofil. Inte är de många, det törs jag slå vad om. Däremot vet jag flera mödrar som spenderat en och annan sömnlös natt med att grubbla över vem pappan till barnet egentligen är innerst inne. Nog för att man känner varandra utan och innan efter ett antal år ihop men en bebis är en X-faktor som kan välta den enklaste ekvation över ända. Inte så konstigt, det är en helt ny och okänd situation för båda två.

Helt plötsligt ska man samarbeta om och ansvara för en liten skrynklig person som är helt försvarslös. Och vad som än händer i framtiden kommer man vare sig man vill eller inte att ha ett band med varandra som inte går att bryta med mindre än att du riskerar att förlora det käraste du har; ditt barn.

Graviditeten är en tid full av knasiga tankar och oro. Det är vårt sätt att förbereda oss på föräldraskapets "worst case scenario". Antagligen för att vi inte helt ska gå i däck över diskussioner om potträning, Kånken-rygga eller ej och huruvida sonen ska få dansa balett eller om det är lämpligare med hockeyskola.

Eftersom ämnet är något skrämmande bjuder jag på en skrämmande version av Sweet child o mine.

Gammeltjo och njutning

2009-01-26T21:17:00.003+01:00

Jag har tidigare i bloggen nämnt Dansbandskampen och det är väl ungefär nu lite drygt en månad efter att tävlingen avgjordes som jag någotsånär repat mig från besvikelsen. Scotts fick stryk av Larz-Kristerz. Maskeraddräkter smiskade stil. Fullt ös medvetslös golvade modet att växla ner tempot.

Jag gillade också Larz-Kristerz. Det höll i sig ända tills jag upptäckte att det enda de klarar av att leverera är dansbandsmusik i fullt ös som det alltid har låtit. Inget nytt under solen här inte. Sånt har jag lite svårt för, särskilt när det kombineras med publikfriande töntklädsel.

Som sagt - Larz-Kristerz levererar...

...ungefär samma sak som Black Jacks originalversion.

Medan Scotts ger publiken möjlighet att mysa till det och para ihop sig på dansgolvet. Och ärligt talat, det är väl ändå därför man går ut och dansar?

Handens väg på venusberget

2009-01-25T16:29:00.003+01:00

Jag läste tidigare i höstas en verkligt bra artikel om sex. Naturligtvis hittar jag den inte nu men jag ska göra mitt bästa att rekapitulera innehållet i den.

Den handlade om att män många gånger har svårt att ge oss kvinnor tid. Och det som fastnade i mitt minne bäst; att det är så förnedrande när mannen envisas att med jämna mellanrum förhoppningsfullt undersöka hur våt man blivit sen sist han kände efter... "Nähä, fortfarande torrt, fan också, jag mosar klitoris lite till..." *gnugg, gnugg, gnugg*

Som tjej känner man sig som en limpa som det petas på för att undersöka om den är färdiggräddad så att petaren kan få stilla sin hunger med en smörgås.

Allvarligt talat, det är så dålig fantasi och lite omtanke när handen börjar slinka ner över venusberget. Ärligt killar, det är svårt att missa när en tjej är redo.
Likaså, inse att när din hand diskret plockas bort för tredje gången på lika många minuter så är det dags att byta taktik. Det finns fler erogena zoner än en.

Och naturligtvis är inte vi tjejer felfria heller. Vi syndar säkert å det grövsta med både det ena och det andra. Men just det här genvägsfenomenet känner jag är typiskt manligt.

Lyckotvång

2009-01-25T15:05:00.004+01:00

Det finns få saker som är så förknippade med att vara lycklig som när man som kvinna är gravid. Skit samma om du inleder dagen med att syna insidan av emaljfåtöljen från Gustavsberg med inälvor i fullt uppror varje dag i minst tre månader - omgivningen förväntar sig att du ska vara lycklig. Det spelar ingen roll att du får sådan klåda att du krafsar skinnet tills du ser ut som en missbildad polkagris - var glad och tacksam för du ska ha barn! Du må ha ett blodtryck som befinner sig i nivå med knäna (när du inte får blodtrycksfall, då når det bara fotknölarna), lik förbannat ska du vara lycklig. Hemorrojder stora som tennisbollar, halsbränna som förvandlar dig till en mobil eldkastare, foglossning som får en tur till kvartersbutiken att framstå som Jesus vandring till Golgata, ja listan över lidanden kan göras oändlig. Men lycklig ska man vara lik förbannat.

Men ve den stackare som vågar yppa sanningen, att det vissa dagar känns övermäktigt och plågsamt att vara gravid. Det brukar alltid vara någon (företrädesvis en annan kvinna) som i vass ton påpekar hur otacksam man är som inte inser vilken gåva och förmån det är att få ynnesten att bära ett barn. För att inte glömma det avslutande bollträet de brukar drämma till med: "Tänk på de stackarna som inte kan få barn!".

Jag erkänner villigt att jag inte under någon av mina graviditeter skänkte de ofrivilligt barnlösa några tankar. Det är fruktansvärt svårt att tänka nobla tankar när man kämpar med trög mage, blodtrycksfall som får Fritt Fall att te sig som en karusell för småbarn samt ett bäcken som tycks bestå av en samling kringskramlande kotor och knotor. Man har nog med att förbanna att man var dum nog att gå på pratet om hur myyyysigt det är att vänta barn. Särskilt graviditet nummer två framstår det som ett gigantiskt mysterium att man faktiskt gick på det igen.

Det är inte det att man inte är glad och tacksam över att bli förälder. Det är bara så förtvivlat svårt att vara glad och tacksam när kroppen går i strejk lite hur som helst och tankar och hormoner löper amok. Då blir omgivningens krav på lycka bara för mycket.

Älskad knatte som gärna hade fått levereras i postpaket om mitt bäcken själv fått välja.

So I say thank you for the music...

2009-01-24T15:51:00.003+01:00

För att vara gravt omusikalisk, tondöv och helt utan både sångröst och rytmkänsla så är jag en musikälskare av stora mått. Därav den stora mängden musikklipp från You Tube här i bloggen om nu någon till äventyrs undrat.

Någon gång runt jul om jag inte minns helt avigt hittade jag ett fantastiskt tips från en av mina favoritbloggare. Han tipsade om Last.fm som är streamad radio i princip. Välj en favoritartist och vips streamas musik med både favoriten och liknande artister. Ett utmärkt sätt att vidga sitt lyssnande på när man inte orkar leta klipp på You Tube.

Väljer man Jamie Cullum kommer det upp både Michael Bublé, Norah Jones och Diana Krall bland annat. Kan ni tänka er en härligare blandning?

För att inte frångå traditionen bjuder jag givetvis på ett You Tube-klipp. En helt fenomenal version av Van Morrisons underbara "Moondance" med Michael Bublé.

Om jag orkar ska jag upprepa gårdagskvällens program senare i kväll. Det var länge sedan jag hade så kul. Makalöst så lättroad jag är egentligen. Lite sprit, musik, rätt sällskap och så har man haft något som vagt påminner om ungdomens nattsuddande.

Med sprit kan man göra mycket

2009-01-24T00:36:00.004+01:00

Det här är premiär - jag fyllebloggar. En ynka flaska cider och jag är i fantastisk form känner jag. Gott sällskap på MSN och You Tube fulländade min kväll och fick mig att minnas den tiden jag var tjugo, singel och var ute och partajade var helg. Förfest, shots och dunka-dunka på Statt. :D

Känner du nostalgin komma flöda? Inte? Den här då?

Och så avslutar vi kvällen med den obligatoriska tryckaren med en låt som är helt jävla omöjlig att dansa till.

Det bästa är att den är sjukt lång så man hade gott om tid på sig att para ihop sig på dansgolvet. Och sedan återstod oftast bara frågan "Ska vi gå hem till dig, eller hem till mig eller var och en hem till sitt?"

Det känns gott att minnas de där tiderna. Det påminner mig om hur viktigt det är att ha kul och göra galna saker. Det är typ 15 år sedan jag drällde genom centrum medan jag skrålade på Magnus Ugglas "Jag dansar aldrig nykter". Det roliga är att det var ofta jag gjorde det. Två shots och sen cola resten av kvällen. Så gott som nykter.

Nu ska gammal tant hoppa i säng och dra täcket över huvudet. Det är jobb i morgon igen. Får se om det blir ett fylleinlägg och mer nostalgi i morgon.

Hasta la vista babes!

Vad ska du bli när du blir stor?

2009-01-20T07:58:00.003+01:00

Visst är det en idiotisk fråga? När blir man stor egentligen, är det när man fyller 18, 25 eller 40? Och vaddå bli? Underförstått ett yrke men livet består ju av så oändligt mycket mer än jobb. Särskilt i dessa finanskrisens dagar. Man kan bli både neurotisk, förälder, livstrött, klok, förbannad och hundägare med åren. Och det är bara ett axplock av det du har möjlighet att bli.

Det här är så vackert att det gör ont ta mig sjutton. De dagar jag undrar som mest över mitt liv och mina val brukar jag lyssna på den, gråta en skvätt och sedan spotta i nävarna och ta nya tag. Det är så lätt att börja tvivla på sig själv och det man gör när man jobbar ensam och har allt ansvar själv. Därför känns det extra viktigt för mig att stanna upp och begrunda det jag gör och hur jag gör det.

Jag misstänker att mitt liv skulle vara oändligt mycket enklare om jag valde bort företagandet och satsade 110% på ett vanligt jobb istället. Men jag vill inte. Efter att i princip stått utanför arbetsmarknaden de senaste fem åren trots åtskilliga platsansökningar och intervjuer har jag valt bort arbetsmarknaden. Jag vägrar helt enkelt att bli bortvald fler gånger. Det här är mitt liv och jag tänker inte chansa på att verkligheten är som Donkey Kong II där man har minst 3 liv (om jag inte minns fel). Livet är för kort för att slarvas bort på skitsaker som man mår dåligt av.

Det tar tid men det går att ta sig ur offerrollen. Ofta är det nyckeln till att må bättre. Genom att bjuda in ångest och depression och verkligen lyssna på dem kan du må bättre. De är våra vägvisare, våra inre kompasser som säger att vi är vilse i tillvaron. Och det är bara att ta emot det de säger och börja fundera på vad du verkligen vill. Vägen må vara krokig men "vandra vill om du tror att du vet var din inre längtan bor". Varför nöja sig med att bli stor när du kan bli större än du någonsin trott?

Gabriellas sång från "Såsom i himmelen" får tjäna som en sista påminnelse. :)

Du är vad du gör

2009-01-19T08:25:00.003+01:00

Jag brukar inte bry mig om vem folk är. Man eller kvinna, bonde, elektriker, TV-kändis, författare, entreprenör eller arbetslös, för mig är det oviktigt. Det är bara skal och etiketter. Det som betyder något för mig är vad någon gör.

Ljuger du för mig är du en lögnare. Kramar du mig så tycker du om mig. Ler du så är du glad. Det här är egentligen basics men i vårt ytliga och debatterande tidevarv är det här bortglömt. Det är lika borta med vinden som nyanserna i vardagen. Livet är en enda stor gråzon men det har många förträngt eller rentav aldrig upptäckt. Deras sanning är den enda sanningen och alla andra ljuger.

Våga pilla bort etiketterna och upptäck människorna som omger dig.

Du är aldrig bättre

2009-01-15T19:38:00.004+01:00

än din sämsta leverantör. Väl värt att hålla i minnet nu när inköpsfesten i Älvsjö dragit igång och pågår ända till söndag. Så i morgon drar undertecknad till Stockholm för att syna leverantörer i sömmarna.

En del leverantörer vet jag på förhand att jag aldrig kommer att befatta mig med. Ett exempel är det populära barn- och mammamärket vars kundservice är en parodi, orderhanteringen får gammelsovjetisk byråkrati att framstå som ett under av effektivitet och som sylt och grädde på pannkakan har de en egen nätbutik där de säljer direkt till slutkunder. Kort sagt, noll respekt för de återförsäljare som gör ett jättejobb med att sälja och marknadsföra men som hela tiden riskerar sitt rykte bland kunderna tack vare uteblivna leveranser och strul från leverantören.

Konkurrensen på Internet är stenhård. Det räcker med att fel kund skriver sina klagomål på fel ställe och din business är rökt för ett bra tag framöver. Jag undrar om ens leverantörerna har märkt det här och vet om hur viktiga de är för sina återförsäljares konkurrensförmåga?

Idag blir det You Tube igen. Jag har blivit så gammal att jag har börjat uppskatta lite jazzigare tongångar. Och så vill jag ha det med mina leverantörer också "and we'll keep on meeting till we die"...

Det är så enkelt...

2009-01-14T09:19:00.002+01:00

Jag loggade in på Kreditor förut i akt och mening att skriva ut fakturor. Jag hann aldrig så långt eftersom min blick fastnade på rubriken på en artikel om e-handel som Kreditor fann värd att länka till. Den kommer från Computer Sweden och handlar om hur man startar online-affär (vilket otroligt klumpigt ord, är e-butik för simpelt?)utan att ruinera sig.

Jag undrar ju under vilken sten den artikelförfattaren gömt sig de senaste åren. Värre skitsmörja var det längesedan jag läste. För det första saknas det bra information om betalsystem vilket är grundläggande för affärer på nätet. Det nämns heller ingenting om butikssystem, varken gratisvarianter som OSC och Zencart eller möjligheten att hyra. Däremot nämns värdtjänsten eller som vi vanliga dödliga säger; webhotellet. Här låter artikelförfattaren påskina att det räcker med ett billigt lågprisabbonnemang. Sorry men det kommer man inte långt på!

Däremot nämns virtuellt kontor d v s att man kan fejka en adress. Det sämsta råd man kan ge. Internethandel kämpar ännu med trovärdighetsproblem och att bli avslöjad med en påhittad adress gör din e-butik troligen rökt för en lång tid framöver. Artikelförfattaren tar också upp att det går att outsourca paketeringen och att telefonitjänster kan behöva köpas in. Det kan kanske behövas men du kommer långt med egen handkraft och mobiltelefon.

Några saker är absolut avgörande för att lyckas på Internet; ett unikt koncept, trovärdighet, fungerande webplats med hög tillgänglighet, bra marknadsföringsstrategier och väl fungerande logistik som inte kostar skjortan. Då behöver du inte backas upp av en förmögenhet, du kommer att gå i land ändå.

Det glömde Computer Sweden.

Barn igen

2009-01-14T07:15:00.002+01:00

Dött internet på jobbet och tillökning i familjen är förödande för bloggandet. Nu är det ju inte så att jag har börjat värma kladdiga flaskor mitt i natten/leker mjölkko i varje galleria eller köpcentrum. Inte heller drar jag runt på en superstylad och färgmatchad barnvagn med skötväska full av blöjor, våtservetter, bodies i miniatyrstorlek och växelpengar till offentliga toaletter.

Nej, här handlar det om att lirka ner torrfoder två gånger om dagen, samla upp bajs i svarta påsar och ha fickorna fulla med små torkade bitar av blodpudding. Familjen har blivit med hund. Eller hund förresten. Hon är 9,5 kg livsglädje, bus och mys förpackad i ett lurvigt svart/vitt fodral.

Likheterna mellan att ha hund och barn är dock slående. Samma villkorslösa totala kärlek, samma behov av närhet, lika viktig att försäkra och återigen står någon utanför toadörren och klagar när jag vill kissa eller bada i fred.

Hundinskaffandet ger mig inte bara flashbacks till mina barns bebistid. Jag förflyttades brutalt 25 år bakåt i tiden typ när jag meddelade mina päron att vi skulle skaffa hund. Både mor och far spände ögonen i mig och slog bakut. Hund är ett stort och långvarigt ansvar och hade vi verkligen tänkt igenom det? Och borde vi inte vänta tills barnen blivit stora åtminstone? Och innan vi gjorde slag i saken borde vi minsann gå ut och gå 45 minuter morgon och kväll för det är vad en hund kräver - minst. De glömde ge förslag på hur jag skulle simulera träningen på hundklubben. Antagligen för att de inte vågade säga att jag skulle behöva gå en lydnadskurs med mina barn...*trött*

Nåja, jycken har landat trots allt. Och jag promenerar och tränar mer än de stipulerade 90 minutrarna. Nu måste jag bara lära barnen hur man tränar och belönar. Och ringa päronen och säga att pitbull/rottweilerkorsningen biter alla över 40 så de kan tyvärr inte komma hit och hälsa på...

På kryss med barn

2009-01-04T10:37:00.003+01:00

Jag lovade ju häromdagen att blogga lite om att kryssa med barn. Det har blivit några kryssningar genom åren med barnen som numera är 5 och 7 år gamla. Första gången med barn var äldsta sonen 2 månader gammal. Det var sjögång och jag låg i kojen och spydde i en påse medan jag ammade.

Förut var resmålet givet, vi ville "hem" till Tallinn. Det envisades vi med ända till vi för något år sedan kände oss lite wild and crazy och bestämde oss för att åka till Helsingfors istället. Och sedan dess är vi fast. Våra resor till Estland tar numera vägen över den finska huvudstaden. Varför?

Skälen är flera. Främst är det för att finlandsfärjorna faktiskt är avsedda för att ha barn som fullvärdiga passagerare och inte bara som besvärliga bihang till föräldrarna. Siljas båtar är i en klass för sig - färgglada barndrinkar i barerna, barnbuffé med chicky bits, pommes, ostbågar och pannkakor bl a och möjlighet att göra egna glasstrutar till dessert. Bra badmöjligheter med pooler och en liten vattenrutschkana och lekrum med bollhav, filmvisning, X-boxspel och en egen lekavdelning för de små barnen. Vikingline ligger inte långt efter, barnbuffén är integrerad med de vuxnas vilket förenklar hanteringen något, det finns badmöjlighet med en liten barnpool och 2 bubbelpooler. Lekrummet funkar också bra och nu när vi åkte på jullovet fanns det möjlighet att spela Wii (Sports och Mario Cart) och extra aktiviteter i "Julstugan" som fanns i ett konferensrum. Och som grädde på moset är det tyst på nätterna. Inget stök och inget partajande bland hytterna.

Resan till Tallinn går betydligt segare, främst för att båtarna är dåligt anpassade till barn. Jag har sett barnbuffé en gång ombord - prinskorv, överkokt grönsaksblandning, köttbullar och skivad gurka. Lekrummet är litet och blir snabbt trångt och ofta samlas det äldre barn i bollhavet och de yngre vågar inte leka där då. Badmöjligheterna består av ett stort bubbelbadkar. Vill barnen spela är man hänvisad till de spelautomater som finns. Och som lök på laxen har det ofta varit stökigt bland hytterna nattetid. Mycket festande och skrålande långt in på småtimmarna.

Så för oss är inte valet så svårt. Reser vi någonstans ska hela familjen ha kul. Det borde Tallink som numera även äger Siljaline kunna fatta tycker man. Men tills de får en uppenbarelse åker vi till Helsingfors och njuter varenda minut av denna fantastiska stad.

En hyllning till Helsingfors och ett löfte

2008-12-31T15:26:00.009+01:00

Det var ett tag sedan jag bloggade senast. Har njutit skamlöst av julefriden måste jag erkänna. Juldagen tog jag mig inte ens ur pyjamasen faktiskt. På annandagen däremot fick jag packa ner pyjamasen för då åkte vi på utflykt. Till Helsingfors. Vi lekte med tanken att åka till Tallinn istället men eftersom resan var en julklapp till hela familjen så blev det Helsingfors istället. Jag ska avslöja varför i nästa blogginlägg som kommer att handla om just "Att kryssa med barn". Undertecknad är nämligen proffs på det ämnet efter att ha korsat Östersjön åtskilliga gånger med knattar.

För övrigt älskar jag Helsingfors. Staden får mig att tänka på en vänlig och ungdomlig gammal dam med glimten i ögat som bjuder på hembakade bullar. Vackra byggnader, fantastisk shopping och nöjen även för barnen som Sea Life Center, Högholmens Zoo, Borgbackens tivoli och Naturhistoriska muséet. Bilderna ovan är lånade från Vikingline och från Helsinki.fi och föreställer Senatstorget. Jag har svårt att se mig mätt på den fantastiska byggnaden. Den och Aleksander Nevskij-katedralen i Tallinn får mitt hjärta att picka lyckligt.

Den här gången besökte vi Högholmens Zoo. Senast vi var där rådde augustivärme och turistinvasion och vi svalkade oss med att åka hjulångare till och från Högholmen. Den här gången var det bitande kallt med hög klar luft och glest mellan besökarna. Det kändes riktigt lyxigt att ha hela ön nästan för sig själv och riktigt känna tystnaden. Högholmen är fantastiskt på sommaren och magiskt på vintern.

Det är ju nyårsafton och därmed borde jag skriva ner en hel rad med nyårslöften. Jag borde träna mera, äta mindre, bli mer organiserad och spendera mindre tid vid datorn på arbetstid. Men jag gör det enkelt för mig och väljer ett enda löfte. För år 2009 lovar jag att inte lova något som jag inte kan hålla. Och medan ni väntar på tolvslaget kan ni ju alltid njuta av förra årets fyrverkerier i London. Som en liten uppvärmning. I morgon blir det backhoppning från Garmisch Partenkirchen. I pyjamas.

Gott Nytt År till er alla!

Julångest

2008-12-22T15:36:00.002+01:00

Blir du deprimerad av julgardiner och får kväljningar av tomtar? Hyperventilerar du vid tanken på stort julbord ihop med tjocka släkten? Det är lugnt, du är inte konstig. Du har bara julångest.

Det är inte helt socialt accepterat att inte tycka om julen. Som att svära i kyrkan eller säga att semester är trist. Man _ska_ tycka om julen, punkt slut. No mercy.
Det finns faktiskt de som på fullaste allvar menar att det är synd om barnen om man inte fyller huset med tomtar, pynt och julmusik från första advent.

Det har tagit mig åratal av träning att skala ner julen till ett minimum här hemma. Jullunch med enbart familjen, julklappsutdelning efter Kalle när mina päron dyker upp och då dricks det glögg och snaskas julgodis. Inga hysteriska julgardiner och dito dukar, inte femtielva släktingar och bara det godaste på julbordet. Bara lugn och ro. Och i år har Pohlman tajmat nederbörden, det är snö också som grädde på moset. Hurra!

Nu ska Superkexet byta pyjamas mot förkläde - här ska tillverkas julgodis. Bättre sent än aldrig vet ni.

Jag önskar er läsare en riktigt God och Fridfull Jul. Nu hämtar vi andan, laddar batterierna och sen äger vi 2009. Eller hur?

Ingen jul utan julevangelium. I år blir det inte Lukasevangeliet, det blir Joakimevangeliet, läst av Claes Eriksson.

Och from the bottom of my heart, Feliz Navidad!

Skam går på torra land

2008-12-19T12:53:00.002+01:00

Fråga vilken genomsnittlig svensk som helst vilken myndighet han/hon ogillar mest och det troligaste svaret blir "Försäkringskassan". Det är fullt förståeligt som det ser ut idag och har sett ut de senaste åren. Det är monetär kris och det är en förtroendekris utan like.

Den absolut största skandalen i det här är att det drabbar människor som redan har det tufft och verkligen inte har råd att vänta i månader på beslut och pengar. FK:s ledning kunde lika gärna ge sig ut på stan och sparka ner gamla, stjäla kryckor och sno barnvagnar. Det vore faktiskt bättre, då kunde de drabbade åtminstone polisanmäla dem. Det går tyvärr inte nu.

Det värsta är den totala nonchalansen inför katastrofen. En dryg vecka före nyår finns det ingen budget för Försäkringskassan. Ekonomichefen Sture Hjalmarsson tycker det ”känns ganska normalt”. Vi talar om en verksamhet som kostar oss skattebetalare runt 450 miljarder om året. Hårresande!

Nej, ge oss en Försäkringskassa värd namnet! Rensa i träsket av krångliga regler och för Guds skull, kom ut ur er låda! Ni är till för de som behöver och har rätt till hjälp, inte tvärtom.

Om ledningen fortfarande inte har förstått att det är kris så får vi väl hjälpa dem på traven. Jag undrar om de fattar den dagen vi börjar bombardera huvudkontoret med bajsblöjor, inkontinensskydd, tomma kattmatsburkar och utslitna hålfotsinlägg och stödstrumpor?

Det är inte bara FK som är sena med att leverera; det här klippet skulle jag visat förra veckan när det var lucia. Förhoppningsvis påverkade inte min försening er ekonomi. ;)

Tomten ringde

2008-12-18T10:27:00.000+01:00

Jo, tomten ringde igårkväll. Vilket humör den mannen har och vilket språkbruk! :o Ärligt talat fick han Gordon Ramsay att framstå som en försagd korgosse. En fruktansvärd massa klagomål fick jag ta emot under den stund som samtalet varade. Antagligen börjar julstressen ta ut sin rätt nu så här veckan före jul. Arme man!

Jag vet inte vilket som var värst av klagomålen. Det kan ha varit när han ondgjorde sig över att skorstenarna är för smala i moderna hus. Han hade tänkt lösa det genom en välplanerad viktgenomgång och mailade därför flera gånger till Anna "Du är vad du äter" Skipper. Tydligen ville hon inte hjälpa honom eftersom hon bara mailade tillbaka "Du är jättefin som du är. Har du problem med självkänslan och känner att du inte duger för att du är kraftig är det bättre att du kontaktar Mia Törnholm. Vänliga och fettfria hälsningar, Anna. PS. Jag önskar mig en ny blender och 100 kg blandade rotsaker i julklapp. DS."

När han började klaga över att det är för snålt med toapauser på julafton och att det är besvärligt för en gammal tomte med taskig prostata att hålla tätt över Atlanten försökte jag muntra upp honom med att han faktiskt får assistans av många pappor som går och köper tidningen mitt i Kalle Anka. Det skulle jag inte ha sagt. Shit, vad sur han blev! Han gormade något om att dessa män minsann får dopp i grytan sen på kvällen av glada fruar medan han själv får hålla tillgodo med kall gröt.

En sista hälsning till allmänheten blev det innan han drämde luren i örat på mig; Ni ska ge f*n i att önska er 50 tums plattTV i julklapp, renarna orkar inte det i år igen. Så i år får ni hålla tillgodo med kärlek till mänskligheten - det kostar lite, är lätt att bära och är miljövänligt. Visst platsar väl kärlek som Årets Julklapp?

Tycker man att det verkar lite futtigt kan man alltid surfa in här och leta efter passande julklappar så här i sista minuten. Erkänn att du gärna skulle vilja köpa en get till svärmor!

För maximal julklappsstämning har jag valt den härligt 80-talsdoftande "Do they know it's Christmas" med Band Aid. "The greatest gift they'll get to share is life" - i det skenet bleknar finanskrisen må jag säga.